Två kongresser. Två partier. Det ena regeringsparti. Det andra en del av regeringsunderlaget. Ett samarbete som är inne på sitt sjätte år.
De bägge partierna är arbetarrörelsens i särklass största. Socialdemokraterna och vänsterpartiet. Det sistnämnda har kongress i slutet av februari. Det andra, det statsbärande, navet sedan 1932 – med några korta undantag – i svensk inrikespolitik.

Bakom retoriken
Medlemmar, sympatisörer, väljare, basaktivister, ja, alla som stödjer dessa partier borde ha en hel del att grubbla på i dessa dagar. För bakom den traditionella retoriken – socialdemokratin håller förresten på att avveckla även den – om rättvisa, solidaritet, jämlikhet; bakom standardtalen om satsningar på kvinnor, på mer jämlikhet, krafttag mot arbetslösheten.. ja vad som helst som har med traditionell arbetarpolitik att göra, ser verklighetens Sverige ut så här:
Att arbetslösheten är på 7,8 procent medräknat dem som är satta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Att långtidsarbetslöshet bland ungdomar ökat 50 procent på ett år.
Att antalet förtidspensionärer ligger stadigt på över 400 000 personer.
Att kommuner och landsting detta år återigen kommer att skära ner på personal för att regeringen och dess stödpartier dikterat strikt budgetdisciplin.
Att utgiftstaket – som förhindrar alla offensiva satsningar på sysselsättning – ligger fast som armerad betong.
Att situationen och tillgången till fritidsaktiviteter och möjligheter till ungdomsidrott i framför allt Stockholmsområdet är katastrofal.
Att avregleringarna av el, järnväg, tele och postverksamhet fortsätter trots att flera fackliga organisationer som Seko krävt en utvärdering av det som hänt.
Att i princip hela samhället knakar i sina fogar efter alla skandaler som uppdagats i första hand i det privata näringslivet.

Nyliberalt projekt
Mer kan tilläggas. Men detta är mer än tillräckligt. Var det för att uppnå detta som vänsterpartiet blev en del av regeringsunderlaget efter valet 1998? Knappast. Men lik förbenat har detta parti som säger sig företräda allt från feminister till LO-medlemmar medverkat i ett nyliberalt projekt av socialdemokratiskt märke. Det duger inte längre för de mest slipade rävarna i riksdagsgruppen som chefsförhandlaren Lars Bäckström eller partipolitruken och den blivande partiledaren Lars Ohly att efter nattliga seanser och överkommelser komma till den församlade pressen och säga som Lars Bäckström ”när det regnar måste man fälla upp paraplyet”. Eller som med Lars Ohlys välsmorda munläder efter varje ny uppgörelse och eftergift krysta fram att ”nu är smärtgränsen nådd, inte en uppgörelse till”.
Det räcker inte! För antingen tar vänsterpartiet fullt ansvar för politiken och säger att detta ville vi uppnå, eller så bryter man här och nu med regeringen.
Den trovärdigheten och den ärligheten är vänsterpartiet skyldiga de över 500 000 människor som röstat på partiet för något helt annat än resultatet av den förda politiken.

Önskelista
Men det är inte bara Internationalen som grubblar över det mer (socialdemokraterna) eller mindre (vänsterpartiets) totala knäfallet för näringslivets krav och nyliberalismens direkta verkningar. I Aftonbladet Kultur måndagen den 2 februari skrev Åsa Linderborg en artikel med rubriken ”De fick nästan allt på önskelistan”. De som åsyftas är Svenska Arbetsgivarföreningen, Svenskt Näringsliv, som för 25 år sedan sammanställde en önskelista som de ville se förverkligad i konkret politik.
Kravlistan var inte kort. Lika lång som en julklappslista för ungefär 30 av de 200 000 barn som enligt statistiken lever i fattigdom.
Listan ser ut som följer, och den finns i Tomas Breskys, Jan Schermans och Ingemar Schmids bok från 1981, Med SAF vid rodret.
Sänkta löner, större löneklyftor och prestationslöner, högre vinster inom industrin och högre aktieutdelningar, en arbetsmarknadspolitik som flyttar människorna till fabrikerna, automatiserad produktion med risk för ökad arbetslöshet, försämrade lagar i arbetslivet, nej till löntagarfonder, privata arbetsförmedlingar, sämre sjukförsäkring, försämrad ATP, hårda åtgärder mot den offentliga sektorn, privatisering av sjukvård och skola, effektivare betygssystem, utbildning och forskning för näringslivets behov, mer kärnkraft, reklam i radio och TV, fler arbetsgivare i riksdagen, fri prisbildning på bostäder och ny skattepolitik.
Åsa Linderborg skriver: ”Det är i huvudsak socialdemokraterna som – med god hjälp av vänsterpartiet – har genomfört näringslivets liberala agenda. Vad var det som egentligen hände?”

Frontalattack
Ja, vad var det som hände? Kring detta borde alla ärliga socialister inom de bägge partierna ta sig en ordentlig funderare inför och på sina kon-gresser. Speciellt som arbetsgivarna med Svenskt Näringsliv som udd på societetsspetsen återigen går till frontalattack mot fackföreningar i årets avtalsrörelse. För det kan väl inte vara så illa att näringslivets dagordning är densamma som socialdemokratins och Marx hjälpe vissa ledande och drivande vänsterpartisters?
Men även det gamla folkhemmets försvarare nummer ett, Göran Greider, är djupt bekymrad över sakernas tillstånd. I Dagens Nyheter Kultur måndagen 9 februari beskriver han det systemskifte nummer 2 som nu rullar in över landet.
Detta i ett land som idag är 30 procent rikare än för tio år sedan, där det talas mer om besparingar, skriver Greider.
Greider ger åtskilliga exempel både på systemskifte ett i början av nittiotalet och det som nu rullar in över landet, och ställer sig frågan:
– Vart ska en tjugoårig livsmedelsarbetare eller undersköterska ta vägen med sitt raseri, sitt engagemang? Partierna har förvandlats under det långa nittiotalet. I dag liknar de ett slags medieföretag som blommar upp under valrörelsen, men däremellan ointresserat av sina medlemmar. Greiders uppmaning blir: ”Jävlas med den nationella makten så jävlas du slut med den globala.”
Men nu kommer raseriet, engagemanget och uppropen. Nu kommer kraven. Nu ”jävlas” det äntligen med den nationella makten. Som väntat är det inte kulturredaktörerna som säger ifrån. De har förmodligen fullt upp med att putsa och kamma sin egna medelklassvänstersvansar.
Det är det andra Sverige som av vana och i brist på andra stora alternativ brukar rösta på socialdemokraterna och vänsterpartiet som säger stopp. Nu räcker det. Med Skandiadirektörer, med egenavgifter i sjukförsäkringar, med arbetslöshet och fortsatt social utslagning.
Det är hög tid för i första hand vänsterpartiet att ta dessa röster på allvar. Är ni med arbetar- och låginkomsttagarna eller väger lojaliteten med det socialdemokratiska partiet tyngre? Är en ministerpost för ert parti mer eftersträvansvärd än ett sjukvårdsbiträdes krav på en bra lön och en rimlig arbetsmiljö? Vänsterpartiets kongressombud kan ge svaret om några veckor.
För som sagt, det duger inte längre med verbalt stöd till upprop och ryggdunkningar till initiativtagarna för att sedan återigen krypa in i regeringskansliet tillsammans med socialdemokrater och miljöpartister. Och efter några veckors förhandlingar komma med betydligt hårdare smällar mot alla dem som de ryggdunkat och sagt sig stödja.
Kjell Pettersson