Fullständigt fossilförbud!

Tänk dig det här: Du går på återbesök hos läkaren. Han lägger pannan i djupa veck, tittar i journalen, och säger slutligen att alla de diffusa symptom du sökt för tyvärr beror på en jättestor tumör. Tumören kommer med allra största säkerhet att döda dig.

”Oj!” säger du chockad, ”jag antar att jag får åka direkt in på operation?”

Nej, det tänkte inte doktorn. Istället berättar han att fyrtio procent av tumören ska tas bort under de kommande trettio åren. Och operation blir det inte, tanken är istället att gå på tumören med olika mer… indirekta metoder.

Jaha, konstaterar du, en ny mer effektiv metod, alltså.

”Njaee”, säger doktorn, ”vi har pratat om metoden i ungefär tio år, och använt den i fem, men tumörerna bara fortsätter att växa. Verkligen konstigt, faktiskt.”

Hur skulle du reagera? Skulle du bli förbannad? Skulle du fundera på om doktorn var riktigt klok, om det var ett sjukhus eller ett dårhus du hamnat på?

I sjukvården skulle ett sådant resonemang aldrig accepteras. Men på ett annat område är det regel snarare än undantag; i klimatpolitiken. Och det är ännu mer vansinnigt.

Så här är det: utsläppen av växthusgaser hotar inte att döda en enskild människa, utan att fullständigt förstöra förutsättningarna för mänskligt liv på den här planeten. Det finns fortfarande tid att undvika total katastrof – fast den är kort.

Vad använder männen med makt tiden till? De fattar skenbeslut – som att på något oklart sätt minska utsläppen fram till 2050, samtidigt som de inför fribrev för företagen att fortsätta förstöra förutsättningarna för liv på jorden – under namnet ”handel med utsläppsrätter”. Till det lägger de en sövande ljudmatta av klimatprat, kryddat med ett tröstande nybilsbidrag till medelklassen.

Under tiden fortsätter förbrukningen av fossila bränslen, och därmed utsläppen av koldioxid, att öka.

Det som krävs nu är inte mer inkännande, bekymrat prat – inte mer kosmetika för att dölja den olja som är smetad på i stort sett varje del av den kapitalistiska ekonomin.

Det som krävs nu är ett beslut om totalt stopp för användning av fossila bränslen så fort som möjligt. För Sveriges del kan det konkretiseras som ett fullständigt förbud mot import och förbrukning inom femton år. Det är en tillräckligt kort tid för att vi ska tvingas vidta åtgärder nu, samtidigt som det är en tillräckligt lång tid för att vi ska kunna möta de utmaningar som ett fossilförbud kommer att innebära. Och för att visa att det är allvar, att 2023 inte är ett nytt 2010, krävs fram till dess en årlig exponentiell ökning av koldioxidskatten.

Att införa ett fullständigt fossilförbud kommer inte att vara lätt, men utmaningarna är i första hand politiska, inte tekniska. Energisparande teknik och miljövänlig utvinning av energi behöver utvecklas, men framför allt måste sådant som redan finns på ritbordet börja användas.

Införandet av ny teknik kommer inte av sig själv, den måste tvingas fram. Om vi väntar med att ställa om tills all teknik finns färdig kommer inget nytt, och omställningen blir aldrig av, det har vi lärt av kärnkraftsavvecklingen.

En total energiomställning innebär kamp mot de krafter som har intresse av att oljeekonomin lever vidare. Denna omställning måste tvingas fram underifrån. För att arbetarklassen och de lägre mellanskikten ska kunna bli den drivande kraften i en sådan kamp måste en radikal klimatpolitik kombineras med en radikal politik på andra områden. Även om tumregeln är att ju tjockare plånbok desto större klimatskuld, så kommer omställningen att märkas på alla nivåer i samhället. Därför måste klimatrörelsen också driva klimatsmarta frågor; som gratis kollektivtrafik med bättre täckning, sänkt arbetstid, bättre anställningstrygghet och vettiga arbetsförhållanden, satsningar på vård, skola och omsorg och återuppbyggda trygghetssystem.

Även om klimatfrågan, som ödesfråga för hela mänskligheten, är ställd över en stor del av den vardagliga politiken, är den precis som alla andra frågor en arena för klasskamp. Den som tror att klimatet kan räddas oberoende av klasskampen gör ett stort misstag.

Klassblind klimatpolitik tvingar fram en allians med de krafter som har makten idag, det vill säga just de som mest motsätter sig en radikal klimatpolitik, och lägger hinder i vägen för folkmajoritetens absolut nödvändiga mobilisering. Den sortens omöjliga projekt leder i bästa fall till frustration, i värsta fall rakt in i ekofascismen. Klimatrörelsens största politiska utmaning är att hitta sätt att driva klimatfrågor med klassperspektiv.

Läs mer:

• Michael Löwy, Ekosocialism – jordens möjlighet
• Barbarisk kapitalism eller ekosocialism
• Ekologi och socialism
• Vem äger jorden?
• Jörgen Hassler, Socialism eller barbeque,
• Lars Henriksson, Klasskamp och klimatkamp – hand i hand

Intressant?
Bloggat: Svensson, RoyaMatilda, Arbetarens Klimatblogg1, Arbetarens Klimatblogg2,
I media: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6,
Andra bloggar om: Klass, Klimat, Kön, Klimathotet, Fossila bränslen, Växthuseffekten, Energiomställning, Politik, Samhälle

Taggar: Energiomställning, Fossila bränslen, Klass, Klimat, Klimathotet, Kön, Växthuseffekten

Postat den 13 June 2008 at 16:37 i Ledare. Följ kommentarerna RSS 2.0 feed.