Varför bör vi minnas skotten i Ådalen? Kan något liknande hända igen? Arbetslösheten ökar och de fackliga rättigheterna angrips medan borgerliga ungdomsförbund skanderar Fuck facket. Möjligheterna att sätta in militär mot civilbefolkningen, som successivt inskränktes efter Ådalen 31, har åter vidgats. Det skriver socialisten och samtidshistorikern Kjell Östberg.
FOKUS
År 1956 var jag åtta år och bodde i Kramfors, hjärtat i det röda Ådalen. Kommunisterna var lika stora som de borgerliga partierna tillsammans – och socialdemokraterna tre gånger fler. Vid Kristi Himmelfärdshelgen var det då 25 år sedan militär öppnade eld mot fredliga demonstranter i Lunde lite längre söderut och sköt ihjäl fem personer. Axel Nordström, kommunist som dömts till två och ett halvt års fängelse för sin roll under de dramatiska dagarna, anhöll hos kyrkogårdsnämnden att få lägga en sten med Erik Blombergs klassiska dikt vid Ådalsoffrens gravplats. Förslaget avvisades av socialdemokraterna. Inskriptionen skulle väcka ”olust” och ”störa frid och ro”. Men i den ljusa vårnatten smög sig några företagsamma personer in på kyrkogården och lade stenen på plats. Där ligger den fortfarande.
Hur var det möjligt att socialdemokraterna 1956 ville att minnet av skotten i Ådalen skulle vila i ro? Har inte arbetarrörelsen alltid delat den uppfattning Stefan Löven uttryckte när han för tio år sedan menade att händelserna när obeväpnade arbetare sköts i ett demonstrationståg är viktig som påminnelse om kampen mellan arbete och kapital?
Nej, striden om minnet av Ådalen 31 är betydlig mer dramatisk och mångfasetterad än så. Det framgår med all tydlighet av historikern Roger Johansson stora studie Kampen om historien, som lämpligt nog utkommit med en ny upplaga lagom till 90-årsdagen av händelserna.
Bakgrunden var 30-talsdepressionen. Arbetslösheten steg till rekordnivåer, den ihåliga så kallade AK-politiken – med underbetalda tvångsarbeten – förmådde inte hålla nöden från dörren och lönerna pressades ner. Arbetarna svarade med strejker. Den fackliga rörelsen radikaliserades, det kommunistiska inflytandet ökade. Och arbetsgivarna tog till sitt mest provokativa vapen: strejkbrytare.
Konflikterna trappades upp och nådde sin tragiska kulmen i Ådalen under Kristi himmelfärdshelgen 1931. I Marmaverken längre söderut strejkade sedan länge arbetarna vid Versteegs massafabrik. Sympatistrejkerna spred sig efter kusten. Arbetsgivarna i SAF beslöt bistå med strejkbrytare för att lasta pappersmassa vid koncernens fabriker i Utansjö och Sandviken utanför Kramfors. Brytarna förlades till Lunde men transporterades till Sandviken för att lasta ångaren Milos.
I socialdemokratiska Nya Norrland manades till ”Protestmöte mot slödderimporten” och den kommunistledda Arbetslöshetsföreningen utlyste en massdemonstration. Med den klassiska banderollen ”För Marmaarbetarnas seger” tågade man mot Sandviken, tog sig in på fabriksområdet och upp på båten. Många brytare lyckades fly, några försökte gömma sig i lastrummet. Flera blev påpucklade av uppretade arbetare och vinschades upp på däck. Med en musikkår i spetsen återvände demonstranterna till torget i Kramfors tillsammans med fyra av strejkbrytarna. De placerades på en makadamhög och förhördes. Därefter meddelade Axel Nordström att de skulle föras till läkare för omplåstring.
Under tiden hade landsfogden i samråd med fabrikens disponent vänt sig till landshövdingen för att rekvirera militär för att skydda strejkbrytarna. Socialminister Sam Larsson i den frisinnade (en del av det framtida Folkpartiet, dagens Liberalerna) regeringen Ekman välsignade tilltaget och redan samma kväll anlände 40 infanterister och 20 beridna militärer från Sollefteå. De möttes av protester och stenkastning när de inkvarterades tillsammans med strejkbrytarna i Lunde.
