Framtid på räls
Den svenska ståndsriksdagen 1853-54 fattade ett historiskt principbeslut, då man klubbade igenom att det nya transportsättets – järnvägen – stambanor skulle byggas, förvaltas och ägas av staten. Endast på banor av sidokaraktär eller av lokalt intresse skulle privata intressen kunna komma in i bilden.
Det blev startskottet till en enorm anläggningsboom av räls över hela riket. Från att den svenska järnvägens banlängd 1856 omfattade ynka 66 kilometer kom den vid nästa sekelskifte att sträcka sig över 11 000 kilometer. Denna utbyggnad var navet i den svenska industrialiseringen; utan den skulle inte Bergslagens malmrikedomar kunnat gå på massexport, utan den skulle aldrig övre Norrlands naturresurser börjat att utvinnas i stor skala, utan den skulle inte den starkt framväxande verkstadsindustrin kunnat få snabba leveranser av råvaror.
Fram till första världskriget gick årligen i genomsnitt en procent av den svenska bruttonationalprodukten till utbyggnad av järnvägen.
Efterkrigstiden – tillväxtåren från 1950-talet och fram mot 1980 – framvisar ett helt annat scenario. Nu revs tusentals kilometer järnvägsräls upp. Bilen sågs som den nya frihets- och statussymbolen och alltmer av godstransporterna lades över på landsvägen. Många orter förlorade det pulserande nav för samhällslivet som järnvägsstationen utgjort, inte så sällan förvandlades lok och tågvagnar till museala föremål och lekplatser för barn. På Svensktoppen sjöng Stefan Dehmert ”SJ, SJ gamle vän, konstigt att du lever än”.
Vår tid: Person- och godstrafiken på landsväg står för en väsentlig del av koldioxidutsläppen. En överväldigande expertis är överens om att en avgörande pusselbit för att minska utsläppen ånyo är en massiv utbyggnad och modernisering av det svenska järnvägsnätet – en ny rallartid borde stå för dörren.
Men i Sverige går utvecklingen åt fel håll. Förra året ökade i själva verket vägtrafikens koldioxidutsläpp med tre procent. Miljöminister Andreas Carlgren pratar mycket men säger lite.
Alliansregeringen agerar som ett drucket fyllo. I årets budget ger man mer resurser till Vägverket och mindre till Banverket. Nyinvesteringarna i motorvägar fortsätter med mångmiljardprojektet Förbifart Stockholm som det allra mest graverande exemplet.
Finansminister Anders Borg hävdar att satsningar på järnväg är ett ineffektivt sätt för att minska utsläppen av växthusgaser, och när infrastrukturminister Åsa Torstensson säger att ”vägnätet måste byggas ut kraftigt eftersom så stor del av våra transporter går på väg” blir hon en minister Goddag Yxskaft.
Vad bör då göras? Vi i Socialistiska partiet säger:
- Stopp för alla nyinvesteringar i motorvägar. Privatbilismen måste reduceras radikalt. Det är hög tid att börja diskutera strategier för samhällets övertagande av flaggskeppen Volvo och Saab. Klockan klämtar för att väcka idéer om annan, alternativ samhällsnyttig produktion. Massbilismens epok måste obevekligen gå mot vägs ände.
- I år går ynka sju miljarder till modernisering och utbyggnad av järnvägen. Återigen bör en procent av bruttonationalprodukten – i reda pengar ungefär 30 miljarder – årligen gå till att utvecka järnvägsnätet. Finansieringen bör – liksom under 1800-talets anläggningsboom – ske genom långsiktig upplåning vid sidan av den ordinarie statsbudgeten. Sverige har aldrig varit tillnärmelsevis så rikt som idag. Staten har råd med en massiv satsning på att strukturera om transportsystemet. Det hela handlar om vilka proriteringar man gör.
- Idag går endast tretton procent av godstrafiken på räls. Denna procentsats måste ökas kraftigt.
- SJ måste struktureras om från det vinstdrivande bolag det är idag till ett organ som drivs utifrån långsiktiga miljömässiga- och samhällsekonomiska kriterier.
- Ute i Europa finns det redan 550 mil räls med höghastighetståg och 350 mil är under utbyggnad. I Sverige har inte ens denna utveckling tagit sin början. Det måste till en generalplan för införandet av höghastighetståg och utbyggnad av järnvägsnätet över hela landet. Med höghastighetståg – tåg som går med en fart av över 300 kilometer i timmen – minskar restiden drastiskt, exempelvis från dryga tre till två timmar på linjen Stockholm-Göteborg. Med höghastighetståg blir den stora miljömarodör som inrikesflyget är på sikt överflödigt.
Sveriges framtid ligger på räls!
Intressant?
Bloggat: Svensson1, Svensson2,
Läs även andra bloggares åsikter om Järnväg, Snabbtåg, Kollektivtrafik, Klimathotet, Politik, Samhälle
