Det är på modet inom högern att tala om Sverige som ett samhälle präglat av klanstrukturer – ett samhälle som slits isär i ett Vi och ett Dom. Mot bakgrund av att endast femton finansfamiljer förra året styrde bolag för nästan 5000 miljarder kronor (det vill säga 400 miljarder mer än Sveriges BNP), är det en oro med visst fog för sig. 2000 av de miljarderna kontrolleras av enbart familjen Wallenberg. Snacka om klansamhälle…
LEDARE Människan är en otroligt anpasslig varelse. Av det följer att vi också är dåliga på att se gradvisa förändringar i tillvaron. Plötsliga omsvängningar och katastrofer tycks vi, kanske av genetiska skäl, närmast besatta av. Klimatförändringarna föreställer vi oss som en apokalyps, marxister siar gärna om ekonomins plötsliga krasch, rasister tror att det vilken sekund som helst skall utbryta inbördeskrig i Sverige.
Hur kommer det sig att nästan all offentlig debatt om skolan handlar om disciplin och krav och nästan ingenting om elevers tillvaro? Trots oerhört konkreta siffror på ungdomars ökande oro och lika konkreta siffror på försämringar i själva skolsystemet förs det ändå nästan bara debatt om lata ungdomar och mobilförbud. Det är inte så enkelt att alla dessa tyckare är köpta, det är ideologi.
LEDARE Sverige är rikt. Plussiffrorna är enorma och växer varje år – 123 miljarder blev statens pluspost under 2017 – men det är en stapel som kastar en lång slagskugga. Alltför stor och alltjämt ökande privat skuldsättning, växande klyftor och ett kapital som ständigt skjuter fram sina positioner. Ändå håller socialdemokraterna på pengarna. Faktum är att regeringen tycks så ovillig att investera att den hellre tar över högerns retorik än lanserar en egen väg.
LEDARE När sociologen och arbetskritikern Roland Paulsen i ett kåseri (DN 4/3) retoriskt frågar vad som egentligen skiljer LO under Karl-Petter Thorwaldsson från de gula facken i början av nittonhundratalet, så måste det svida i hjärtat hos varje förtroendevald i Sverige. De gula facken var uttalade motståndare till klasskamp och ville se samförstånd för konkurrensens skull. Ungefär så som det låter idag när LO-ledningen beskriver svensk arbetsmarknad.
Det är många spöken på vandring i Italien. Silvio Berlusconi, som vid det här laget borde vara en politisk mumie, tycks ha blivit återupplivad i förhoppningen om att han hans Forza Italia skulle regera i blå-brun koalition med nyfascisterna i Lega, postfascistiska Fratelli d’italia och den kristdemokratiska spillran Noi con I’Italia. Men trots sin enorma mediala makt lyckades han inte formera den högermajoritet han hoppats på. Störst blev istället den amorfa Femstjärnerörelsen, som utropas som valets segrare med trettio procent av väljarkåren bakom sig.
LEDARE Få trodde det var möjligt. Men katastrofen i Syrien förvärras för varje dag i takt med diktaturens, stormakternas och jihadisternas urskiljningslösa slakt på motståndare och civilbefolkning.
LEDARE Förra helgen släppte Labour en kampanjfilm om situationen i Storbritanniens mest socialt utsatta områden.Intervjuer med människor som förlorat barn, socialarbetare som kämpar mot ständigt sämre odds för att få ungdomar på rätt köl, poliser som saknar resurser att utreda vardagsbrott eller arbeta förebyggande.
LEDARE I SVT-programmet ”Idévärlden” den 11 februari satt en marknadsomhuldande nationalekonom och berättade entusiastiskt om hur ekonomisk ojämlikhet som bygger på rättvis konkurrens är önskvärt i ett samhälle. Mer svävande blev han på frågan om när detta samhälle egentligen skall ha funnits eller hur det skall uppstå. Och det är väl okej, om än lite intellektuellt slappt. Programmet heter ju ”Idévärlden” och inte ”Den här världen”.
LEDARE Det är som bekant valår i landet Sverige, ett land där ordet ”demokrati” från politiskt håll blivit mer och mer synonymt med att valda församlingar förvaltar nedskärningar och ökande klyftor. Där man oroar sig över den ökande misstron mot samhället, men inte gärna talar om grundorsakerna till denna misstro.