Lönefrågan och vår jord

15 juli, 2011

Ledare

Nyligen kom LO ut med rapportserien ”Röster om facket och jobbet”. Den bygger på en stor intervjuundersökning med löntagare mellan 18-64 år, såväl medlemmar i de fackliga organisationerna LO, TCO och SACO samt sådana som inte är fackligt anslutna. Det är en i alla delar intressant undersökning som redovisas i sex olika rapporter. I Rapport 2 tas synen på lönesättning och löneskillnader upp. Något som där framkommer är att en stor majoritet av alla löntagare anser att kvinnor har för låga löner i förhållande till män liksom att löneskillnaderna överhuvudtaget är för stora. När det gäller åsikten att kvinnolönerna är för låga så är den lägsta siffran för detta bland män inom LO – 78 procent – och den högsta bland kvinnor inom SACO – 94 procent. Åsikten har störst stöd inom åldersgruppen 30–64 år men något lägre inom gruppen 18–24 år.
Av samtliga som tillfrågats är det 81 procent som anser att löneskillnaderna generellt är för stora. Bland medlemmar i LO och TCO är det 85 respektive 83 procent som menar det. I den grupp som tjänar mellan 16.001-20.000 är det 87 procent som har den uppfattningen. Till och med bland dem som tjänar mer än 40.000 är det 54 procent som anser att löneskillnaderna är för stora.
Intressant är också att när folk tillfrågas om vilka löner som de anser är rimliga för olika yrken så blir skillnaderna betydligt mindre än vad de är i verkligheten: lägre för de med högre löner och högre för de med låga löner. Uppenbarligen finns det bland Sveriges lönearbetare ett stort stöd för ett samhälle där löneklyftorna inte är så stora.

Det finns även andra undersökningar som tyder på att det finns ett stort stöd för en mer jämlik och solidarisk politik. Att detta varken leder till motstånd och kamp eller tar sig några politiska uttryck – den faktiska utvecklingen går ju åt motsatt håll – visar att samtliga av arbetarrörelsens organisationer misslyckats. Om vi dessutom inte bara tittar på lön från arbete utan också ser på exempelvis finansiella förmögenheter eller konsekvenserna av försämringar i olika system för omfördelning så blir klyftorna ännu större.
Fram till 1980-talet skedde en utveckling där inkomsterna år efter år fördelades jämnare. Inte så att de rika blev fattigare, alla blev ju rikare, men skillnaderna minskade. Från 1980-talet vände den utvecklingen. Det har att göra med förändringar i styrkeförhållandet mellan klasserna och en ny politisk inriktning: nyliberalismen, som även anammades av den dominerande delen av arbetarrörelsen. För tragiskt nog har det nyliberala angreppet på löntagarna och välfärden ofta skötts av arbetarrörelsens egna organisationer och partier, ett fenomen som också är tydligt idag i exempelvis Spanien och Grekland där socialdemokratiska partier administrerar den rådande åtstramnings- och negativa omfördelningspolitiken.

På senare år har det också kommit fram forskning (sammanfattad i boken Jämlikhetsanden) som visar dels att de relativa löneskillnaderna har stor betydelse för vår hälsa och vårt välbefinnande och dessutom att människor i mer jämlika samhällen mår bättre och är lyckligare. Dessutom finns det undersökningar som visar att vår egen upplevelse av välbefinnande inte ökar efter en viss nivå av välstånd. Men trots detta, tycks det inte finnas någon gräns för de redan rikas strävan efter att öka sina inkomster och sin konsumtion.
Om vi nu kopplar dessa kunskaper till det som vi också vet om ekologiska fotavtryck/ klimatpåverkan och dess samband med konsumtionsmöjligheter så blir det uppenbart att frågan om en utjämning av våra faktiska inkomster är helt central. All kunskap på detta område visar att det är de som har de högsta inkomsterna som påverkar klimatet mest och är de största förbrukarna av jordens resurser. Detta gäller både mellan länder och inom länder. Istället för en ökning av allas inkomster, och mest till dem som redan har mest, måste vi därför istället höja inkomsterna för dem som ligger lägst men framför allt kraftigt minska inkomsterna för de högavlönade.

För att gå åt detta håll är det nödvändigt med en verklig facklig solidaritet mellan privatanställda och offentliganställda, mellan män och kvinnor, mellan unga och gamla och mellan fast anställda och arbetslösa eller papperslösa. Det krävs också politiska åtgärder som skärpt skatt på stora förmögenheter eller stopp för skyhöga löner och privilegier genom införande av ett övre lönetak där 100 procent av det som överstiger taket går till skatt. Lönefrågan handlar idag inte bara om rättvisa. Den handlar också om hur vi i framtiden ska kunna leva på vår jord.

, , , , ,

Comments are closed.