När man säger att vänsterpartiet inte gjort upp med sitt förflutna gäller det inte bara – eller ens i första hand – relationerna till de totalitära öststatsregimerna. Problemet är i första hand politiskt.

Bastubad på östtyska ambassaden, suparresor till Sovjet eller Bulgarien, partiledare som tigger sprit till sitt 40-årskalas, gamla partisekreterare som fungerar som angivare mot sina styrelsekamrater, hyllningstelegram till östdiktaturer. Och en partiledare som ansåg att Sovjetunionen inte var en diktatur och att man skulle ligga lågt i kritiken av DDR i samma andetag som han hävdar att han aldrig en enda gång brustit i demokratisk trovärdighet.
Den information som lämnades i programmet Uppdrag granskning var i huvudsak känd. Naturligtvis för dem som begått handlingarna, men också för oss som mer eller mindre uppmärksamt följt vänsterpartiets utveckling de senaste decennierna, och för den intresserade allmänhet som följt forskningen på området. De flesta av de ”nya” uppgifter som presenterades finns t ex i Werner Schmidts mycket grundliga studie Antikommunism och kommunism under det korta 1900-talet.

Syftet med denna artikel är inte att spekulera i drivkrafterna bakom Jan Josefssons TV-program eller beskärma sig över att den borgerliga och socialdemokratiska pressen maximalt utnyttjat alla möjligheter att misskreditera inte bara vänsterpartiet, utan den radikala rörelsen över huvud taget.
Den ska istället med fokus på partiets historia försöka ge en bakgrund till varför vänsterpartiet idag får betala ett högt pris för att det under alltför lång tid varit nära förknippat med totalitära partier med demokratiskt underskott, för att uttrycka det milt. Och inga omvändelser under galgen, pudlar eller ursäkter kan skymma att en orsak till den uppkomna situationen är att vänsterpartiets ledning fortfarande är präglad av denna historia.

Till vänsterpartiet och dess föregångare och inte minst dess ungdomsförbund, som idag heter Ung Vänster, har genom åren många av de mest radikala, förändringsbenägna arbetarna, kvinnorna, ungdomarna, invandrarna sökt sig. Partiet och dess medlemmarna har spelat en viktig, ibland central, roll i strejker, solidaritetsrörelsen, bildningsverksamhet och demokratiseringsprocesser.
Samtidigt är partiets historia under årtionden oupplösligen förknippat med stalinismen. Stalinismen kan närmast beskrivas som den sovjetiska stats- och partibyråkratins politiska ideologi. Till sin karaktär är den kontrarevolutionär och antidemokratisk. Att rasera den ryska revolutionens maktorgan, förbud mot flerpartisystem och kväsandet av demokratin inom kommunistpartiet var här hörnstenar.
I Sovjetunionen tvekade den inte att använda sig av massterror som kostade många miljoner människors liv för att stärka sin makt. Genom sitt inflytande i den kommunistiska internationalen, som framför allt var baserat på den prestige den ryska revolutionen hade givit, lyckades det ryska kommunistpartiet knyta stora delar av den revolutionära rörelsen politiskt till sig. Det svenska kominterntrogna kommunistpartiet, SKP, hade sedan 1929 – då det bröt sig ur det existerande, allt mer sovjetkritiska ursprungliga kommunistpartiet som snart bytte namn till Socialistiska partiet – i huvudsak lydigt följt de direktiv som utfärdats i Moskva.

Försvaret av terrorn i Sovjetunionen, Hitler-Stalinpakten 1939, krossandet av arbetarupproren i Östtyskland, Polen och Ungern under 1950-talet blev självklara delar av det svenska partiets program.
Hur var det möjligt att dessa tiotusentals radikala förkämpar för ett socialistiskt Sverige samtidigt kunde försvara sådana barbariska handlingar? Den enskilt viktigaste förklaringen är de löften som var förknippade med den ryska revolutionen. Mot mellankrigstidens massarbetslöshet och fascistiska offensiver, andra världskrigets katastrof och efterkrigstidens kalla krig ställdes drömmen om ett klasslöst, rättvist samhälle. Det var denna dröm som fick många västeuropeiska intellektuella att entusiastiskt rapportera från det socialistiska Sovjet, Kirunasvenskarna att emigrera, och partiledningen att hylla Stalin.
I missriktad lojalitet teg de som såg om vad som hände och blundade de som inte ville veta. Att kritisera Sovjetunionen var att objektivt stödja dess fiender.
Detta sätt att förhålla sig, lika idiotiskt som ödesdigert, var naturligtvis inte det enda. Många, också sådana som kallade sig kommunister, kritiserade revolutionens urartning utan att ta avstånd från den ryska revolutionens ideal. Om de befann sig inom den ryska säkerhetstjänstens inflytelsesfär fick de vanligtvis plikta med sina liv, annars ofta med uteslutningar och trakasserier. Alla kommunister har inte ansvar för vänsterpartiets historia.

