Karin Fridell Anter. I bakgrunden: Ung i Sverige demonstrerar på Mynttorget 2017.
Vad hände egentligen 2020? Världen skakades av en pandemi som drabbade många miljoner människor, skakade om ekonomin och gjorde munskydd till en het politisk fråga. USA-valets kamp mellan en egotrippad vulgärkapitalist och en mera städad borgare blev till en ödesfråga för hela världen. Klimatkrisen fanns väl kvar, och november var visst den varmaste sedan man började mäta. Men TV:s nyhetsprogram var minst lika bekymrade över hur flygbranschen skulle kunna komma igång igen. Utöver detta hände det väl inte så mycket? Eller? Utifrån sitt arbete i asylrättsrörelsen vill Karin Fridell Anter påminna om några av de saker som inte dominerade nyhetsflödet 2020.
FOKUS
År 2019 hade varit det år då Sverige demonstrerade sin stränga asylpolitik och på alla sätt ville visa sin ”solidaritet” med andra flyktingfientliga EU-länder. Den tillfälliga lag som begränsade asylrätten förlängdes utan större diskussion och riksdagen tillsatte en migrationspolitisk kommission där direktiven inte ens krävde en utvärdering av den lag som gällt sedan 2016. Afghanistan var enligt samstämmig internationell expertis världens farligaste land för civila, men Migrationsverket gjorde en annan bedömning och gränspolisen organiserade massutvisningar till Afghanistan i chartrade plan.
Tanken var att deportationerna skulle fortsätta under 2020. I februari 2020 presenterades rapporten ”De som inte får stanna. Att implementera återvändandepolitik” av Delegationen för migrationsstudier, DELMI, ett institut som står Justitiedepartementet nära. Där diskuterades strategier för att få människor att ”frivilligt” återvända till de länder de flytt ifrån – men utan att ställa den centrala frågan: Varför vill de inte återvända? Varför föredrar män-
niskor att sova i en svensk park eller under en bro i Paris framför att låta sig flygas till Kabul?
Coronapandemin satte käppar i hjulet för deportationerna. Afghanistan har under större delen av 2020 nekat att ta emot ”återvändare” från Sverige. När detta hävts planerades en större deportation den 15 december. En samlad asylrättsrörelse protesterade mot planerna, bland annat genom att vädja direkt till Afghanistans flyktingminister. Deportationen stoppades i sista stund med hänvisning till att utvisningspersonal var coronasmittad.
Förvaren där människor hålls inspärrade i väntan på utvisning har blivit överfulla och på några ställen har corona börjat spridas bland de internerade. Som resultat har många personer nu släppts ut ur förvaren – men utan att få uppehållstillstånd eller rätten att försörja sig själva. Civilsamhällets organisationer har nåtts av nya nödrop, och trots pandemin har såväl ungdomar, vuxna som barnfamiljer flytt vidare till Tyskland eller Frankrike, i hopp om en mänskligare behandling. En tysk domstol dömde i oktober 73-åriga Kerstin Larnesjö från Lindesberg till böter för flyktingsmuggling, för att hon hade hjälp desperata barnfamiljer att köpa biljetter från Sverige till Tyskland.
I Frankrike lever flera tusen svenska afghaner i oviss väntan på det som ändå ganska ofta blir ett tillfälligt uppehållstillstånd.
Coronapandemin satte också strålkastarljus på den redan från början orättvisa och rättsosäkra gymnasielagen. För att få stanna i Sverige måste ungdomarna få stadigvarande anställning inom sex månader efter examen, ett krav som var mycket hårt redan från början och blev än mer orimligt i pandemitider. Krav på en lagändring för att underlätta situationen framfördes av en rad frivillig- och asylorganisationer, av vänsterpartiet och även av miljöpartiet och centerpartiet som från början medverkat till den orättvisa lagen. 38 lokalpolitiker från alla partier utom SD pekade i en debattartikel på det orimliga i att först utbilda ungdomar till bristyrken och sedan utvisa dem. De tre före detta ministrarna Hans Blix (L), Jan Eliasson (S) och Alf Svensson (KD) krävde gemensamt permanenta uppehållstillstånd för alla ungdomar som sökt asyl innan sommaren 2016, då den tillfälliga begränsningslagen trädde i kraft. Först under senhösten svarade regeringen med ett halvhjärtat förslag om en liten lindring i gymnasielagen, och det drogs snabbt tillbaka efter motstånd från främst moderaterna.
