Skolans verkliga problem: Valfriheten har ersatt jämlikheten

2019 gick 15 procent av grundskoleeleverna och var fjärde gymnasieelev i privata skolor, de allra flesta ägda av vinstdrivna bolag. Pandemin har dessutom gynnat bolagen eftersom staten tagit över en stor del av sjuklönekostnaderna trots att skolpengen har tickat in som vanligt. Foto: rikard westman / academedia

Ingen har väl undgått den upprörda debatten om den senaste PISA-underökningen, om siffrorna har manipulerats och vems fel det i så fall är. Men vad är det som ligger bakom det höga tonläget och vad gäller frågan egentligen? Lars Henriksson reder ut begreppen.

OPINION

PISA drivs av OECD och mäter vart tredje år femtonåringars kunskaper i matte, läsning och naturvetenskap. Det har länge framförts kritik mot PISA-undersökningarna och vad de egentligen säger. År 2013 kunde till exempel Dagens Nyheter visa att provtrötta svenska elever ansträngde sig betydligt mindre när de gjorde PISA – som inte påverkade deras betyg – än andra prov. Även internationellt har undersökningen ifrågasatts. I ett öppet brev till ledningen för PISA kritiserade ett stort antal forskare 2014 bland annat hur underökningen driver skolorna i mer standardiserad och detaljstyrd inriktning, saker som är enkla att mäta men som utarmar utbildningen, och får skoldebatten att handla om kortsiktiga åtgärder för att klättra i rankingen.
Manipulation av PISA och andra mätningar är inget nytt. År 2017 visade affärstidningen Forbes hur en del av de länder som brukar toppa undersökningen, som Kina, Taiwan och Malaysia, systematiskt tagit ut regioner och städer med högre utbildning till testen och där dessutom plockat ut elitskolor. I USA, med dess många och för både skolor och elever avgörande tester, är manipulation av resultat väl belagt, både organiserat fusk med siffrorna och mer subtila, men nog så skadliga, varianter där skolor och lärare anpassar undervisningen till just det som krävs för att klara testerna. I Sverige är betygsinflationen ett välkänt fenomen.

PISA eller inte PISA, att det finns stora problem i den svenska skolan är alla ense om, inte minst de som arbetar där. Men problemet är inte några poäng hit eller dit i undersökningar utan att den svenska skolan medvetet och systematiskt trasats sönder sedan början av 90-talet. Det krävs ett stort mått av ideologisk blindhet för att inte se sambandet mellan skolkrisen och de stora skiften som skett i svensk skola och i hela det svenska samhället de senaste årtiondena.
I botten ligger två stora politiskt beslutade förändringar: kommunaliseringen och den så kallade friskole”reformen”, den avreglering som med hjälp av skolpengen skapat en världsunik, skattefinansierad skolmarknad.
Valfrihet ersatte jämlikhet som skoldebattens främsta honnörsord och alla som påpekade att skolpeng och skolval skulle leda till en skolmarknad där utbildningskoncerner, precis som på andra marknader, skulle växa sig stora, och att segregeringen skulle öka, avfärdades som bakåtsträvande planekonomi­kramare. Samma sak med dem som motsatte sig individuella lärarlöner, det skulle ju vara så stimulerande och ge bättre undervisning när ”de bästa” premierades. Förutsägbart nog blev det djupt skadligt, både för lärarna och skolan. Individuella löner löser alltid upp den kollektiva solidariteten och i en situation där lärarjobbet blir allt mer slitsamt och präglat av administration, bidrar de till att lärare oftare byter jobb. Även om jobbet är lika otillfredsställande går det kanske att förhandla upp lönen på egen hand om en desperat rektor saknar mattelärare.

En rad andra förändringar har följt i kölvattnet, som snabba kast i läroplaner, pedagogiska metoder och betygssystem. Men kanske viktigast av allt, de förändringar som skett i samhället i stort slår naturligtvis igenom i skolan. Pedagogiska metoder och engagerade lärare i all ära men det har länge stått klart att det viktigaste för barns och ungdomars skolresultat är hemförhållandena. Sverige har sedan början av 1980-talet blivit ett alltmer ojämlikt land och när skolan istället för att försöka kompensera för detta bidragit till isärdragningen syns det givetvis bland eleverna.
Att en mer ojämlik skola ger sämre resultat för de allra flesta elever, för att inte tala om för samhället i sin helhet, är numera väl belagt men har inte lett till några förändringar i skolpolitiken i riktning mot en mer jämlik skola. Det skulle kräva en direkt konfrontation, inte bara med de kapital­grupper som investerat i skolan, utan med kapitalägarna i stort och deras organisationer som sedan länge sett den gemensamma sektorn som ett saftigt byte att sätta tänderna i.

Debatten om de möjliga siffermanipulationerna kommer därför perfekt för dem som inte vill diskutera de verkliga problemen eftersom de själva förorsakat dem. Med högt tonläge och dramatiskt darr på rösten, KU-anmälningar och ansvarsutkrävanden flyttas blicken från skolpeng, vinstdrivna skolor, nedskärningar, individuella lärarlöner och hela NPM-helvetet – allt det som bit för bit förvandlat ett av världens bästa skolsystem till en marknad för stora koncerner, som satt turbo på ojämlikheten och lämnat elever och skolpersonal i sticket. Istället för självrannsakan och en debatt om de verkliga frågorna får vi den hycklande skendebatt som nu pågår eftersom ingen tänker riva upp de katastrofala beslut de själva är medskyldiga till.

Lars Henriksson

Dela