Den amerikanska krigsfilmen The Hurt Locker av regissören Kathryn Bigelow var nominerad till nio Oscarsstatyetter och vann sex av dem under Oscarsgalan den 7 mars, inklusive priset för bästa film och bästa regissör. (Tydligen är Kathryn Bigelow dessutom den första kvinna som tilldelats priset som bästa regissör.)
The Hurt Locker, som utspelar sig i det av amerikanarna ockuperade Bagdad under det krig som fortfarande pågår i Irak, har hyllats som en film som ger en sann bild av krigets vardag, med skakig kamera och smutsiga bakgator, svettiga dammiga dagar i öknen, och kanske framför allt okända men duktiga skådespelare, vilket ju ökar verklighetskänslan.
Också vänsterfolk verkar ha gått på detta när till exempel Aftonbladet Kultur (7/3) berömmer filmen för dess trovärdiga skildring av kriget och soldaternas umbäranden.
Men efter att ha sett filmen tycker jag att det är lätt att konstatera att det bakom allt realistisk ökendamm trots allt bara är en ren propagandafilm. Budskapet är uppbenbart: De amerikanska soldaterna är goda, de är där för att hjälpa det irakiska folket, och framför allt (och det är nu filmen riktar sig till amerikanarna själva) – ”vi behövs i Irak, ta värvning, ställ upp!”.
Det är inte det imperialistiska krigets sanna bild som visas upp på bioduken. Inga civila som blir dödade, inga amerikanska flygbombningar av sjukhus och skolor, inga fångar som torteras, inget Abu Ghrayb-fängelse.
De amerikanska soldaterna är godhjärtade hjältar som ger sina fångar vatten när de är törstiga och spelar fotboll med de irakiska barnen. De småbråkar kanske visserligen lite grabbigt sinsemellan, men det är mest för att kamratskapen i filmen ska växa och utvecklas, så att de till sist vågar prata om kärlek och andra svåra saker med varann. Amerikanarna är till och med beredda att riskera sina liv för att hjälpa en irakisk självmordsbombare som ångrat sig och behöver hjälp att desarmera sin bomb.
Dessutom är det ingen av huvudpersonerna som dör, även om en av dem blir skjuten i benet. Det skulle ju kunna avråda folk från att vilja ta värvning om hjältarna dog. Filmen slutar med att huvudpersonen kommer hem till fru och barn i USA, men han känner att han måste tillbaka. ”Jag behövs i Irak”, och så får vi avslutningsvis se honom dra på sig hjälteuniformen igen och med stolta steg gå ut i kriget. Budskapet är uppenbart.
Per Leander
Intressant?
Bloggat: Bloggywood, Kulturbloggen,
I media: SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, 4, 5, GP1, 2, 3, 4, 5, AB1, 2, 3, 4, 5,
Läs även andra bloggares åsikter om The Hurt Locker, Propagandafilm, Kultur, Film, Kathryn Bigelow, Bagdad, Irak, Krig, USA, Samhälle, Politik
11 maj, 2010 at 02:25
Jag håller inte med. Filmen är positivt inställd till den amerikanska armen, men att kalla en film som börjar med citatet ”The rush of battle is a potent and often lethal addiction, for war is a drug”, för krigs-propagandafilm är magstarkt. Jag och en hel del andra tolkar slutet annorlunda, han åker inte tillbaka för att göra det rätta, utan för att han har svårt att anpassa sig till det civila livet och han är beroende av adrenalinkicken. Visserligen dog ingen av huvudpersonerna, men en av dem blev sårad, den andra säger att han inte kan klara av kriget längre. Det är också andra som dör t.ex. gruppledaren som James ersätter.
För övrigt så har den fått kritik av veteraner för att den framställt kriget i Irak felaktigt och negativt, så den har lyckats med att bli kritiserad från båda hållen.