Den muslimska fundamentalismen

Politiska islams uppkomst, del 2

Hur uppstod islam som politisk rörelse? Vad vill dess olika riktningar? Internationalens Farooq Sulehria reder ut begreppen i en serie artiklar om politiska islams uppkomst. (Internationalen 42/03)

Islamsk fundamentalism är en företeelse som har sina rötter i samhällets efterblivenhet, en låg medvetandenivå, fattigdom och okunnighet.

Liksom fascism och nationell chauvinism finner den islamska fundamentalismen sin bas i småbourgeoisin. Men det är inte bara småbourgeoisin som dras till fundamentalismen; de som har sjunkit från småbourgeoisin till proletariatet och halvproletariatet tar också intryck av rörelsen. Nytillkomna delar av proletariatet som ännu inte är utrustade med klasskänsla och erfarenhet av klasskamp kan också bli anhängare till rörelsen.

Man kan peka på tre olika orsaker som har bidragit till den muslimska fundamentalismens uppkomst.

1. Motsättningar inom imperialismen

Islam har alltsedan sin uppkomst varit en politisk religion. När araberna invaderade andra länder förklarades detta med jihad (heligt krig) trots att krigen hade ekonomiska motiv. När de muslimska länderna det ena efter det andra koloniserades av imperialistländer, använde motståndsrörelserna både religion och nationalism som avstamp för självständighetskampen. I länder som Indonesien och Malaysia startade den nationella befrielserörelsen i religionens namn.

När de multinationella företagen på senare tid har ökat sin överexploatering av den muslimska världen, är en av de naturliga reaktionerna hat mot företagens högkvarter (det vill säga västerlandet).

Under det kalla kriget använde imperialismen de islamska fundamentalisterna mot vänstern. Men under perioden efter det kalla kriget är de inte längre lika nödvändiga för imperialismen som förr. CIA har slutat bekosta muslimska fundamentalister. Denna förändrade situation har fört de islamska reaktionärerna i konflikt med imperialismen. Och på grund av århundraden av kolonisering och utsugning spreds samtidigt ett hat mot västerlandet, särskilt USA, i den muslimska världen liksom i andra Tredje världenländer.

I denna förändrade situation under perioden efter det kalla kriget började fundamentalisterna formulera antiimperialistiska slagord och kom upp i frontlinjen bland de krafter som utmanade imperialismen. Usama bin Ladin blev en symbol för antiimperialismen, oberoende av sin taktik och klasstillhörighet. Fundamentalismens egna anhängare uppfattade terrorismen som jihad mot USA, medan rörelsen av allmänheten i den muslimska världen betraktades som en utmanare av USA.

2. Kapitalismens oförmåga att lösa de grundläggande problemen

Islamsk fundamentalism sprids särskilt snabbt i de länder där kapitalismen har misslyckats med att utföra den borgerligt demokratiska revolutionens uppgifter, där den har misslyckats att få bukt med fattigdom och okunnighet, och där klassmotsättningarna hårdnar. Fattigdom och okunnighet är oskiljaktigt förenade. Ett samhälle som plågas av okunnighet är bördig mark för de fundamentalistiska idéerna att frodas.

Å andra sidan har fundamentalister genom sitt väldiga nätverk av samhällsservice byggt alternativa samhällen i de muslimska länder där de är starka. De tillhandahåller sjukhus, barnhem, skolor och många andra samhällstjänster, där svaga kapitalistiska regeringar har misslyckats med att ge massorna denna service. Detta ökar deras inflytande som samhällskraft. Deras skolor (seminarier) är det mest verkningsfulla vapnet. Dessa seminarier erbjuder inte bara religiös skolning utan garanterar också mat och husrum åt de barn till fattiga föräldrar som inte har råd med utbildning och mat.

När det gäller utbildning kan man se på exemplet Pakistan. 40 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. 1980 var siffran 20 procent. Pakistan använder 40 procent av sin budget till försvarsutgifter medan ytterligare 40 procent går till Världsbanken som skuldavbetalning. Knappt en procent går till utbildning. Läskunnigheten uppges officiellt vara 30 procent vilket knappast någon tror på. Nära 60 procent av barnen får ingen möjlighet till skolgång. Privatiseringen av utbildningen gör det ännu svårare för arbetarna att skicka sina barn till skolan.

