Rödebydomen och rätten att bära vapen

Vad gjorde en hagelbössa i vapenskåpet hos en man med en neuropsykiatrisk dubbeldiagnos, undrar David Munck i en kommentar som har en annorlunda synvinkel på Rödebyfallet.

Jag minns tydligt den där varma dagen i juni 1990 när jag beordrades att kvittera ut en k-pist. Jag kände att något var väldigt fel. Jag visste ju att jag har ryckiga rörelser, men jag hade inga ord för att beskriva det, ingen berättelse om det som jag kunde vänta mig skulle bli trodd, vare sig då eller tidigare på mönstringen. Så jag gjorde som jag blev tillsagd fastän skräcken att skada någon stegrades inom mig.

Några dagar senare gick jag till militärpsykologen och fick till sist, efter ett två och en halv timmar långt förhör, ett beslut om hemförlovning strax innan jag hunnit ladda vapnet. En vecka senare fick jag en frisedel per post och behövde inte åka tillbaka till Boden.

Om jag inte hade blivit trodd utan istället tvingad att ladda skarpt, och därefter råkat vådaskjuta någon, så anser jag att jag borde ha gått fri från straff av två skäl: dels sökte jag mig inte till Boden av egen vilja, dels hade jag ingen diagnos. Först ett drygt år efter att min militära karriär var över fick jag veta att jag har Tourettes syndrom.

Jag vet att i dagens vulgärdebatt ses neuropsykiatriska diagnoser bara som ännu ett sätt för latmaskar att sjåpa sig eller, med sociologen Eva Kärfves ord i sin bok Hjärnspöken, en ”reträtt från den existentiella ansvarsbördan” som kan ”verka lockande för vissa människor”. Men syftet med en diagnos (en term som kommer av grekiskans ”dia och ”gnosis” och betyder ungefär ”genväg till kunskap”) är ju att den drabbade lättare ska kunna göra informerade val i livet. Han ska veta vilka styrkor han kan satsa på att odla, vilka svagheter han behöver träna extra på och vilka risker han bör undvika. En diagnos innebär ökat ansvar, inte minskat.

Sedan jag fick min diagnos har jag för evigt valt bort två saker från min repertoar: att köra bil och att hantera vapen. Det är inget stort offer. Man kan leva ett bra liv utan att platsa i vare sig raggargänget eller jaktlaget.

Några sådana avvägningar hade den 50-årige så kallade Rödebypappan, att döma av den 90-sidiga friande domen från Blekinge tingsrätt, inte gjort. Av domen framgår att han vid 40 års ålder fick diagnoserna adhd och Tourettes syndrom. Enligt egen uppgift hade han då ”tre vapenlicenser, varav två för hagelgevär och en för älgstudsare”. De hade visserligen utfärdats ”i vart fall 20-25 år tillbaka”. Men sedan han fick dubbeldiagnosen har han haft tio år på sig att fråga sig om han, som har syndrom med nedsatt impulskontroll i pressade situationer, bör begagna sig av den rätt till vapeninnehav som han på bristfälligt underlag tillerkänts.

Vapenlicens ges normalt utan tidsbegränsning, vilket är en regel som bör ses över med tanke på att ny kunskap ofta kommer med tiden. Oavsett det har dock en normalbegåvad man med två neuropsykiatriska diagnoser ett eget ansvar för att inte ha skjutvapen, särskilt om han regelbundet tar både lugnande medel och alkohol, vilket Rödebypappan enligt egen uppgift gjorde. Han berättar att han vid kvällen för dödsskotten tagit både Propavan och whisky. Att Mattias Flinks psykos utlöstes av självförvållat rus var huvudskälet till att Högsta Domstolen dömde honom till livstids fängelse, men samma aspekt ignoreras i Rödebydomen.

Jag kan inte motsäga den rättspsykiatriska expertis som menar att Rödebypappan inte förstod vad han gjorde. Men att han, trots diagnoserna och den tilltagande försämring av sin psykiska hälsa som han själv beskriver, behållit vapen och patroner var grovt oaktsamt. Därför borde åklagaren i andra hand ha åtalat för vållande till annans död. När han valt att inte ta med detta alternativ har dock tingsrätten inte kunnat döma för det även om den hade velat.

Jag vet att det finns en ultravänster som, oberörd av Columbine och Northern Illinois University, försvarar var mans rätt att bära vapen i väntan på revolutionen, men den är marginell. Betydligt mer skrämd blir jag av reaktionära ståndpunkter som nu luftas. På expressen.se får Marie Söderqvist, för sin normalmoderata krönika i ämnet, beröm av en som säger sig vara ”politiskt inkorrekt” och förklarar att ”självklart borde vi ha det som i USA där man har rätt att freda sin familj och sitt hem”. På högerbloggen med det märkliga namnet kulturrevolution.se skriver Stefan Karlsson: ”I ett sunt samhälle hade han betraktats som en förebild för sitt civilkurage och handlingskraft.” På Aftonbladets forum kommenterar signaturen. Aretha: ”50-åringen i Rödeby är en hjälte för det civilkurage han visade när han var tvungen att göra det jobb som egentligen ska göras av polisen och andra myndigheter.” I Aftonbladet den 8 maj menar en ”lärare i grundskolan” att vuxna i Sverige tenderat att ”dalta med kriminella ungdomar”, underförstått fram till dess att Rödebypappan laddade geväret.

Rödebypappan själv gör inte anspråk på denna ära. Han ångrar sig djupt, har nu avsagt sig sin vapenlicens och inser att han behöver hjälp. Han måste få tid att ångra och läka. De som heroiserar honom hindrar inte bara denna läkeprocess. Genom att göra honom till något han aldrig velat vara, men som många andra män drömmer om att bli, ökar hans obeställda hejaklack risken för att det som hände i Rödeby kommer att hända igen någon annanstans.

David Munck

Intressant?
Bloggat: BiologyandPolitics1, BiologyandPolitics2,
Läs även andra bloggares åsikter om Rödebyfallet, Karlskrona, Rödeby, Mord, Diagnos, Vapenlicens, Samhälle, Tourettes, ADHD

Taggar: ADHD, Diagnos, Karlskrona, Mord, Rödeby, Rödebyfallet, Tourettes, Vapenlicens

Postat den 19 May 2008 at 09:10 i Kommentarer. Följ kommentarerna RSS 2.0 feed.