Grattis Degerfors!

När Degerfors IF Förra lördagen kvalificerade sig för allsvenskt spel är det en genuin fotbollskultur som återigen tar sitt säte i Sveriges högsta division. Degerfors gjorde sin senaste allsvenska säsong – av totalt 29 – 1997 och ligger på 16:e plats i maratontabellen. Höjdpunkterna är två andraplaceringar 1940–41 och 1963. Imponerande är också att man aldrig sedan 1930-talets början huserat lägre än tredje divisionen. Allra mest känt är dock Degerfors som en plantskola för unga talanger. Den mest namnkunniga egna produkten är Ralf Edström, landslagsess på 1970-talet och sedermera uppskattad sportkommentator. Här kan också nämnas försvarsklippan Olle Åhlund, Guldbollvinnare 1951 och trogen klubben under hela sin karriär samt målvaktslegendaren Magnus ”Skjorta” Bergström. Dessutom har man under årens lopp kontrakterat många spelare från mindre klubbar, som här utvecklats och förädlats varefter de gått vidare till ännu större uppgifter. Mest bejublad var centertanken Gunnar Nordahl från Hörnefors i Västerbotten – Sveriges vassaste kedjespelare genom tiderna (ursäkta Zlatan!) – som öste in mål för Degerfors 1940–44, varefter flyttlasset gick vidare till IFK Norrköping och sedermera Milan.

Jag själv har fått sympatin för Degerfors med blodet. Mina föräldrar bodde i grannkommunen Karlskoga under senare halvan av 1950-talet då min far blev en hängiven supporter. Många gånger under årens lopp har jag följt med honom till Degerfors hemmaarena Stora Valla och jag har även en äldre bror vars hjärta bultar för Degerfors. Nu i lördags följde jag via radiosporten med spänning hur avancemanget säkrades i sista omgången efter en 3–0-seger borta mot Ljungskile.

Vad är det då som är så fängslande och positivt med Degerfors fotbollslag? Ja, som jag nämnde ovan, har vi att göra med en genuin kultur, som under årens lopp levererat storspelare på löpande band. Till skillnad mot vissa andra småklubbar, som exempelvis 1930-talets Gårda och 1940-talets Billingsfors, har man även lyckats bita sig fast i fotbollssocieteten genom decenniernas lopp. Dessutom är det alltid fängslande när en David når framgång i kampen mot alla Goliat. Vi ska då ha i minne att Degerfors kommun, där Järnverket alltid varit den stora privata arbetsgivaren med som mest 2 000 anställda och idag 500, har ett invånarantal som understiger 10 000. Därtill är inramningen på hemmaarenan Stora Valla ytterligt häftig. Det är en folklig stämning med en talför hemmaklack där det också faktiskt är sällsynt att okvädingsord fälls mot bortalagets spelare. Betecknande är också att jag aldrig under alla dessa år sett någon kostymnisse i publikhavet.

Som socialist kan man inte heller annat än i stort fascineras över fenomenet Degerfors. Vi har här att göra med en bruksort som har anor ända tillbaka till 1600-talet, ett samhälle där aldrig de borgerliga partierna under en endaste period haft makten i kommunhuset. Det är också Vänsterpartiets starkaste fäste i hela Sverige. Toppresultatet var vid valet 2010 med fantastiska 48,6 procent. Och, även om man därefter backat, var man vid valet 2018 – med 35,7 procent – fortfarande det största partiet. Sverigedemokraterna ligger också med 12,2 procent i senaste valet klart under riksgenomsnittet. Det är dock ett orosmoln vid horisonten att partiet i förhållande till valet 2014 nästan fördubblade sitt röstetal. Orosmolnet förstärks därtill av att arbetslösheten i Degerfors är relativt hög och så sent som 5 november varslades 70 anställda på Järnverket om uppsägning.

Hur skall det då gå för Degerfors i allsvenskan nästkommande säsong? Ja, självklart är det inte lätt att konkurrera med penningstinna klubbar som har råd att erbjuda sina spelare miljonlöner. Men laget kan surfa på ett fantastiskt medborgarintresse i en kommun som bara vibrerar av fotboll. Eller, som en supporter uttryckte det i ett nyhetsinslag: ”Utan fotbollen vore här ingenting” Och att jag nästa år kommer att bege mig mer än en gång till Stora Valla är en sak som är säker!

Anders Karlsson

Dela