Bakgårdens revansch
Utrikesminister Carl Bildt är orolig. På sitt säregna knastertorra sätt konstaterar han att finanskrisen kan medföra att USA förlorar sin ledande roll i världen. Förhoppningsvis har han rätt. Redan idag har USA:s inflytande minskat i den del av världen dess makthavare alltid beskrivit som sin ”bakgård”. Utvecklingen i Latinamerika har varit tydlig.
Den 10 september utvisade Bolivias regering USA:s ambassadör därför att han aktivt stött högeroppositionens försök att med våld och terror splittra landet. Samma dag utvisade även Venezuela – i solidaritet med Bolivia – USA:s ambassadör. I Brasilien uttryckte regeringen förståelse för Bolivias handlande. Till och med i det historiskt sett så USA-vänliga Honduras valde regeringen att frysa ackrediteringen av den nye USA-ambassadören i landet. Vid ett extrainkallat möte för UNASUR (den sydamerikanska unionen som bildades i våras) fem dagar senare gav nio sydamerikanska presidenter den bolivianska regeringen sitt stöd, den regering som USA:s utrikesminister offentligt brännmärkt som det största ”problemet” i Bolivia.
En samhällsomvandling som för tjugo år sedan var en omöjlig tanke för de flesta är idag i en rad länder verklighet. Bakom förändringen ligger folkliga uppror mot den nyliberala politik – det så kallade ”Washington konsensus” – som USA sökt pådyvla de latinamerikanska folken. Zapatistupproret i södra Mexiko och vänsterregeringars makttillträde i Venezuela, Bolivia och Ecuador är kanske de tydligaste uttrycken för denna process. Den folkliga kampen skapade nya politiska villkor.
I slutet av 2005 begravdes det kontinentala frihandelsavtal som USA försökte driva igenom. Istället har en rad nya latinamerikanska strukturer för handel och samarbete över gränserna börjat byggas, alla med en gemensam nämnare: USA hålls helt utanför! När högern med massakrer och ren terror trappade upp konflikten i Bolivia i mitten av september var det inte OAS – där USA ingår – som de sydamerikanska regeringarna valde att sammankalla för att diskutera åtgärder, utan UNASUR.
Den ekonomiska krisen i USA kommer att förstärka denna utveckling. De latinamerikanska länder som drabbas hårdast av denna kris är de som har frihandelsavtal med USA: Mexiko, länderna i Centralamerika samt Karibien. För Sydamerika innebär krisen, och därmed krympande marknader i USA, att det tidigare beroendeförhållandet ytterligare försvagas.
Delvis beror det på en medveten politik för ökad handel/investeringar mellan länderna i Latinamerika. Delvis är det resultat av att länder i främst Asien (Kina, Indien) jagar råvaror till sina snabbt växande ekonomier. Samtidigt har de latinamerikanska regeringar som tillträtt det senaste decenniet valt att aktivt söka nya internationella marknader och investerare. De resor som presidenterna från Venezuela, Bolivia, Brasilien, Argentina företagit till Kina, Indien, Iran, Ryssland, Vitryssland med flera har handlat om detta.
Mest tydlig har USA:s minskade kontroll av Latinamerika varit på det finansiella planet. Internationella Valutafonden, IMF, har under årtionden varit USA-imperialismens viktigaste redskap för att tvinga regeringar i fattiga länder att föra en nyliberal politik som gynnar internationella banker och bolag. För att inte krediterna från privata banker och internationella finansorgan skulle stoppas till ett fattigt land krävdes att IMF:s ekonomer godkände landets ekonomiska politik.
Detta har drastiskt förändrats de senaste åren. IMF:s totala utlåning har minskat från 105 miljarder dollar för fyra år sedan till mindre än 10 miljarder dollar i år. Flera regeringar i Latinamerika har betalat av sin skuld och i vissa fall offentligt bett institutionens ekonomer och chefer att fara år helvete. IMF befinner sig i ekonomisk kris, går för närvarande back med 400 miljoner dollar varje år och har tvingats börja avskeda sin personal.
Utsugningen av folken i Latinamerika upphör inte för att beroendet till USA ersätts med ett nytt beroende av till exempelvis Kina, Indien eller Ryssland. För att de materiella värden som skapas i Latinamerika verkligen ska komma kontinentens fattiga majoritet till godo måste värdeöverföringen stoppas. Det är bara möjligt om arbetare och fattiga bönder i andra delar av världen följer exemplen från Latinamerika och med folkliga uppror avsätter sina egna makthavare. Då kan solidariska handelsavtal och internationellt bistånd gynna uppbygget av ett socialistiskt samhälle.
Att det imperialistiska USA nu försvagas ökar våra möjligheter att bidra till en sådan positiv utveckling. Det finns all anledning att låta Carl Bildts oro för en annan möjlig värld besannas.
Intressant?
Bloggat: Mullvaden, Svensson1, Svensson2,
Läs även andra bloggares åsikter om Carl Bildt, IMF:s minskade roll, UNASUR, utvisningen av USA:s ambassadör i Bolivia, Washington konsensus, IMF, Latinamerika, USA, Bolivia, Ecuador, Venezuela, Brasilien, Politik
