Tio år efter Utøya: Har Breiviks politiska idéer fått fäste nu?

Utøya. Foto: Paalso/Wikimedia CC BY-SA 3.0

Utøya. Foto: Paalso/Wikimedia CC BY-SA 3.0

Den 22 juli 2011 genomfördes det värsta terrordådet mot arbetarrörelsen i Europa sedan andra världskriget, då den norske högerextremisten Anders Behring Breivik mördade 77 människor med kopplingar till Arbeiderpartiet i Oslo och på Utøya. Världen chockades, men nu tio år senare har mycket av det som Breivik stod för – nationalism, främlingsfientlighet, anti-socialism och anti-feminism – blivit mainstreampolitik i parlamenten. Hur har det kunnat bli så?

Det har nu gått tio år sedan terrordådet i Norge den 22 juli 2011, då det socialdemokratiska Arbeiderpartiet attackerades, först med en bomb mot regeringskvarteret i Oslo, där 8 personer dödades, följt av attacken mot partiets ungdomsförbund AUF:s sommarläger på Utøya, där 69 människor kallblodigt mördades. Många bara barn. Massakern var den värsta attacken mot arbetarrörelsen i Europa sedan andra världskriget och det var ett tydligt politiskt motiverat dåd. Den fascistiske terroristen Anders Behring Breivik, ”kommendör i Norges anti-kommunistiska motståndsrörelse”, som han själv presenterade sig för polisen vid gripandet, var visserligen en ensam gärningsman.
Men hans politiska idéer – anti-socialism, anti-feminism och rasism – var långt ifrån unika och Breivik hade själv varit medlem i det främlingsfientliga Fremskrittspartiet, Norges motsvarighet till Sverigedemokraterna, under åren 1997 till 2007. Men då var dessa idéer och grupperingar fortfarande relativt marginaliserade och till stor del förpassade till internet. Det riktigt skärmande är att nu, tio år efter Breiviks terrordåd, har många av hans idéer blivit mainstream och förskjutit det politiska landskapet högerut i de flesta europeiska länder.

Hur kan detta komma sig? En förklaring kan vara att Breiviks terrordåd aldrig riktigt togs på allvar, det vill säga, det gjordes väldigt lite från statens sida för att analysera de verkliga drivkrafterna bakom Breiviks agerande, samt att göra upp med de idéer som drev honom från en nätkrigare till en riktig massmördare. Redan de första reaktionerna i media efter bombdådet i Oslo vittnar om att man efterfrågade en helt annan förklaring och försökte ge dem som skulle visa sig vara en del av offren – muslimer – skulden för attacken. SVT:s utrikeskommentator Bo Inge Andersson gick till exempel snabbt ut med beskedet att ”en sådan noggrann planering har hittills alltid tytt på grupper som har arbetat med al-Qaida som förebild”.
Även Dagens Nyheter publicerade till en början en liknade analys på nätet, där man menade att islamister måste ligga bakom bomben i Oslo. Det här var typiska tidiga spekulationer i live-sändningar och på tidningarnas webbsidor innan gärningsmannen var känd. Men i alla fall en tidning, brittiska The Sun, försökte hålla fast vid islamistvinkeln när man gick till tryck dagen därpå med texten: ”Vittnen påstår att terroristen var blond och blåögd och pratade norska, vilket väcker farhågor om att han var infödd norrman men hade konverterat [till islam] och al-qaida”.

Därefter kom debatten om Breiviks mentala tillstånd. Var han sjuk i huvudet bara? En ensam galning? Rättspsykiatrerna Synne Sørheim och Torgeir Husby, de experter som den norska staten hade tillsatt för att undersöka Breivik, drog omedelbart slutsatsen att han led av ”paranoid schizofreni” och menade att han inte kunde ställas till svars för sina handlingar. Det var det enkla och fega svaret. En vit välrakad medelklassman kunde ju inte bli en terrorist av politiska skäl, han måste lida av svåra vanföreställningar. Det var för övrigt en förklaring som kunde befria det övriga norska samhället från ansvar. Det såg alltså inte ens ut att bli någon rättegång mot Norges värsta massmördare genom tiderna. Lyckligtvis fick diagnosen av Breiviks ”sjukdom” hård kritik och ifrågasattes av bland andra den kände svenske psykiatern Johan Cullberg i en debattartikel i DN (7/12 2011) där han skrev:
”Psykotiska vanföreställning av schizofren art handlar om uppenbart orimliga idéer som att man är utsatt för strålning från ufon, hypnos från grannhuset, eller styrs via tv-hallåornas blinkningar och handrörelser. [Det finns] inget som tyder på att Breivik lider eller har lidit av en sådan psykos. Inte heller visar Breivik tecken på hallucinationer eller på mental desorganisation. Tvärtom har han under flera år varit skärpt och målmedveten i sin systematiska inriktning att genom terrorhandlingar skapa förtvivlan, rädsla och kaos. Den förmågan är i sig tillräcklig för att underkänna schizofrenidiagnosen. […] Att frikänna Breivik från tillräknelighet och straff på grund av ‘sjukdom’ är – av vad som framkommit i utredningen – stötande oprofessionellt och fantasilöst. Man har inte förstått att det handlar om en genomtänkt filosofi med en fullt konsekvent brottslig handling.”

