Hur kapitalet slutade ängslas och lärde sig älska skatt
I höst är det fyra år sedan Leif Östling tvingades avgå som ordförande för Svenskt Näringsliv efter sitt skattekverulantiska uttalande till försvar för skatteflykt. Östling hade missat en avgörande dimension med sin retoriska fråga, ”vad fan får jag för pengarna”. Han svarade som en idiot i ordets ursprungliga bemärkelse; en enskild rik man som ville slippa dela med sig av sin inkomst. Med sin förankring i det exportberoende industrikapitalet såg han på skatter som någonting som tas från bolagens vinstmarginaler och sedan ges till den enskilda människan i form av välfärd. Men under hans näsa och ordförandeskap hade ett kvalitativt skifte skett. För skatter i Sverige rör sig nämligen samtidigt också åt det rakt motsatta hållet: från den enskilda lönearbetarens månatliga ersättning och ned i den privatiserade välfärdssektorns vinstmarginal.