Med kluven tunga – Liberalerna och demokratin

Ådalen 1931. Infälld: Statsminister Carl Gustaf Ekman och Nyamko Sabuni. Foto: Magnus Fröderberg.

Betyder Sabunilinjen att Liberalerna nu förlorar sin själ? Ja, för en del liberaler som vägrar samarbete med Sverigedemokraterna uppfattas det så. Den liberala själen står för demokrati, mänskliga rättigheter och lika värde, tänker de sig. Men liberalismen rymmer många själsdjup där försvaret av det borgerliga klassintresset är den mest centrala – och skoningslösa – djuphavsgraven. Det gällde för 90 år sedan och det gäller idag.

 

“Ner med mördarregeringen!” Demonstranter och polis drabbade samman på Norra Bantorget i Stockholm. Längs Norrlandskusten genomfördes generalstrejk och under ”Röda veckan” styrdes Söderhamn av en strejkkommitté.
Det var Kristi Himmelsfärdshelg för nittio år sedan, 1931. Fem arbetare varav en kvinna hade skjutits ihjäl av militär i Ådalen och många sårats. Sverige kokade. Från höger varnades för revolution. Stockholms polismästare avslöjades för att i hemlighet ha kulsprute­beväpnat en stormtrupp mot arbetar­­klassen – den så kallade Munckska kåren.
Strejkbrytarligor av fascistisk typ sattes in mot strejkande arbetare, som i Ådalen. Men det var inte högern som utgjorde ”mördarregeringen”, det var liberalerna.
Statsminister Carl Gustaf Ekman skulle påföljande år tvingas avgå, men inte för Ådalenmorden. Med kraschen för Ivar Kreugers tändsticksimperium våren 1932 och Kreugers självmord avslöjades att C G Ekman tagit emot stora oredovisade summor av finans­fursten. Ekman var liberal, men ”frisinnad”, det vill säga hörde till de liberala ”good guys” som stödde sig på folkrörelser. Andra liberaler var av långt värre kaliber.

När dagens liberaler väljer Sabunis hårda mörkblå linje sviker de ”partiets själ”, hävdades i Dagens Nyheter. Men den själen har haft många kulörer.
Många har velat knyta den moderna demokratins genombrott till liberalismen. Men det var en demokrati framför allt för den egna samhällsklassen. Det grundläggande syftet var att garantera den privata äganderätten. Vattentäta skott mellan ekonomi och politik var något självklart och politiken skulle hålla fingrarna borta från den ekonomiska makten.
Synen på vilka som skulle få delta var restriktiv. Skräcken för den ”ociviliserade massan” var stor. Bara de ekonomiskt oberoende, de som hade tid och kunskaper, skulle få tillträde till politiken. Och vilka som skulle uteslutas var lika givet: kvinnor, arbetare, egendomslösa. Graderad rösträtt efter kompetens var länge självklart också för relativt radikala liberaler som John Stuart Mill.
När liberalerna runt om i Europa ändå vågade sig på att gradvis utvidga rösträtten var det självklart att varje rösträttsreform skulle åtföljas av garantier för att hindra att det folkliga inflytandet skulle bli för stort. Kungamakt och tvåkammarsystem med ett överhus, dit endast en mindre elit hade tillträde, var några av de bromsar som infördes – eller bevarades – samtidigt som rösträtten utvidgades.
Rösträtten i de så kallat liberala demokratierna spreds långsamt och ojämnt. I USA hade i princip alla vita män rösträtt 1830, men det dröjde till 1965 innan svarta fick lagligt garanterad möjlighet att rösta. I Frankrike fick männen rösträtt 1848, kvinnorna först 1944.
Samma reserverade inställning till demokrati för alla fanns i Sverige.
I slutet av 1880-talet bildade liberaler och en del socialdemokrater rösträttsföreningar som samlades till nationella möten. Men någon rösträtt för kvinnor ville liberalerna inte veta av. Samma inställning hade liberalernas ledare Karl Staaff när han 1905 fick chansen att bilda regering, ingen kvinnlig rösträtt. Utökad rösträtt för män, men de fattigaste eller de som inte betalt sin skatt skulle fort­farande stängas ute.
Samtidigt införde Staaff de så kallade Staafflagarna. Det blev nu brottsligt att uppmana till våld mot person och egendom och att ”prisa brottslig handling”. Syftet var att komma åt antimilitaristisk propaganda, men paragraferna var så allmänt skrivna att de kunde användas för att kväsa yttrandefriheten i vidare mening.

Kvinnorna fick sköta kampen för sin egen rösträtt själva. Som bekant var det de liberala kvinnorna som dominerade den kvinnliga rösträttsrörelsen. Men även de kunde framför allt vara intresserade av rösträtt för sin egen klass. Föreningen skulle verka för att kvinnor skulle ”erhålla politisk rösträtt på samma villkor som svensk man”. Eftersom det länge krävdes en årsinkomst på 800 kronor för att över huvud taget få rösta skulle en sådan lagstiftning även i fortsättningen utestänga så gott som alla arbetarkvinnor från valbåsen.
Historiskt hade liberalerna alltså inte varit för oinskränkt rösträtt. Och den stora rösträttsreformen 1918–19 blev ett demokratiskt genombrott med förhinder, inte minst för att liberalerna samtidigt drev på för att införa en rad garantier mot ett allt för stort folkligt genomslag.
Kvinnor skulle nu få rösta på samma villkor som män och den graderade kommunala rösträtten avskaffades. Men fattiga som var ”av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning” skulle inte få rösta och de som slarvat med skatten kunde förlora den kommunala rösträtten. Bestämmelserna framstår snarast som ett ”straff för sjukdom, arbetslöshet och fattigdom”, klagade socialdemokraten Gustav Möller. Rösträttsåldern höjdes med upp till sex år i kommunala val och hundratusentals förlorade i själva verket sin rösträtt. Den unga radikala generationen skulle stängas ute. Orsaken var att liberaler och högern ville behålla den första kammaren som en broms mot de nya väljarna. Genom valbestämmelserna dit – man måste ha fyllt 35 år och ha en årsinkomst på mint 3 000 kronor – utestängdes åtskilliga arbetare och de flesta kvinnor. Och spärren fungerade. Efter tio år fanns det fortfarande bara en arbetare i första kammaren.