Många av debattörerna krävde uttryckligen uppehållstillstånd för alla ungdomar som kommit under ”flyktingvågen”, men tidningarnas rubriksättare styrde debatten till att handla om gymnasie-
lagen. Detta trots att den bara omfattar cirka 7 500 personer och att minst lika många lever i limbo, utan att ens ha fått den lilla chansen. Nätverket NU ÄR DET NOG har under året drivit kampanjen Håll ihop Sverige med krav på amnesti för alla ensamkommande som varit i Sverige i minst ett år. Bakom det kravet står en mängd organisationer och ett antal kända ”ambassadörer”, bland andra förre ärkebiskopen KG Hammar och professor Ulf Bjereld, tidigare ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet. Sveriges hantering av ensamkommande ungdomar har också kritiserats internationellt av bland andra Human Right Watch och FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.
De medicinska åldersbedömningar som sedan 2017 har använts på ensamkommande barn blev redan från början starkt kritiserade. Efter krav från bland andra Statens medicinsk-etiska råd innehöll januariöverenskommelsen 2019 ett löfte om att åldersbedömningarna skulle granskas av en oberoende utredning. Det tog nästan ett och ett halvt år innan utredningen faktiskt tillsattes, och då var den allt annat än oberoende: Utredaren är en domare som har dömt i mål som rör åldersuppskrivning och tre personer i expertgruppen är höga chefer på Rättsmedicinalverket, Migrationsverket och Socialstyrelsen. De har alltså uppdraget att ”opartiskt” utreda sina egna myndigheters agerande och beslut – och under tiden tillåts de ovetenskapliga åldersbedömningarna att fortsätta.
I september drabbades flyktinglägret Moria på den grekiska ön Lesbos av en förödande brand som ytterligare förvärrade den redan katastrofala situationen för de 12 000 som levde där i väntan på att få resa vidare och söka asyl. En del av lägrets ensamkommande barn och ungdomar evakuerades efter branden till olika europeiska länder – men inte till Sverige. Här dominerade i stället en annan invandringsrelaterad diskussion, efter att biträdande rikspolischefen Mats Löfving uttalat sig om hur invandrade släktnätverk bedriver organiserad brottlighet. Löfvings uttalande ifrågasattes av andra delar av polisledningen, men ”klankriminaliteten” blev snart till högerns slagträ i alla frågor som rörde invandring, inklusive det som de kallar för ”gymnasieamnestin”. Här kan man undra vart logiken tagit vägen – varför skulle kriminella släktnätverk som funnits i Sverige i en generation vara ett argument mot att låta välintegrerade ungdomar stanna i Sverige och jobba efter att Sverige betalat deras utbildning?
När den tillfälliga lagen om begränsad asylrätt förlängdes tillsattes en parlamentarisk kommitté som skulle utreda ”en långsiktigt hållbar migrationspolitik”. Kommittén innehöll representanter för alla riksdagspartier och mycket av dess arbetstid gick åt till att diskutera moderaternas förlag om ”volymmål”, alltså en begränsning av hur många personer som ska kunna få asyl i Sverige. I den frågan fick de lov av backa, men utredningen som helhet blev till ett lappverk av olika åtgärder utan över-
gripande sammanhang. Till stor del innebär förslaget att den tillfälliga lagen permanentas. Även i framtiden ska de tillfälliga uppehållstillstånden vara regel och det ska ställas höga krav för att få permanent uppehållstillstånd och för att få återförenas med sin familj.