Johan Cullbergs uppmärksammade artikel ledde till en ny sinnesundersökning av psykiatrikerna Agnar Aspaa och Terje Tørrissen som slog fast att Breivik inte var sjuk utan att han mycket väl kunde ställas till svar för sina handlingar. Men rättegången blev på många sätt ett spektakel. Breivik försågs med ett gäng högavlönade stjärnadvokater med Geir Lippestad i spetsen, som lanserade sig själva med påkostade pressbilder där de poserade likt filmstjärnor i sina kostymer. Ironiskt nog påminde advokaternas idolbilder om Breiviks egna bilder på sig själv poserade i sin hemmagjord uniform, som han lagt upp på nätet strax innan terrordådet.
Själv vägrade Breivik erkänna domstolen som legitim, eftersom han menade att den socialdemokratiska regeringen utgjorde en sorts ockupationsmakt i Norge, med målet att utrota det norska folket med ”smygislamisering” och ”multikulturalism”. Samtidigt utnyttjade han rättegången fullt ut till att sprida sin propaganda mot ”kulturmarxismen” och han visade ingen ånger eller medkänsla för sina offer. ”Jag bedömer det som att det är Breivik som bedriver processen”, kommenterade den svenske juristen Thomas Olsson som bevittnade rättegången, till Svenska Dagbladet (18/4 2012). Eftersom Norge inte har livstids fängelse dömdes Breivik till 21 år, vilket kan förlängas med fem år i taget om han fortfarande bedöms som samhällsfarlig. Hur det går återstår att se, men det beror ju också på vilken typ av samhälle vi kommer att ha då. Redan när halva tiden av Breiviks fängelsestraff är avklarat kan vi tyda en klar politisk förskjutning till höger mot ett samhälle som han skulle känna sig mer tillrätta i.

Tio år efter Anders Behring Breiviks terrordåd står det klart att många av hans idéer har slagit igenom på bred front i den politiska debatten. Främlingsfientlighet och hat mot kvinnor och ”kulturmarxister” är inte längre isolerat till slutna internetforum och hatkommentarer i sociala medier, utan har fått representation i parlamenten. Breiviks eget gamla parti Fremskrittspartiet tog redan 2013 plats i den norska regeringen i en koalition med andra borgerliga partier. Fremskrittspartiets svenska motsvarighet Sverigedemokraterna har under de senaste tio åren ökat från att precis ha tagit sig över riksdagsspärren med 5 procent, till att kunna utgöra underlag för en borgerlig regering efter nästa val som ett av Sveriges tre största partier.
I många EU länder sitter idag högerextrema partier i regeringsställning, som i Österrike, Ungern och Polen, och USA hade i Donald Trump en president som när han uttalande sig ibland lät som om han läste högt ur Anders Behring Breviks politiska manifest. Stormning av den amerikanska kongressbyggnaden tidigare i år påminde till viss del om en mindre organiserad version av attacken mot Utøya, där många av de utklädda och flaggviftande Trumpanhängarna liknade Breivik i sin hemmagjorda militäruniform och även var beväpnade. Och i veckan rapporterade Sveriges Radio att en tredjedel av de som överlevde massakern på Utøya fortsatt är utsatta för hat och hot.

Vad har vänstern och arbetarrörelsen gjort under samma tid? Här finner vi kanske svaret till att högerns frammarsch har fått fortsätta obehindrat. För istället för att gå på politisk motoffensiv mot extremhögern och den allmänreaktionära borgerligheten, var det som att arbetarrörelsen vände andra kinden till. I Norge manifesterades detta genom ”ros-tåg” (demonstrationer med blommor) och allsång om kärlek och försoning. Och de socialdemokratiska partierna i Europa fortsatte under 2010-talet att anpassa sig efter rådande nyliberala marknadsfundamentalism och på senare tid även strängare asylpolitik. Den dåvarande norska socialdemokratiska statsministern Jens Stoltenberg, som dagarna efter terrordådet den 22 juli 2011 sa att ”vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet”, har själv gått vidare i karriären genom att låta sig värvas av en annan typ av högerextrem terrororganisation. Nämligen som generalsekreterare för Nato.
Per Leander

Dela