Käket och moralen

Bilderna på desperata människor som inte har råd att köpa mat når oss från hela världen. Det är goda nyheter för de svenskar med mer pengar än moral, som sedan i mars kunnat göra pengar på svält genom att spekulera i majs, vete och annan basföda på Stockholmsbörsen. Hungersnöd uppstår inte, den organiseras av spannmålshandeln – den tyske dramatikern Bertolt Brechts ord är idag lika aktuella som någonsin.

Matprishöjningarna har pågått i flera år men har de senaste månaderna skjutit i höjden och hungersupplopp rullar nu fram över den fattiga världen. 100 miljoner människor hotas omedelbart av svält, säger ledningen för FN:s matprogram och kallar det den största utmaningen i programmets 45-åriga historia. Som svar sätter FN upp en ”aktionsstyrka” mot den akuta svälten med Ban Ki-Mon som ordförande och med bland andra Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken som medverkande.
Det är verkligen att sätta bocken till trädgårdsmästare.

En del av orsaken till hungern är klimatorsakad missväxt, på bara några år har exempelvis Australiens risproduktion i princip upphört på grund av uteblivna regn. En ökad areal för biobränsle är ett annat bidrag till svälten, att bokstavligt talat bränna mat i en hungrande värld är svåröverträffad omoral. Ytterligare en är den kraftigt ökade köttkonsumtionen där mängder med högvärdig mat slösas bort genom att pressas genom djurindustrin. Ändå är detta faktorer som verkar på marginalen. En mer grundläggande orsak är den fundamentalistiska marknadsliberalism som de rika ländernas regeringar, genom just IMF och Världsbanken, tvingat på de fattiga. Som villkor för lån har samma statsstöd till jordbruket som industriländerna själva håller sig med tvingats bort i de fattiga länderna och exportgrödor har prioriterats på bekostnad av självförsörjning. Ett paradexempel på detta är den fattiga önationen Haiti, ett av de länder där hungrade människor idag möts av polis och militär. För tjugo år sedan var Haiti i princip självförsörjande på ris, men när Internationella Valutafonden 1995 tvingade landet att sänka ristullarna från 35 procent till tre procent strömmade billigt, statssubventionerat ris från USA in. Lokala bönder slogs ut och idag är tre fjärdedelar av allt ris som äts på Haiti från USA. När priserna nu rusar i höjden finns ingen inhemsk produktion att falla tillbaka på även om regeringen skulle vilja det.

Som en del i ”strukturanpassningen” har också staternas lager med spannmål tömts för att ge marknadens ”osynliga hand” fritt spelrum, vilket den också sannerligen fått. Spekulationen i mat pågår inte bara i Stockholm, den handfull företag som styr världens handel med spannmål har sett sina vinster explodera i samma takt som matpriserna. Det gigantiska familjeföretaget Cargill – med tentakler över hela världen – har exempelvis ökat sin kvartalsvinst med 86 procent det senaste året.

I de rika länderna skapas en bild av att de fattiga behöver vår hjälp för att överleva. Men det enda som i det långa loppet kan undanröja svälten är att de fattiga länderna kastar av sig det ok som industriländerna lagt på dem. Vad världens fattiga behöver är inte bidrag, utan ett slut på utplundringen.

Ett exempel som tydligt visar detta är Malawi, det lilla fattiga landet i södra Afrika som, liksom så många gånger förr, hotades av massvält 2005. I en desperat vändning beslutade regeringen att strunta i liberaliseringskraven från ”biståndsgivarna”, som i tjugo år tvingat fram en ond cirkel av dåliga skördar, bristande resurser och utarmning av jorden, och istället subventionera småböndernas gödning och utsäde. Skördarna flerdubblades och i fjol kunde UNICEF-personalen i Malawi konstatera att den torrmjölk som kommit som nödhjälp inte längre behövdes.

Även om man ska vara försiktig med solskenshistorier visar detta enkla exempel att hungersnöden i världen långtifrån är omöjlig att häva. Visst behöver de som svälter idag omedelbar nödhjälp, sådan måste sättas in direkt, på mottagarnas villkor och utan spannmålhandlarnas giriga mellanhänder.

Men den bästa hjälp vi kan ge de fattigbönder och arbetare som nu kämpar för sina liv, är att ge dem förutsättningar att bli självförsörjande. Det kommer inte att ske med hjälp av svältens organisatörer – spannmålshandeln och dess politiska hantlangare i FN och Världsbanken – utan i hård kamp mot det globala kapitalet och dess institutioner.

Och i den kampen är vi lika beroende av dem som idag går ut på gatorna i Port au Prince och Jakarta, som de är av oss.

Intressant?
Bloggat: Kildén & Åsman, Svensson,
I media: SVD1, SVD2, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om biobränsleodling, FN:s matprogram, hungerupplopp, Malawis jordbruk, matprishöjningar, spannmålsspekulation matbrist, etanol, FN, Världsbanken

Taggar: biobränsleodling, FN:s matprogram, hungerupplopp, Malawis jordbruk, matprishöjningar, spannmålsspekulation

Postat den 09 May 2008 at 11:09 i Ledare. Följ kommentarerna RSS 2.0 feed.