Bakom dessa inskränkningar låg den stora frågan: Kunde man verkligen överlåta makten till folket?
Många, både konservativa och liberaler gjorde ”massorna” ansvariga för det politiska förfall som kännetecknade 1920- och 30-talet där högerauktoritära och fascistiska regimer spred sig över Europa. Men i själva verket var det ofta de delar av befolkningen som föraktfullt smutskastades som försvarade demokratin när de gamla eliterna angrep den. Orsaken till Hitlers makt­övertagande i Tyskland var snarare att den tyska borgerligheten traditionellt saknade såväl demokratisk övertygelse som solida demokratiska partier. Nazismen kom till makten med stöd av liberala och konservativa partier och liberalerna bidrog mer än andra till att underlätta den italienska fascismens fullständiga seger, som Herbert Tingsten klarsynt påpekat.
Också i Sverige attraherade de totalitära idéerna liberaler. Sven Palme, under många år liberal riksdagsledamot, uttryckte mångas uppfattning när han efter det nazistiska maktövertagandet 1933 beklagade Hitlers övergrepp men ändå ansåg att de var nödvändiga. ”Det gives få revolutioner som ej kostat blod … Jag förstår innerligt väl hur den nazistiska rörelsen uppkommit och jag förlåter mycket av vad denna strid med nödvändighet medfört.”
Det betyder naturligtvis inte att alla liberaler var nazistiska medlöpare. Liksom majoriteten av befolkningen tog de flesta avstånd från fascismen på hemmaplan och liberaler deltog aktivt i motståndet runt torsdagsklubben och Trots allt!
Liberaler spelade efter kriget en viktig roll i uppmarschen till 1960-talsradikaliseringen. Den startade runt frågor som liberaler själva gärna framhåller som sina kärnvärden: mänskliga rättigheter, individuell frihet och kritik av en maktfullkomlig stat. Unga liberaler fungerade under det tidiga 60-talet som pådrivare i en rad av tidens kontroversiella frågor. De ifrågasatte rådande värderingar och pläderade för en friare och mer fördomsfri syn på sexualitet, inklusive homosexualitet. Samtidigt krävde de förändrad lagstiftning, till exempel när det gäller abort.
Med Eva Moberg som främsta namn initierade de också könsrollsdebatten, en föregångare till 1970-talets nya kvinnorörelse. Moberg hävdade att kvinnans frigörelse inte kan uppnås bara genom att kvinnorna förändrade sig själva, den krävde också ekonomisk och social självständighet och inte minst en annan mansroll. Få av dessa unga liberaler blev emellertid kvar i partiet, de återfanns efter ett tag i mer frihetliga grupper till vänster eller som fristående debattörer.

Under en kort period på 1970-talet övergav Folkpartiet (som liberalerna hette då) sin traditionella skattesänkarlinje och stödde utvecklingen av välfärdsstaten. De talade gärna om ett socialliberalt arv. Men när nyliberala vindar började blåsa mot slutet av decenniet var liberalerna först på båten. En ung energisk statssekreterare på Industridepartementet, Bengt Westerberg, var den som först argumenterade för sociala nedskärningar. Tillsammans med Carl Bildt drev han tankesmedjan Marknadsekonomiskt alternativ som kom att spela en avgörande roll för borgerlighetens kampanjer för ökade privatiseringar och inte minst för att minska det demokratiska inflytandet över ekonomi och marknad.
Bengt Westerberg fick välförtjänt cred när han reste sig ur TV-soffan i protest mot rasistiska Ny Demokrati. Men det hindrade honom inte från att i tre år sitta i Carl Bildts regering som löpande förhandlade med Ny Demokrati med klara paralleller till dagens Sabunilinje. Liberalism blev alltmer lika med nyliberalism. Konsekvenserna blev genomgripande, tydligast avläsbara på internationell nivå. Liberalerna är det mest EU-vänliga partiet och har drivit på hårt för ökad makt åt EU.
I praktiken innebär det ofta mer makt åt överstatliga organisationer utom demokratisk kontroll, som Världsbanken, IMF och Europeiska centralbanken; åt jurister i EG-domstolen och åt en EU-byråkrati med svag demokratisk legitimitet. ”I don’t take my mandate from the European people”, sade den liberala handelskommissionären Cecilia Malmström stolt när hon tillfrågades varför hon inte lyssnade på protesterna mot frihandelsavtalet med USA häromåret.
Samtidigt utmanades Liberalerna gradvis av moderater och centerpartister när det gäller att vara de bästa ekonomiska liberalerna. Som Dagens Nyheter i veckan klarsynt påpekar har Liberalerna istället för att profilera sig som ett socialliberalt parti lagt tonvikten på sådant som kunde vinna besvikna gammelmoderater: Nato och militär upprustning, kärnkraft, tuffa tag mot elever och invandrare, hårda straff och övervakning. Nyamko Sabunis linje är bara en logisk fortsättning på denna färd. Med doften av krutröken från Ådalen i fonden.

Kjell Östberg
Håkan Blomqvist

Dela