Dagen därpå utlystes ett nytt stort protestmöte i Frånö folkets hus. Dit kom tusentals och åter tusentals från hela Industri-Ådalen. Mötet uttalade sig snabbt för en allmän arbetsnedläggelse och tillsatte en kampkommitté som omedelbart satte sig i förhandlingar med de lokala fackföreningarna om hur strejken skulle organiseras. Men medan arbetarrörelsens lokala ledare fortfarande satt i överläggningar började demonstrationståget marschera i riktning mot Lunde.
Så blev demonstrationen något i det organiserade Sverige unikt, skriver Birger Norman i sin klassiska skildring Ådalen 31, ”en anonym, kollektiv yttring, en spontan masshandling. Medan sammanträdet pågick, satte sig folket i rörelse på det sätt en del diktande hjärnor och politiserade känsloliv älskar att föreställa sig saken.”
I täten bars ett fackföreningsstandar och några fanor. Strax bakom hördes en hornorkester från Väja-Dynäs. När de närmade sig strejkbrytarförläggningen möttes de av en ryttarpatrull som kommenderar halt. Svaret kom snabbt: vägen var fri och detta var en fredlig demonstration. En fana träffade en ryttare som föll av hästen. Ett tiotal pistolskott avlossades mot demonstranterna, tre skadades. Tåget fortsatte framåt, någon möjlighet att få stopp på de många tusen som tryckte på bakifrån fanns inte. Det ansvariga befälet kapten Mesterton kommenderade ”Eld”, kulsprutorna spelade över de värnlösa demonstranterna, fyra arbetare och en ung flicka dödades, lika många sårades. Kanske hindrades ytterlige massakrer av en trumpetare från Dynäs som rådigt blåste ”eld upphör”.
Ådalen var en bygd i chock och vrede. Strejkbrytarna fraktades iväg och militären drogs snabbt bort. Generalstrejk proklamerades och allt arbete efter älven låg nere i två veckor.
Arbetarnas egna organisationer tog under några dagar över kontrollen av samhället och över det mångtusenhövdade begravningståget.
Nyheten om morden spred sig blixtsnabbt. Tolkningarna av vad som skett delade landet mitt itu.
Socialdemokraten, partiets huvudorgan, var kristallklar i sin analys och sammanfattade i stora rubriker
”Fem dödsskott i Ådalen.
Utskickad militär beskjuter fredligt demonstrationståg
Ansvaret måste utkrävas.”
Och var arbetarna lade ansvaret framgick med all tydlighet vid det stora protestmöte i Stockholm som samlade mer än 100 000 deltagare. Mötet uttalade ”en ljungande protest mot det arbetsgivardöme, de myndigheter, den brutala knektanda, som gemensamt bära ansvar för de skedda förbrytelserna”.
Lika tydlig i sitt ställningstagande var högern. Svenska Dagbladet toppade första sidan med rubriker som
”Blodigt upplopp i Ådalen
Militären tvingas giva eld
Fem personer blevo dödade.
De första skotten från massan
Flera tusen människor mot en handfull soldater”
I Industria menade en SAF-direktör att lastningen måste upprätthållas till vilket pris som helst.
”Nej enda riktiga lösningen var utkommenderingen av militären med vapen – bajonetterna på – kulsprutor, tårgas och strålkastare. Då först blev det lugnt”.
Men de två bilderna blev inte de enda. I den Ådalskommission som tillsattes av regeringen Ekman gjordes ett försök att fördela skulden lika mellan arbetarna och kapitalisterna. Ansvaret lades också på de arbetare som lyckats stoppa strejkbrytarna på Milos i Sandviken; det var deras fel att konflikten trappades upp och att militär måste kallas in. Bakom kommissionens slutsatser stod ofattbart nog också två framträdande socialdemokrater, Östen Undén och LO:s Fritjof Ekman. Kommissionens slutsatser blev också gradvis den socialdemokratiska ledningens och statsministern Per Albin Hanssons.