I början av 1960-talet inleddes en period av omprövning inom partiet. Orsakerna var flera. Framför allt krossandet av Ungernrevolten 1956 hade fått många intellektuella att ompröva sin inställning till det sovjetiska systemet. Chrusjtjovs avslöjande av vissa av Stalins brott på den ryska partikongressen samma år skapade ett utrymme för en kritisk hållning inom kommunistpartierna. Den koloniala frigörelsekampen gjorde att konflikten mellan syd och nord överskuggade kalla krigets öst-västliga motsättningar.
Särkilt viktig blev den tilltagande 60-talsradikaliseringen som kritiserade både den förstenade stalinismen och socialdemokratin och istället sökte sig till en fri och odogmatisk marxism.
Denna nya vänster fick inom kommunistpartiet en kraftfull anhängare i C H Hermansson, som 1964 valdes till partiordförande. Han kritiserade i tilltagande hårda ordalag det sovjetiska systemet och avbröt det mesta av partiets utbyte österut.
Också politiskt stod Hermansson för en nyorientering. I boken Vänsterns väg från 1965 förespråkar han samma slags antikapitalistiska strukturreformer som andra inom den nya vänstern, som André Gorz och Ernest Mandel. Partiets slutna och hierarkiska struktur löstes också upp. Demokratisk centralism var inte längre ett gångbart begrepp, och Hermansson tvingades 1969 inför de tilltagande fraktionerna fälla sin bevingade replik att ”nån jävla ordning får det lov att vara i ett parti”.
Även om partiet efter Hermansson inte längre kan beskrivas som ett traditionellt stalinistiskt parti blev omskolningen en lång och smärtsam process. Delar av partiets ledning och kärntrupper var alltför beroende av det ryska arvet, ideologiskt, socialt och materiellt. De öppet sovjetvänliga gammelkommunisterna samlade vid partiledarvalet 1975 över 30 procent.
Arvet från Stalin skulle också dyka upp på nytt från ett oväntat håll. Under 1970-talet fick partiet konkurrens av mer renläriga kommunistiska grupper, sprungna ur den nya vänstern, som vid sidan av sina hyllningar till Mao bidrog till att göra Stalin mer rumsren inom delar av den radikala rörelsen.

Den slutliga frigörelse som mo-skvakommunisternas uttåg i samband med att APK bildades 1977-78 skulle kunna ha inneburit vändes emellertid i sin motsats. Den nya partiledningen under Lars Werner krävde att vpk ensamt skulle företräda de svenska kommunisterna. Hyllningstelegrammen, kongressutbytena och suparresorna avvecklades inte, de tilltog. Det verkar som om det skedde en backlash under 1980-talet.
Det finns naturligtvis många förklaringar till detta. En näraliggande är att även den nya partiledningen i stor utsträckning rekryterats till partiet under 1950-talet och fått sin skolning under senstalinismen.
Men vad som verkar vara betydligt allvarligare för dagens vänsterparti är att den nya generationen som rekryterades under 1970- och 80-talen också kom att skolas in i denna tradition.

När partiet i början av 1970-talet startade ett nytt ungdomsförbund kom initiativet från Göteborg, av grupper som stod Moskvakommunisterna nära. Detta kan vara en förklaring till varför just ungdomsförbundet tidigt var pådrivande i utbytet med Östeuropa.
En annan har Åsa Linderborg pekat på i en insiktsfull artikel i lördagens Aftonblad. 1980-talet var en period av tilltagande politisk polarisering och nytt kallt krig med en kraftfull höger på offensiven. Många unga föll i samma fälla som kommunister på 1930-talet: kände tvånget att välja mellan USA-imperialismen och Sovjet. Det är under denna tid som Lars Ohly och flera andra i vänsterpartiets nuvarande ledning skolas till kommunister. I den bok som Ung Vänster gav ut till sitt 100-årsjubileum 2003 finns många exempel på en mer eller mindre okritisk inställning till Sovjetunionen inom ungdomsförbundet, just den som Ohly nu också vidgår att han intagit.
Idag har de som var aktiva i ungdomsförbundet vid denna tid förklarat de täta kontakterna med öst med att de hade ett gott syfte: att försöka påverka broderorganisationerna, att reformera och demokratisera dem. I efterhand kunde man konstatera att, om detta verkligen var syftet, strategin milt sagt inte var särskilt framgångsrik. I praktiken innebar den att medan andra socialister planerade och genomförde insamling och smuggling av stencilapparater och annat stöd till Solidaritet kunde unga vänsterpartister sitta och smörja kråset på lyx-restauranger med representanter för polska ungdomsförbundet.

