Mot en ny klasskola?
Nyligen avslöjades skolministern som en bluffmakare. Jan Björklunds ytliga och grovt onyanserade svartmålning av den svenska skolan visade sig vara grundad på felaktiga källhänvisningar. Det är inte något som förvånar.
Men även om skolministerns propagandabild av den svenska skolan är osaklig så upplever naturligtvis såväl elever som skolpersonal och föräldrar att det finns problem. Mot bakgrund av den politik som förts under många år så vore det till och med förvånande om det inte vore så.
Det finns också undersökningar som bekräftar det. Sveriges kommuner och landsting – SKL – framhåller att tio procent av eleverna inte uppnår målen och att barn till låginkomsttagare, lågutbildade eller utlandsfödda har halkat efter. Sådana ökade klyftor inom skolan framvisade även PISA-undersökningen från 2004. Högpresterande elever har fått bättre resultat än tidigare medan lågpresterande hamnat ännu mer i bakvattnet. Elevernas socioekonomiska bakgrund spelar också en större roll än tidigare. När den statliga myndigheten Skolverket ska förklara dessa förändringar så har man också föga förvånande framhållit 1990-talets nedskärningar som en av tre viktiga orsaker. De andra två orsakerna var enligt Skolverket ökningen av antalet obehöriga lärare och den alltmer individualiserade undervisningen.
Bakom 90-talets nedskärningar står både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Att det finns ett avgörande samband mellan dessa nedskärningar och möjligheterna för skolpersonal, barn och ungdomar att nå bra resultat borde vara självklart. Inte så att sambandet är enkelt, naturligtvis är utvecklingen inom skolan beroende av en mängd samverkande faktorer. Men resursfrågan är avgörande för att en positiv utveckling ska vara möjlig. Det sätt på vilket Björklund gör ”ordningsproblem” till en huvudfråga innehåller grova överdrifter och mycket förenklade ”lösningar”. Svårigheterna lösrycks från en analys av hela samhällsutvecklingen och isoleras till ett problem inom skolan. Men det avgörande felet med hans resonemang är således att det bortser från resursfrågan – förutsättningen för verksamheten.
En annan faktor som det inte går att bortse från är fördelningen av resurserna. Sedan början av 1990-talet har ”likvärdighet” tonat fram som ett nyckelbegrepp inom den etablerade skolpolitiken. Tanken med begreppet har varit att eftersom vi kommer till skolan med olika förutsättningar så behöver en del elever mer stöd än andra. Socialister skulle kanske kunna kalla det tilldelning efter behov. Men att fördela en krympande kaka efter behov är svårt för att inte säga omöjligt. Dessutom har marknadsekonomins intåg inom skolvärlden gjort att utvecklingen nu går åt motsatt håll.
1992 års riksdagsbeslut om friskolor lades fram av regeringen Bildt. Men den socialdemokratiska regering som tillträdde 1994 fullföljde politiken med konkurrens och ”valfrihet”. Sedan dess har tillväxten av antalet friskolor ökat språngartat. De senaste tolv åren har dessa mer än fördubblats. Läsåret 2007/08 gick nio procent av Sveriges grundskoleelever och sjutton procent av gymnasieeleverna i friskolor. I samband med att elevantalet nu sjunker kan man se en ren överetablering i många kommuner. De som drabbas är de kommunala skolorna genom neddragningar eller nedläggningar.
I början dominerade friskolor med en egen pedagogik. Men idag utgör dessa mindre än tio procent. Stora utbildningskoncerner som Kunskapsskolan, Ultra Education, Vittra och Academia med en konventionell pedagogik och strävan efter feta vinster är numera dominerande. ”Valfriheten” handlar istället i huvudsak om att föräldrar i storstadsregionerna med högre inkomster och utbildning, sätter sina barn i dessa skolor. Den sociala segregering som redan boendet är ett tydligt uttryck för accentueras därmed ytterligare. Andelen elever i behov av särskilt stöd ökar inom den kommunala skolan samtidigt som inkomsterna minskar genom systemet med skolpeng. Att man sedan kan uppvisa att friskolornas elever har något högre betyg, trots lägre lärartäthet, är mot denna bakgrund knappast förvånande.
Ett problem för socialister och andra försvarare av den gemensamma sektorn är att det blivit svårare att både försvara och att kritisera. Den nyliberala offensivens nedskärningar har orsakat denna skenbara paradox. En alltmer urgröpt offentlig verksamhet har blivit mer problematisk att försvara såsom den är, samtidigt blir det inte plats för kritik när man måste ställa sig bakom det gemensamma mot ständiga nedskärningar. Så har den radikala kritiken av auktoritära och stelbenta strukturer och debatten om läromedel tystnat.
Vi måste kämpa mot friskolevansinnet. Som alternativ måste vi ställa en demokratiskt styrd statlig skola med en mångfald av pedagogiska riktningar.
Intressant?
Bloggat: Björn,
I media: DN, SVD1, SVD2,
Läs även andra bloggares åsikter om fler obehöriga lärare, friskolornas expansion, Jan Björklund, kris i svenska skolan?, PISA-undersökningen, privata utbildningskoncerner, politik, Samhälle, skolpolitik
[...] Klimatbov med good-will | Proletärbella on Klass har betydelseAnders_S on Klass har betydelseMot en ny klasskola? on Företagen i den privata skolindustrinchristoffer on Klass har betydelseHampus Eckerman on Klass [...]