Hota inte – debattera! Fraktioner och öppenhet kan hjälpa vänsterdebatten
”Vägval vänster” rör upp känslorna inom vänsterpartiet. Den s k partihögerns försök att, under ledning av vice ordföranden Johan Lönnroth, hålla samman och offentligt utveckla sin besegrade kongressfalang möts av anklagelser om ”fraktionalism”. En bannbulla som ska ge bilden av ett illojalt majestätsbrott som varje ansvarskännande medlem måste sky och försöka stoppa.

Det är riktigt att Lönnroths strömning försöker att ytterligare anpassa vänsterpartiet högerut, till minskande budgetramar och till ökande avstånd från antikapitalistiska och kampinriktade socialistiska perspektiv. Men bannbull-orna från v-ledningen om ”fraktionsarbete” måste i nuläget uppfattas som minst lika illavarslande för vänsterns utveckling.
Hoten om uteslutningar mot dem som utåt redovisar sina ståndpunkter för att driva dem i demokratisk debatt går tillbaka till de värsta traditionerna i den kommunistiska rörelsen.
Möjligen föreställer sig en och annan vänsteraktivist som söker ett stadigt K för sin identitet, att fraktioner och offentliga debatter är oförenligt med någon ”leninistisk” eller ”bolsjevikisk” tradition i rörelsens innersta, alltså med en ”demokratisk centralism” där debatter tas internt medan fronten hålls enad utåt.
Men detta utgör vänsterpartiets forna stalinistiska arv, ingenting annat.

Stalintiden
Det var när Stalintiden på 20-talet gjorde den kommunistiska internationalens medlemmar till Moskvas lydpartier som ”fraktioner” och öppna motsättningar blev till brottsliga handlingar bland kommunister. Det ryska bolsjevikpartiet hade 1921 beslutat om ett temporärt fraktionsförbud för att hålla ihop sovjetmakten i en extrem nödsituation av krig, revolution, inbördeskrig, samhällskollaps och svält. Dessförinnan hade den unga bolsjevismen varit som en kokande gryta av olika idériktningar, falanger och öppna debatter – till och med under brinnande revolution. Det var med stalintiden denna revolutionära demokratiska öppenhet definitivt murades igen och glömdes bort.
Att representanter för v-ledningen med en ryggmärgsreflex brännmärker högeroppositionen inte för dess idéer utan för att de organiserar opinion för dem är mycket illavarslande. Inte bara för att det skandaliserar vänstern i stort hos många som med rätta tvekar inför socialistiska alternativ efter den stalinistiska erfarenheten. Utan i lika hög grad för att tusentals vänsteraktiva får sig till livs att så här ska det gå till i vänstern; fraktioner och öppna debatter är något närmast förrädiskt.

Samma budskap utsänds regelmässigt även från vänsterpartiets socialdemokratiska storebror. Göran Perssons och andras anklagelser mot partiets EU-motståndare för att bedriva ”fraktionsarbete” och agera illojalt när dessa vill föra ut frågorna till folket, är inte inspirerat av den stalinistiska traditionen. Det är istället den byråkratiska apparatpolitikens behov av att hindra folkliga protester och vänsterkritik från att störa den förborgerligade partielitens samförstånd med marknadens makthavare.

Radikalt sökande
Att vänsterpartiet och socialdemokratin utifrån olika utgångspunkter gemensamt utvecklar en politisk kultur där öppen debatt mellan partiernas olika strömningar stämplas ut, hotar det radikala sökandet hos en ny generation. Därmed äventyras möjligheten att återge det socialistiska projektet aktualitet och livskraft, en skadeeffekt av lika stora dimensioner som Lönnrothfalangens opportunism.
Istället för att brännmärka ”Vägval vänsters” ambition att utveckla en offentlig debatt om vänsterpolitiken borde v-ledningen välkomna den: ”Utmärkt! Låt perspektiven brytas och debattens vågor gå höga i alla vänstermiljöer, låt oss öppna debattforum, tidningsspalter och internetlistor för att bearbeta argumenten och utveckla radikala och demokratiska svar på frestelsen att retirera bort från kampen för en socialistisk systemförändring!”
Men då skulle också den nuvarande majoritetsinriktningen i partiet ställas inför trycket att klargöra sina egna perspektiv.

På vilket sätt utvecklar v-majoriteten en annan praktik av folkmobilisering och förändring av sociala styrkeförhållanden än Lönnrothsfalangen? Hur utmanar majoritetslinjen, till skillnad från ”partihögern”, s-regeringens fortsatta nedskärningspolitik och marknadsanpassning? Hur kan vänstern utveckla en kamp för de många människornas makt och inflytande i dag istället för att förpassa systemförändrande försök till en framtida utopi?
Det är en sådan debatt vänstern i bred mening behöver – inte brännmärkningar mot fraktioner och öppenhet. Bakom bannbullorna och uteslutningshoten ruvar en tradition som redan en gång krossat de socialistiska drömmarna hos en radikal världsgeneration. Vi hoppades att den traditionen hade följt med stalinismen i djupet.
Håkan Blomqvist