1968. Då, när en annan värld verkligen kändes möjlig

En annan värld var fullt möjlig.
Det visste många av de som var unga 1968.
Men vi uttryckte oss inte så. Inte heller behövde vi kämpa så hårt för att få just denna paroll accepterad och spridd i vida kretsar. På sätt och vis var den så självklar att den inte behövde sägas rent ut.
En annan värld var möjlig. Och så möjlig den var. Den var så nära att vi såg den med egna ögon, nästan verklig, framför våra utsträckta händer.

Den främsta mytbildningen i minnet står kring revolutionsåret 1968, kring majhändelserna i Frankrike som blev symbolen för allt som hände, för den gränslösa förvissningen om att världen gick framåt och att allt var möjligt. Och visst var vi unga, men var det bara därför denna tid står som så sjudande, spännande, musik av alla de slag som bröt fram, modet som kastade av sig femtiotalets tvångströjor, frisyrerna som växte vilt? Hade killarna verkligen så långa vackra lockar?
Vi befann oss mitt i en flödande vänstervåg som omspann stora delar av världen. I Vietnam kämpade vietnameserna mot USA:s övermakt, och den kampen blev vår. Befrielserörelser över hela världen fick sina solidaritetsrörelser i väst.
Demonstrationerna på stan, i varje fall i Stockholm, tågade mest varje lördag. Vänstergrupper av olika inriktningar växte fram.

1968. Året började med nordvietnamesernas Tetoffensiv och ministern Olof Palme som tågade arm i arm med Nordvietnams Moskvaambassadör i täten för en protestdemonstration. Det slutade med den ”alternativa julen”, elever på Konstfack i Stockholm bjöd in hemlösa att fira jul på skolan.
Men inte var jag i Paris i maj, och inte ockuperade jag studenternas kårhus.
Jag var lite avvaktande inför den tidens politiska grupperingar. Jag gick i vietnamdemonstrationer och diskuterade politik med vänner som inte heller var aktiva i någon vänsterorganisation. Det låg helt enkelt i luften, det var detta som allt handlade om i våra liv.
Men till exempel maoisterna verkade så tröstlöst tråkiga med sin Maos lilla röda, som mest påminde om den gamla Scouthandboken, och sin fyrkantiga nationalism å Vietnams vägnar. Helt rätt att försvara Vietnam mot USA:s anfallskrig men varför denna ställföreträdande nationalism? I mina kretsar uppfattade vi nationalismen som något föråldrat och reaktionärt, liksom kungadömet, men å andra sidan var vi ännu rätt okunniga om det mesta här i världen. Och det var några varv kvar i tänkandet innan vi kunde försvara våra ståndpunkter på ett genomtänkt sätt.

Visst var jag i Frankrike sommaren 1968. Jag hade liftat ner med en kompis – tågluffande var inte uppfunnet – och de ungdomar vi träffade på kaféer och vandrarhem talade om tredje världen, solidaritet och klasskamp, även de som inte var politiskt aktiva i vänstern.
Ett märkligt tidens tecken var å andra sidan den udda spanska präst vi stötte på i ett kloster utanför Paris där vi övernattade en gång (på den tiden kunde man knacka på och be att få sova i kloster, billigare än vandrarhem till och med). Han sög fast i oss och ville veta hur det gick med de svenska femårsplanerna. Vi måste förklara att Sverige inte var en öststat och inte höll sig med femårsplaner, men han ville inte tro oss.

I augusti satt vi en bil i Belgien på väg mot holländska gränsen när bilradion började tala om sovjetiska truppers inmarsch i Tjeckoslovakien, och där var ju brorsan med några kompisar, hade han hunnit åka hem? I Amsterdam upptäckte vi sedan att våra franska resecheckar från Crédit Lyonnais inte accepterades utanför Frankrike, fortfarande i augusti… och stod utan pengar på gatan i Amsterdam.

I Frankrike plågas de styrande av Maj 68-syndromet än i dag. Världen är en annan, högern regerar mest överallt, men nuvarande presidenten Sarkozy känner ett starkt behov av att utplåna det som hände för fyrtio år sedan.
Strax före valet förra året höll Sarkozy, då presidentkandidat, ett uppseendeväckande tal, där han hetsade mot arvet efter maj 1968 och hävdade att det var nödvändigt att ”likvidera” detta arv.
Det var det som låg bakom allt som var fel i Frankrike, till exempel skolans misslyckande, kapitalisternas cynism och landets moraliska kris:
”…det fanns ingen skillnad mellan gott och ont, mellan sant och falskt, mellan vackert och fult… eleven var lika mycket värd som läraren… det fanns inte längre några värden, någon hierarki”, och Sarkozy hävdade att presidentvalet handlade om att ”arvet efter maj -68 skulle förevigas eller utplånas en gång för alla”.
Givetvis uppstod en het debatt. Och ingenting har Sarkozy lärt av historien. Att utplåna blotta minnet av uppror leder så lätt till nya uppror.

”En annan värld är möjlig” är idag något som ungdomar världen över kämpar för.
Fast för mig som var ung 1968 känns det som om vi står på ”GÅ” igen och får börja om från början. Lyckligtvis är världen alltid ny för nya generationer. Lyckligtvis har de kraft och energi. Och all rätt i världen att se fram mot och arbeta för en annan och rättvisare värld.
Det är bara det att oddsen inte känns vidare bra för detta just nu.

Gunvor Karlström

Intressant?
Bloggat: Mullvaden,
Borgarmedia: DN,
Andra bloggar om: 1968, Prag, Paris, Polen, Frankrike, Tjeckoslovakien, Vietnam, Polen, Politik, Historia, Samhälle

Taggar: 1968, Frankrike, Historia, Paris, Polen, Politik, Prag, Tjeckoslovakien, Vietnam

Postat den 25 May 2008 at 19:10 i Krönikor. Följ kommentarerna RSS 2.0 feed.