Man kan jämföra med det utbildningsnätverk som drivs av fundamentalisterna:
Enligt en rapport som kom i maj från Pakistans inrikesministerium finns det idag 6 870 seminarier. 1947, det år Pakistan bildades, fanns det 247 seminarier. Det vill säga en 27-dubbling av antalet. Det finns 1,5 miljoner elever inskrivna vid dessa seminarier. Som jämförelse finns det enligt en annan rapport 1,9 miljoner elever i de statliga lågstadieskolorna.

Men siffrorna är en smula bedrägliga. Faktum är att rapporten endast räknar med de registrerade seminarierna. Enligt andra uppgifter finns det mer än 20 000 icke registrerade seminarier. Enligt tidningsuppgifter är antalet 30 000, med 300 000 anställda lärare. På samma sätt ägnar sig inte Hamas och Islamska Jihad i Palestina endast åt att skicka självmordsbombare till Israel. Dessa fundamentalistiska organisationer driver också skolor och sjukhus och skaffar fram läkemedel och livsmedel. Dessa nätverk som tillhandahåller samhällstjänster som egentligen är statens ansvar bidrar till att fundamentalisterna kan få brett stöd bland massorna.

3. Vänsterns misslyckande

Det var i Iran som islamska fundamentalisterna uppnådde sin första verkliga framgång. Tudehpartiet (iranska kommunistpartiet) trodde på den bankrutta stalinistiska ”tvåstadieteorin” för revolutionen. Trots att Tudehpartiet hade en massbas byggde man i enlighet med denna teori en allians med fundamentalisterna i stället för att erbjuda massorna ett alternativ. Men det var inte allt. Den iranska vänstern misslyckades också med att framstå som ett alternativ under den demokratiska rörelsen mot shahen, och misslyckades, eller försökte inte, att länka den demokratiska rörelsen till klasskampen för att störta kapitalismen och ersätta den med socialism.

Alliansen med fundamentalisterna visade sig ödesdiger. När dessa kom till makten satte de igång med att fysiskt eliminera kommunisterna, och det gjorde de med stor framgång. Ett gyllene tillfälle till socialistisk revolution gick förlorat och arbetarklassen i regionen fick betala ett mycket högt pris, som de fortfarande betalar.

Afghanistan var nästa land där fundamentalisterna lyckades ta makten. Där tog de makten direkt efter en socialistisk regering. De afghanska revolutionärer som tagit makten gav efter för de stalinistiska instruktioner och metoder som Moskva lärde ut. I stället för att göra verkliga ansträngningar att stärka och bygga upp revolutionen genom att vädja till internationalismen, stärka arbetardemokratin och lägga en materiell grund för att revolutionen skulle överleva, tog de i stället till stalinistiska, byråkratiska och klassamarbetande metoder för att driva en stat i övergångsfas. Till följd av detta misslyckades de och banade väg för fundamentalisterna.

De socialister i Algeriet som framgångsrikt hade lett en nationell befrielserörelse mot Frankrike och satt kvar vid makten i över tjugo år misslyckades på samma sätt med att stoppa den islamska fundamentalismens framväxt. Den fundamentalistiska rörelsen i Algeriet är en av de starkaste i den muslimska världen idag.

Men det Muslimska Brödraskap i Egypten som bara hade 500 medlemmar 1940 och hade växt till ett parti med en halv miljon medlemmar 1950 förlorade å andra sidan snabbt både sin attraktionskraft och sin massbas efter Gamal Abdul Nassers kupp.

Farooq Sulehria
Översättning: Gunvor Karlström

Del1
Del3
Del4
Del5
Del6

Intressant?
Borgarmedia: SDS1, SDS2, SDS3,
Läs även andra bloggares åsikter om Islam, Pakistan, Egypten, Afghanistan, Algeriet, Politisk islam, Muslimer, Fundamentalism, Religion, Vänstern, Iran, Tudehpartiet, Politik

Taggar: Afghanistan, Algeriet, Egypten, Fundamentalism, Iran, Islam, Muslimer, Pakistan, Politisk islam, Religion, Tudehpartiet, Vänstern

Postat den 29 November 2008 at 19:16 i Kommentarer. Följ kommentarerna RSS 2.0 feed.