Det förfinade förtrycket
Ofta är arbetarklassens nemesis den dryga välutbildade medelklassen. Ibland är man så upptagen med att se borgarna och deras gelikar att man glömmer bort det översta skiktet i samhällsstrukturen. Överklassen. Den är sannerligen ett pikant inslag i klassamhället, men den finns fortfarande. När den talar låter det konstigt.
Susanna Popova, medelklass och skribent (som för övrigt tycks hata allt som har med medmänsklighet, solidaritet och rättvisa att göra), har kommit ut med pocketversionen av sin Överklass – en bok om klass och identitet. Här har hon intervjuat tio överklasspersoner anonymt om hur det är att vara överklass. Det ger en intressant inblick i en annorlunda världsbild och det blir också ungefär så provocerande som man tänker sig att det skulle bli. Särskilt tack vare Popovas egen inramning och prägel. Det här är inget annat än en idolbok, för Popova älskar överklassen. Hon vill tillhöra den.
Hon inleder med att säga att hon vill tala om överklassen för att arbetarklassen tar för stort utrymme i den offentliga diskussionen. Och för att folk ofta gör sig lustiga på överklassens bekostnad.
Klasshat, menar Popova, är något som i det offentliga riktas mot överklassen. Aldrig mot arbetarklassen, och aldrig mot medelklassen. BARA mot överklassen. Hon är less på allt detta tjat om klassresor från arbetarklassen till medelklassen. Så hon tar sitt sociala ansvar och ställer upp för denna föraktade, undanskuffade minoritet (som råkar vara extremt rika, mäktiga och beundrade) och ger dem en röst. Det är så provocerande uppenbart att Popova faktiskt tycker synd om överklassen. Hon frågar dem saker som: ”Hur känns det att tillhöra en grupp som finns där, som har privilegier men som inte får erkännas?” och ”Vad betyder det för unga människor att de tillhör en onämnbar kast?”
Franske sociologen Pierre Bourdieu talar om vikten av distinktion: att särskilja sig, fina från fula, genom symboliska markörer. Man kan tydligt visa sin grupptillhörighet men, menar Bourdieu, bara de som inte är helt säkra i sin position känner behovet att gör det. Det finns en klick som vet att de är bäst i världen och de behöver således inte bevisa någonting för någon. Som en man svarar på frågan om vad som kännetecknar hans överklasstillhörighet: ”Det är självsäkerheten, att man har rätt att ta för sig och lätt att ta kontakt med människor, för man drömmer inte om att någon skulle se ned på en eller tycka att det var konstigt. Det är självsäkerheten och tron på att man tillhör en grupp som betyder något. (…) Och så den ekonomiska tryggheten. Man kan välja att leva fattigt till exempel, man behöver inte samla i ladorna, för man vet att om det händer något så är man alltid försäkrad. Det finns reservtillgångar. Det finns någon som kan hjälpa en, det faller alltid ut ett arv.”
Man är således medveten om sina privilegier och kanske är det just därför som den största dygden för överklassen, enligt alla svar att döma, är att vara väluppfostrad och artig och absolut inte göra skillnad på folk och folk. Alla ska bemötas med samma värdighet från överklassens representanter, oavsett om man är ”uteliggare eller kung”.
Men vissa avslöjar också att det mest är ett spel för gallerierna. Det ligger en dold maktfaktor bakom den tillspetsade vänligheten. ”Det är en vänlighet som bygger på att man känner sig stå över alla och därför är man lika gärna vänlig mot alla, stora generaler likaväl som små städerskor. Sedan har man ofta en väldig talang för att sätta folk på plats om man tycker att det är någon som inte förstår som plats. Då ska det räcka med att höja ett ögonbryn för att förvandla den personen till en våt fläck. Med mycket små medel kan man markera väldigt stort avstånd”, säger en man. En annan säger: ”Det är nog en artonhundratalsrest från en preussisk tukttanke att man inte låter sig rubbas. Om någon är väldigt burdus kan man vara otroligt nedlåtande och jättevänlig samtidigt.”
Popova själv skriver i bokens efterord att ”denna vänlighet kanske egentligen är det ultimata sättet att behålla kontrollen. Den som vägrar låta sitt uppförande rubbas vad som än händer, är faktiskt den som bestämmer utgången av en situation. Vilket inte alls förtar det faktum att trevlighet är trevligare än otrevlighet.” Hon är bara så imponerad av dessa människor.
Popova och hennes överklasskyddslingar är ledsna över att överklass har blivit ett skällsord i Sverige, och att man ska behöva skämmas. De har tagit illa vid sig av och känner sig något försummade i dagens samhälle. ”Säger du till exempel att du är kulturarbetare från arbetarklassen blir du nästan kunglig i rang. Kommer du från en överklassmiljö tittar man ned på dig, då är du inte värd någonting”, säger någon som tydligen fått allt helt om bakfoten.
Överklassen tycker mycket konstigt. Den nyss nämnda återkommer till det märkliga att det ska vara så fint att vara arbetarklass i Sverige. Och de har verkligen uppfattningen att man ”inte får bli något i det här landet”, fastän det är precis lika uppåtsträvande och profittänkande och karriärsinriktat som vilket annat kapitalistiskt i-land som helst. En annan irriterar sig på att feminismen har tagit över. Det är det som har förstört artighet och hyfs bland folket.
Ibland döljs överklassens självgodhet halvdant bakom ett filantropiskt patos, en tillkämpad social medvetenhet. Ingen skulle någonsin drömma om att se ner på någon av lägre rang. De vet andra som gör det, men ingen av de intervjuade här är sådana. De ömmar för nysvenskar och arbetarklasshjältar, uppskattar rediga hantverkaryrken och genuina arbetare.
Det tycks som om även överklassens nemesis är medelklassen. Den ses som irriterande, uppåtsträvande och ängslig. Man identifierar sig hellre mer med de enkla, prestigelösa och strävsamma underklassen. Eller kan det vara så att de godkänns för de vet sin plats? De hotar inte ens position på långa vägar.
För vi vet ju tyvärr att folk sällan lämnar den kast de föddes in i. Till syvende och sist blir de allra flesta kvar med de sina i den strikta samhällsstrukturen. Bara då och då längtar man ut. Eller hur, Popova?
Katarina Wikström
Intressant?
Bloggat: Kim Müller, Svensson,
Media: SDS,
Läs även andra bloggares åsikter om Arbetarklass, Överklass, Borgarklass, Klass, Medelklass, Susanna Popova, Överklass – en bok om klass och identitet, Pierre Bordieu, Samhälle, Politik
