Det finns för många Dano! – Om svenska samhällets brist på bry
Tidigare i år intervjuades ledaren för det kriminella nätverket Original Gangsters Denho ”Dano” Acar, i SVT:s Uppdrag Granskning. Dano lever sedan en tid i exil i Turkiet, på flykt undan väntande åtal för diverse brott i Sverige. För Uppdrag Gransknings Lina Makboul förklarade han sin syn på den kriminella verksamhet han driver.
Efter en stunds intervju kom han in på sin barndom i uppväxtområdet Bergsjön i Göteborg som, enligt honom själv, var anledningen till att han är den han är idag. Det var en sorglig historia om systematisk misshandel hemma. En historia om att bli övergiven, att inte bli sedd och om att slutligen tvingas växa upp föräldralös utan att samhället ryckt in – inte ens när det började gå riktigt åt helvete.
Dano är en produkt av samhällets brist på bry. Och det jättesvarta blanka som kommer i hans ögon när han pratar om samhällets svek talar sitt eget språk: den övergivna, föräldralösa pojken har inte glömt.
När jag jobbat med ungdomar har jag sett Dano Acar ett tiotal gånger, fast i andra killar och tjejer som har haft det på samma sätt. Jag har hört samma historia många gånger, om hur samhället inte rycker in när ett barn blir misshandlat hemma, för ”så är det ju tyvärr i deras kultur” som lärarna, skolkuratorerna och socialsekreterarna tyst uttrycker sig.
Svenska samhället överger de svagaste när det blir lite läskigt och man snuddar vid risken att bli kallad rasistisk eller ”okunnig”. Faktum är att de flesta av de lagliga eftergifter man gör för etniska minoritetsgrupper är sådana som skadar de svagaste inom den gruppen. Man är helt enkelt så rädd för att uttrycka sig fel att man hellre sväljer att barn och kvinnor, och i och med detta hela samhällsgrupper, far illa.
Jag talade med en före detta socialsekreterare som berättade om hur en ung finsk-romsk flicka blev misshandlad av sin narkomaniserade make, inne på Socialtjänstens eget kontor. Ingen ingrep ens när mannen kastade sin hustru nedför en trappa.
Den nämnda socialsekreteraren bad om åtgärder samt hjälp till skyddat boende och vård för flickan, som var i psykiskt dåligt skick. Då blev svaret att misshandel inom äktenskapet är ”kulturellt betingat för finska romer” och att hjälpa kvinnan till den skilsmässa hon önskade skulle vara att ”nedvärdera den kultur” som paret ingick i.
Rädslan för att kliva på en främmande, och därmed oförutsägbar, öm tå skapar en livsfarlig och skrämmande handlingsförlamning. De egna fördomarna får, istället för det vanliga regelverket, bekvämt ligga till grund för de åtgärder som tillämpas eller ej. Det är nedvärderande och handlar alltså om en strukturell rasism.
För en tid sedan arbetade jag själv i ett integrationsprojekt inom Stockholms Stad. Projektet tilldelades osedvanligt stora arvoden och medel för att utföra sitt arbete som aldrig uppföljdes eller efterkontrollerades från högre instans. De ansvariga tyckte att det var okej att det mesta av pengarna gick till andra saker än vad som var syftet. Mer pengar rullade in och så fort politikerna fick integrationsångest sköt man till mer eller delade ut priser och stipendier. Projektet hade knappt något att visa för sina stora bidrag.
En av projektets ansvariga sade till mig att hon tyckte jag borde använda ”lite svenskare invandrare” för att inte skrämma bort de svenska ungdomarna vid mötena jag höll. När jag uttryckte kritik fanns det plötsligt inga pengar kvar för att behålla min tjänst i det välbärgade integrationsprojektet. Jag var tvungen att gå.
Pengar som verkligen behövs slarvas iväg åt olika håll i rädsla att själv behöva sätta sig ordentligt in i en situation och del av samhället man är för främmande med för att verka trovärdig. Vad resultatet egentligen blir är mindre politiskt viktigt, än att man på pappret kan visa att man generöst bidragit till ”integrationsarbete” i olika former.
Under tiden hamnar många utsatta i ett samhällsvakuum utanför gällande normer och utan normala insatser. Som den misshandlade Dano i en dysfunktionell familj i Bergsjön.
Det finns bara en rimlig förklaring till hur vissa beteenden inte inskränks trots att de bryter mot lagen, och den förklaringen är att man faktiskt skiter i hur Dano har det hemma, om hans pappa slår honom medvetslös eller om han är på väg brant utför. Så länge vi fumlandes slipper ta itu med eländet kan det vara någon annans ansvar, eller ingens om vi sitter trångt till.
Om någon haft ryggrad nog att ta Dano Acar ifrån det inferno han hade hemma, om någon orkat visa honom vad kärlek, empati och tålamod betyder hade han inte suttit där han sitter idag, känslokall och med blanka svarta ögon.
Ellen Törnberg
Intressant?
Bloggat: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Denho Acar, Original Gangsters, Turkiet, Empati, Social Välfärd, Kriminalitet, Våld, Brott, Gangstergäng, Politik, Samhälle
[...] gärna hårda tag mot gängen, men först en ordentlig förebyggande verksamhet med mål att stoppa rekryteringen till gängen. Och då duger inte nån Fryshusskit. Den [...]