Att Per Albin Hansson på detta uppseendeväckande sätt anslöt sig till en tolkning som så kraftigt skilde sig från de reaktioner som omedelbart kom från hela den breda arbetarrörelsen kan bara förstås utifrån hans försök att bygga politiska allianser med delar av borgerligheten. För att uppnå ett sådant brett politiskt samarbete måste klassperspektivet stryka på foten. Ådalshändelserna förvandlades på så sätt till en ”tragedi” skapad av ”politiska ytterlighetsriktningar”, lösningen låg i ett brett politiskt samarbete. Denna tolkning fick en avgörande betydelse för det politiska vägvalet i svensk inrikespolitik för lång tid framöver, skriver Roger Johansson.
Eller med Birger Normans sorgsna ord: Socialdemokraterna ompolitiserade Ådalen 31. Händelseutvecklingen gjordes om till en anklagelseakt mot kommunisterna för ansvarslöshet och underminering av arbetarrörelsen.
Kommunisterna, framför allt de som fortfarande var knutna till Moskva, spelade definitivt en pådrivande roll. Men de utgjorde bara en minoritet av de tiotusentals arbetare som deltog i demonstrationer och strejker. De allra flesta var säkert socialdemokrater, en SSU-fana fanns i täten för demonstrationståget. Visst stred kommunister och socialdemokrater inbördes i Ådalen under hela 1920-talet, skriver Birger Norman. Men de var människor i samma villkor. Samma jobb, på sågverk eller i pappersmassan. Samma löner när de hade jobb. Samma situation när de blev utan.
Under Saltsjöbadserans gyllene samförståndsår kunde den socialdemokratiska ledningens tolkning leva vidare. 1944 sammanfattar den socialdemokratiskt styrda Ådalens samorganisation händelserna med följande ord. ”Alla dessa oroligheter voro organiserade av kommunisterna som åtminstone på den tiden hade som sin första uppgift att söka komma i krakel med ordningsmakten.”
Men när bilden av det konfliktfria folkhemmet på 1960-talet utmanades från vänster förändrades också historien om Ådalen 31.
De studenter som drev på 60-talsradikaliseringen bidrog också till att skriva om historien och lyfte fram de konflikter som format det svenska samhället. Ja, Ådalen blev till och med en del i upptakten till Kårhusockupationen i Stockholm 1968. Några veckor innan bröt det ut en mindre revolt på den statsvetenskapliga institutionen. En lärare hävdade att händelserna i Ådalen1931 var styrda från Moskva, en uppfattning som vid denna tid också återfanns i historiska handböcker. Påståendet väckte stormande protester hos åtskilliga studenter – jag var en av dem – som krävde att få en ny lärare och ökat studentinflytande över undervisning och kurslitteratur.
I den radikala arbetarhistoriska forskning som växte fram i 68:s kölvatten beskrevs skotten i Ådalen åter i termer av borgerliga krafters attacker på kämpande arbetare, en syn som också påverkade den breda arbetarrörelsen.
Omtolkningen kulminerade vid 50-årsminnet 1981. När Olof Palme invigde det välkända minnesmonumentet av Lenny Clarhäll lade han entydigt skulden på en ”hård, oförsonlig och förstockad borgerlighet”. Kommunisternas påstådda ansvar var plötsligt helt utsuddat. Omsvängningen måste nog också ses mot bakgrund av att socialdemokraterna sedan fem år befann sig i opposition. Drömmarna om folkhemmet utmanades av de nyliberala attackerna på välfärdssamhället. Klassretoriken kom, åtminstone för ett tag, åter till heders.
Och idag, varför bör vi minnas Ådalen? Kan det ske igen? Arbetslösheten ökar och de fackliga rättigheterna angrips medan borgerliga ungdomsförbund skanderar Fuck facket. Möjligheterna att sätta in militär mot civilbefolkningen, som successivt inskränktes efter Ådalen 31, har åter vidgats.
För tio år sedan, under regeringen Reinfeldt, kunde Stefan Löven se Ådalen i ett klassperspektiv. Idag drömmer statsminister Löven om ett handslag mellan arbete och kapital. Var hör Ådalen hemma då?
Kjell Östberg
Här vilar en svensk arbetare
Stupad i fredstid
Vapenlös, värnlös
Arkebuserad av okända kulor
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig
Erik Blombergs dikt Gravskrift finns på gravstenarna till de fem offren. Den ingår
även i diktsamlingen Nattens ögon (1943).