När främlingsfientligheten blir statsbärande

Ledaren # 15 2021

▶ Sverige hakar på nationalisttrenden

▶ Politisk plan för permanenta klyftor

▶ Marknaden behöver billig arbetskraft

Åttiotalets högersossar trodde sig kunna rädda välfärds­statens landvinningar genom att springa nyliberalismen till mötes. Istället blev det de själva som banade vägen för det stora systemskiftet. Idag är nationalism den stora internationella trenden och högersossar tror sig kunna rädda spillrorna av välfärdssamhället genom att tävla med högern i tuffa tag mot nyanlända. Vad de banar väg för kan vi ännu bara ana, men vi kan snegla på Danmark där ras­ismen nu blivit blocköverskridande och alltså i princip inte längre går att rösta bort.
I ett samhälle där det med jämna rum varnas för både postmodernism, relativism och ”fake news” är det märkligt hur lite fakta och sakförhållanden har med den förda politiken att göra. Nästan allt har blivit ett spel om opinionen. Socialdemokratin är naiv nog att tro att det går att avväpna migrationsfrågan genom att driva en omänsklig linje och skryta om det. Men opinioner, och därmed det politiska spelet för att fånga dem, står aldrig still. De är alltid på glid i någon riktning och i en kamp mellan ett mittenblock som i grunden bara försöker bevara status quo och ett konservativt block som bestämt sig för att rida på den högerpopulistiska vågen så kommer mitten aldrig att kunna vinna i längden.

Att våldsbrottsligheten i Sverige till stora delar faktiskt går ned gör ingen skillnad så länge det finns ledande politiker på båda sidor blockgränserna som tror sig kunna vinna på att sprida berättelsen om ständigt ökande otrygghet. Likadant är det med den nedåtgående spiralen som den svenska migrationspolitiken blivit. Krav – särskilt krav med bakomliggande hot om utvisning – är ett dåligt sätt att stimulera lärande. Ändå är språktester, försörjningskrav och tidsbegränsade uppehållstillstånd högsta mode. Rent politiskt flum förpackat som handlingskraft, sådant som politiker kan slänga ur sig och driva igenom i ett samhälle där medial debatt och opinionsjakt blivit sin egen verklighet. Vem bryr sig om vilka skadorna blir för dem på botten, i de delar av verkligheten som proffspolitikerna är på god väg att kapa alla band till?

Men så finns ju också den andra sidan, den som visar upp ännu mörkare nyanser av omänsklighet. För syftet med alla krav är ju inte att förbättra integrationen, även om retoriken ibland låter så, utan meningen är att det skall vara så jävligt att vara nyanländ i Sverige att endast de mest desperata överväger alternativet. Att fly till Sverige skall vara att förlora årtionden av sitt liv till omänsklig, obegriplig byråkrati och underbetalda, slitsamma arbeten. Detta är främlingsfientlig politik, inte som en fördomsfull attityd utan som en rationellt uttänkt politiskt plan; att göra klyftan mellan medborgare och nyanländ så vid att knappt någon kommer över den. Snarare än den sverigedemokratiska fantasin om ett etniskt homogent land går vi mot en politisk ordning där man skapat en billig arbetskraftsreserv av ständigt utbytbar rasifierad underklass, avstängda från alla sociala trygghetssystem. Ett prekariat som man kan mobilisera väljarnas vrede emot samtidigt som man använder dem för att dumpa löner och villkor. För kapitalismen kommer fortsätta sitt sönderfall, och det kommer fortsätta behövas syndabockar.

Även om det inte är en uttänkt plan är det i vilket fall dit vi är på väg som samhälle. Det är inte en utveckling man kan förhandla om, in i en mindre destruktiv riktning – det är en utveckling som man antingen bidrar till eller tar strid mot.

Dela