Vänsterpartiets kongress är över. En kongress som fick åtskilliga borgerliga skribenter i media att drägla av förtjusning. Det hela började med presskonferensen med Ung Vänsters Ali Esbati och påståenden – sanna eller osanna – om sexuella trakasserier inom ungdomsförbundet. En godbit för den Big Brotherjournalistik som håller på att ta över media.

Fortsättningen blev inte mycket sämre för alla som med vånda, avundsjuka och gammal ryggmärgsbetonad antikommunism sett hur vänsterpartiet från att ha varit ett ribbdarrarparti har vuxit till ett parti som pendlar mellan 8 och 11 procent i riksdagvalen. Ett parti som blivit en del av regeringsunderlaget. Ett parti som under Gudrun Schymans ledning börjat attrahera kvinnor inom den offentliga sektorn. Ett parti som sedan 1929 – partiets egentliga födelsedatum – kommit in i värmen, fått poster, kommunalråd, sitter i landstingsstyrelser, har mängder av andra politiska uppdrag… ett parti som förvandlats från en utomparlamentarisk ful ankunge till en svan som vet att föra sig i politikens finare salonger.

Denna kongress har enligt media varit ett krig mellan förnuftets samarbetspolitiker och de oresonliga plakatbärande kommunisterna. Och borgerliga och socialdemokratiska medier vet inte till sig i trasorna efter att de förstnämnda förlorat på i stort sett alla fronter. Dagen efter kongressen vältrar sig också Svenska Dagbladet i spekulationer om att ”sprickan kan leda till splittring”. Dagens Nyheter följer upp att ”ryktet om förnyarnas död är överdrivet. De kontrollerar redan riksdagsgruppen och efter kongressen har förnyarna ett alternativt program och egna partiledarkandidater”.
Förhoppningen från borgerligheten är givetvis att vänsterpartiet ska gå sönder, i bästa fall gå under och hamna utanför riksdagen. Och det är i ljuset av detta som presslarmet måste bedömas.
I mångt och mycket är inte skriverierna annat än ett led i en politisk kampanj med syfte att sänka vänsterpartiet för gott.

Men visst finns det motsättningar inom vänsterpartiet. Om synen på statligt eller privat ägande, om synen på marknadsekonomin kontra planekonomin, om självstyre eller centralstyre, om att verka inom EU eller arbeta aktivt för ett utträde, om krav på regeringsposter eller enbart samarbete. Dessa skillnader är inte nya. De har funnits förr och har gått att hantera.
Nu följer kongresser nämligen sin egen logik. Minns kongressen 2000 då kongressombud öppet pratade om ”revoltstämning” inom partiet. Och då Gudrun Schyman och den övriga partiledningen fick finna sig i att en överväldigande majoritet av kongressen slog fast fyra krav för att ingå en koalitionsregering med socialdemokraterna.
1. Inga inskränkningar i de fackliga rättigheterna.
2. Stopp för försäljning av gemensam egendom.
3: Arbetstidsförkortningen måste inledas.
4: Regeringens budgettak måste försvinna ”så att det blir möjligt att föra en solidarisk välfärdspolitik och bygga ut den offentliga sektorn”.
De som argumenterade hårdast mot dessa villkor var dåvarande partiledaren Gudrun Schyman och dåvarande partisekreteraren Lars Ohly.

Sedan dess har fyra år gått. Ser man till kraven från kongressombuden 2000 har inte vänsterpartiet tagit ett enda steg i praktisk resultatpolitik för att kunna ingå i en regeringssamverkan.
Ett önskedröm som för övrigt aldrig varit aktuell utanför de innersta cirklarna i vänsterpartiet.
Dagens vänsterparti duger alldeles utmärkt som dörrmatta åt Persson så länge de går med på nya uppgörelser och v står som en garant för en socialdemokrati i regeringsställning.
Men helt uppenbart är årets kongress ändå en markering mot den samarbetspolitik och de uppgörelser som snarare ökat klasskillnaderna i samhället än minskat dem. En medlemmarnas kongressfrustration över att valrörelsernas plakatpolitik och rundhänta löften givit så få avtryck i den praktiska politiken.

Kring detta, kan man tycka, borde den verkliga debatten på v:s kongress stått. Om huruvida vänsterpartiet ska fortsätta förhandla med en regering som helt uppenbart driver en nyliberal högerpolitik. Om vänsterpartiets medlemmar och ombud på kongressen verkligen är nöjda med vad de uppnått sedan de släpptes in politikens finrum 1998. Om de är nöjda med ett samarbete som resulterat i mer arbetslöshet, i mer nedskärningar i gemensam sektor, i ökad utslagning från arbetsmarknaden, i mer utflyttning av jobb till låglöneländer, i mer utanförskap och politikerförakt, i mer…
Men icke. Istället skärpta skrivingar i partiprogrammet. Ord som blott stannar vid ord när kongressombuden återvänder till den parlamentariska vardagen. Avtryck i partiprogram som inte på något sätt förändrar den politiska vardagen. En uppvisning i kongressradikalitet som i sak inte förändrar den politiska hårdvaran utan mer tjänar som samveteströst när det blir dags för nya nedskärningsrundor i kommuner, landsting och på nationell nivå.

Vänsterpartiets kongress är över. I sak ligger den förda politiken – trots allt buller – fast. Nya uppgörelser som drabbar de mest utsatta kommer, om inget oförutsett inträffar, att ingås. Överkommelsen med s och mp om de 121 punkterna gäller fram till 2006.
Och kanske kommer det att visa sig att det mest avslöjande som hände på kongressen var Lars Ohlys Nackadribbel och att det enda konkreta som kom ut var Johan Lönnroths virkade GAIS-mössa till den nye partiordföranden.
Men mycket mediabuller var det.
Kjell Pettersson