I remissvaren får utredningen skarp kritik både från myndigheter och från civilsamhällets organisationer. Socialstyrelsen påpekar att tillfälliga uppehållstillstånd riskerar att skapa ytterligare stress hos en redan utsatt grupp. Migrationsverket och JO menar att den nya lagen delvis är otydlig och svår-
tolkad vilket kan leda till godtycklighet och osäkerhet i myndighetsarbetet. Flera remissinstanser kritiserar förslaget för att inte ta tillräcklig hänsyn till barnperspektivet, och detta trots att Barnkonventionen från och med 2020 är svensk lag.
I december lade regeringen med stöd av centerpartiet fram ett tilläggsförslag som kan tolkas som att de som omfattats av gymnasielagen ska kunna få fortsatt uppehållstillstånd av humanitära skäl. Morgan Johansson säger bestämt att det inte ska tolkas så, och vad remissinstanserna säger vet vi ännu inte.
Hur den framtida migrationspolitiken kommer att te sig är fortfarande väldigt öppet, och även vad som ska ske med dem som kommit i kläm på grund av den tillfälliga lagen. Socialdemokraternas ledning hade säkert helst önskat att slippa migrationspolitiken. Deras tanke var att den migrationspolitiska kommittén skulle skapa en tillräckligt bred enighet om en ”långsiktig och hållbar” lösning, med alla utom ”extrempartierna” SD och V, vackert infösta i en och samma fålla. Så blev det inte. Regeringen är pressad från flera håll och frågan är långt ifrån död.
Moderaterna trycker på och kallar regeringens politik oansvarig, medan Morgan Johansson bedyrar att han precis som moderaterna vill ha en stram migrationspolitik. Han skryter med att antalet asylsökande har minskat drastiskt och menar att moderaterna ”gör en höna en fjäder” när de pekar på skillnader mellan sin och socialdemokraternas politik.
Miljöpartiet vill i stället pressa sin regeringspartner så långt de kan mot en mer human politik. I juli kollapsade förhandlingarna inom den parlamentariska kommittén och Miljöpartiet hotade lämna regeringen om (s) gick med på moderaternas krav. Moderaterna anklagade (s) för att vika sig för ”den gröna elefanten i rummet”. Miljöpartiet å sin sida var noga med att inte ställa alltför höga krav, för att inte äventyra regeringssamarbetet.
Inom socialdemokratin finns det starka krafter för en mer mänsklig migrationspolitik. Starka namn som Jan Eliasson, Pierre Schori och Ulf Bjereld argumenterar för flyktingamnesti, liksom många på lägre nivåer inom partiet. Vänsterpartiet tar alla chanser att påminna riksdagen om den inhumana politiken, genom frågor och motioner som aldrig får stöd men som håller frågan kvar på dagordningen.
En bred och brokig folkrörelse arbetar mot rättsosäkerhet och godtyckliga asylprövningar, visar på det orimliga i att utvisa människor till krigshärdar och för fram både humanitära och ekonomiska argument för att ge permanenta uppehållstillstånd till människor som levt i Sverige i åratal. I stället för att demonstrera på gator och torg har vi i coronatider organiserat en digital demonstration med bortemot hundra organisationer som visar sina banderoller för en mänsklig asylpolitik. Lokalpressen fylls av insändare och debatt-
artiklar med samma budskap.
Kommer vi att lyckas stoppa utvisningarna och den ”strama” nya migrationslagen? Jag vet inte. Ibland är jag hoppfull när jag ser att allt fler blir medvetna om och skräms av den politik som förs. Ibland misströstar jag när jag ser vilka krafter vi har emot oss – och när jag inser vad oroligt lite folk vet om allt detta.
Det finns minst 10 000 afghanska
barn och vuxna som trodde på svenska statens löften och nu tvingas leva i limbo, överallt i Sverige. Hundratusentals som lever inspärrade i flyktingläger. Ett Afghanistan som är världens farligaste land. Men folk vet inte, och bryr sig inte – och de som tror sig veta tycker att vi inte har råd. Då är det ganska tungt att vara flyktingaktivist och kämpa för rättssäkerhet och mänskliga rättigheter.
Karin Fridell Anter