I den nästan kusligt vältajmade spelfilmen Brexit: The Uncivil War som kom ut i början av året finns en nyckelscen där en av ledarna för Remain-kampanjgruppen, Craig Oliver, inser att slaget är förlorat. Han översköljs av insikten av hur den EU-vänliga politiska eliten systematiskt undergrävt det offentliga samtalet, själva anspelat på främlingsfientlighet när det varit fördelaktigt och nu plötsligt förväntas vända en opinion de själva varit med om att skapa.
Det har varit en återkommande ironi att Stefan Löfven, som gång efter gång betonat sin oförmåga att se skillnad på höger och vänster, så konsekvent kunnat välja höger vid varje vägskäl. Nu är kurvan så skarpt att frågan blir om Socialdemokraterna någonsin kommer kunna spela en progressiv roll igen. För partiledningen är glasklar med sin regeringsförklaring; detta är inte att betrakta som någon tillfällig eftergift under galgen för att mota ett ännu värre alternativ. Tvärtom är man bekväm med att föra nyliberal reformpolitik.
LEDARE Vi går mot slutet av år 2018. Vi går också mot slutet för den nyliberala hegemonin. En period där Västeuropas parlamentariska demokrati steg för steg har inskränkts och urholkas till att omfatta allt mindre delar av samhället och ekonomin, samtidigt som det varit just genom de parlamentariska formerna som demokratin har urholkats.
Extraval eller högerregering? Det börjar blir tydligt att vad som än kommer ur Sveriges riksdagspolitiska låsning så kommer det vara folkflertalet som betalar notan. Antingen mitten-högerpolitik eller höger-högerpolitik. Socialdemokraterna har visat sig villiga att anpassa sig till det mesta för att få behålla makten, bara inte nog för att tillfredsställa extremcentern.
Det var inte så länge sedan som Macron kröntes till Europas räddning av ett helt politiskt etablissemang – det bara känns som väldigt länge sedan. Ledarsidor oavsett färg drog en lättnadens suck och utropade anständighetens seger. Sedan dess har presidentens politiska gärning mest omgärdats av en besvärad tystnad. Så när presidentens rekordstora impopularitet för en månad sedan började ta sig verkligt militanta former avskrevs det genast som extremism, helst åt både höger och vänster.
Detta är inte en ledare om Amerika, ändå börjar vi där. I Financial Times (27/11) berättar latinamerikaredaktören John Paul Rathbone om varför världen bör vara mer oroad när Mexikos nye president Andrés Manuel López Obrador avbryter ett flygplatsbygge än för Bolsonaro, som i FT:s värld är begränsad av Brasiliens många politiska ramverk. Att det politiska svängrummet duger till undantagstillstånd, statskupp och regnskogsskövling undviker Rathbone att gå in på, men så är det ju heller inte sådana frågor som högerpressen ligger vaken över.
LEDARE Som en våt filt ligger en svårrubbad grundideologi över hela det etablerade politiska fältet idag. Ett av dess antaganden är att det finns en fast mall för hur politik bedrivs i Sverige. När skådespelaren Stefan Sauk för några dagar sedan lade ut en filmad betraktelse, om vikten att göra Sverigedemokraterna mindre inflytelserika genom att samarbeta med dem, så är det med förgivettagandet att det finns en Svensk Politik (TM) som alla partier obönhörligen måste anpassa sig till när de får inflytande.
Framför slottet står på onsdagen en handfull högerungdomar och skanderar ”frihet, kärlek, kapitalism”. Vad de protesterar emot? Att Centerpartiet och Liberalerna röstat ned Ulf Kristerssons försök att bilda regering så klart! Frihet, kärlek och kapitalism fås numera bara med stöd av Sverigedemokraterna.
Så har nu Brasilien fått en fascist som president. Borgerligheten hade kanske föredragit en mer pålitlig kandidat, men i valet mellan ens den mjukaste vänster och högeravgrunden fanns det ingen tvekan. Skattesänkningar och slopade miljölagar gör marknaden glad.
LEDARE SEB som deltagare i en gigantisk stöld av tyska skattepengar, Nordea som anklagade för att tvätta pengar åt ryska kriminella. Visst går det bra för bankerna, men det var ett tag sedan vi betraktade dem som en grå men pålitlig samhällsservice.