En fråga man med fog ställer sig idag är: Istället för alla pinsamma bortförklaringar och omvändelser under galgen, varför valde inte Ohly att klart och tydligt från början deklarera: Detta var min världsbild på 1980-talet, den var djupt felaktig, men den hängde ihop, och den berodde på den polariserade världen och att jag skolats i en tradition som fortfarande hade illusioner om att kommunismen i Östeuropa var på rätt väg eller åtminstone gick att reformera. Och sen skulle han kunna fortsätta: Idag, däremot ser min världsbild ut så här…
Varför istället denna plågsamt utdragna harakiri?
En viktig förklaring är att det historiska arvet inte bara består av en osjälvständig relation till öststater. När man säger att partiet inte gjort upp med sitt förflutna gäller det inte bara – eller ens i första hand – relationerna till de totalitära öststatsregimerna. Problemet är i första hand politiskt.

När det gäller demokratin: I stalinismens perverterade demokratisyn var demokrati lika med proletariatets diktatur utövad av det monolitiska kommunistiska partiet. Demokratiskt valda arbetarråd, flerpartisystem, fraktionsfrihet och så vidare var anarkistiska, trotskistiska eller småborgerliga avvikelser. Den stalinistiska traditionen har därmed inte haft intresse av att utveckla eller stödja alternativa demokratiska modeller vid sidan av de borgerligt parlamentariska.
I praktiken har detta inneburit två saker: Stalinismen har misskrediterat den socialistiska demokratin och i mångas ögon skapat en motsättning mellan socialism och demokrati. Samtidigt har man i de borgerliga demokratierna givit legitimitet åt det viktigaste ideologiska kittet för den västerländska kapitalismen, den parlamentariska demokratin ”vars blotta existens berövar arbetarklassen idén om socialismen som en annan sorts stat”.
I allt väsentligt har den svenska kommunistiska rörelsen anammat dessa perspektiv. Inom vänsterpartiet finns knappast några förespråkare för proletariatets diktatur. I stället ansluter partiet sig i sitt nya partiprogram utan reservationer till den borgerliga parlamentarismens principer, möjligtvis spetsad med lite civil olydnad. En annan demokrati är uppenbarligen inte möjlig.

Detta är också förklaringen till de tragikomiska turerna när det gäller Kuba. Ena dagen är Kuba en demokrati, dagen därpå Castro en diktator. Partiet saknar redskap för att analysera demokratiska processer.
Partiets arv ger också en förklaring till partiets dagliga politik i riksdag och fullmäktigeförsamlingar. Det finns en lång historia hos de partier som fostrats i den moskvakommunistiska traditionen att skilja på dagskrav och mer samhällsomvandlande krav. I praktiken har det inneburit att man fastnat i det dagliga politiska arbetet. Det var denna uppdelning mellan ”minimikrav och maximikrav” som C H Hermanson försökte angripa med sin politiska förnyelse under 1960-talet, men även här har partiet sedan dess tagit ett steg tillbaka. Ansvarstagandet för besparingar och nedskärningar av den offentliga sektorn är det senaste exemplet på svårigheten att koppla samman den dagliga kampen med mer samhällsomvandlande ambitioner.

Naturligtvis är Ohly ingen stalinist. Vänsterpartiet av idag är i varje rimlig mening ett demokratiskt politiskt parti, och Lars Ohly en god demokrat. Det är inte vänsterpartiets företrädare som sörjer Reagan, sitter i Bushs knä, hyllar stabiliteten i Kina eller vägrar att genomföra en folkomröstning om en EU-konstitution som ytterligare kommer att öka utrymmet för marknadens diktatur.
Partiet och dess medlemmar spelar ofta en viktig roll i den sociala kampen. Ung vänster är den organisation som bäst lyckats med att organisera dagens radikala ungdomar. Just i helgen anordnade partiet en framåtsyftande internationell konferens som bland annat diskuterade deltagande demokrati som ett alternativ till den parlamentariska. De flesta av partiets många tusen medlemmar och sympatisörer och hundratusentals väljare har dessutom inte ett dyft gemensamt med, eller ansvar för, partiets historia.

Inga ursäkter och omvändelser under galgen i världen kommer att upprätta vänsterpartiets förtroende i den borgerliga pressen. De är i första hand ute efter att komma åt varje riktning som idag törs ifrågasätta marknadens segertåg.
För att bli trovärdigt inom vänstern krävs antagligen något helt annat: att sluta administrera nedskärningar tillsammans med socialdemokratin och att i program och handling kämpa för en demokrati som innefattar de bredaste erfarenheter. Från de ungerska arbetarnas försök att skapa demokratiska rådsstrukturer 1956 eller det polska Solidaritets exemplariska demokratidiskussioner som utvecklades i kampen mot det polska kommunistpartiet i början av 1980-talet till dagens sociala rörelser och deras försök att utveckla deltagandedemokrati i Brasilien eller Indien.
Kjell Östberg
Kjell Östberg är historiker vid
Södertörns högskola