Varning för Polens högernationalister

I söndags omvaldes Polens sittande president Andrzej Duda för en ny period om fem år. Med hårfin marginal besegrade han i den andra valomgången utmanaren Rafał Trzaskowski, som även är borgmästare i Warszawa. President Duda representerar det parti som styrt Polen sedan 2015, Lag och rättvisa (PiS). Den verkliga makten ligger dock hos partiledaren Jarosław Kaczyński, som formellt sett står utanför regeringen. Under hans ledning har Polen under de senaste åren gått mot ett allt mer auktoritärt styre. Det dominerande statliga tv-bolaget är numera en ren propagandakanal för PiS. Oberoende media arbetar under allt mer utsatta förhållanden.

Sedan länge för PiS en kamp för att tygla domarväsendet, något som lett till starka reaktioner från EU. Kulturlivet – museer, teatrar och universitet – ställs alltmer under PiS direkta kontroll. Tillsammans med katolska kyrkan går Kaczyński och Duda till storms mot vad man kallar ”HBTQ-ideologin” som man påstår utgör ett dödligt hot mot Polen, rent av värre än det system som rådde under gamla stalinistiska kommunistpartiets styre. Men som många pekat på närmar sig Polen ironiskt nog alltmer just det system som störtades under ledning av den demokratiska fackliga rörelsen Solidarność för drygt trettio år sedan. Utan tvekan är Dudas seger i valet ett allvarligt bakslag för de demokratiska krafterna i landet. En oberoende president skulle haft möjlighet att stoppa många av de antidemokratiska lagförslag som PiS kan få igenom i kraft av sin majoritet i sejmen, parlamentets underhus. Oppositionen har en knapp majoritet i överhuset, senaten, men har bara möjlighet att försena en del av förslagen.

Hur kommer det sig då att PiS lyckas behålla sitt grepp över en så stor del av befolkningen? Bitvis kan man känna igen det mönster som blivit allt vanligare på många håll i världen, med en övervägande liberal, tolerant stadsbefolkning och en värdekonservativ, ofta religiös landsbygdsbefolkning. Men det är bara en del av sanningen. Det som framför allt vunnit sympatier för PiS är att de kom till makten på ett populärt program som delvis utmanade den öppet nyliberala politik som fördes under det tidigare regeringspartiet Medborgarplattformen (PO). Under den dåvarande premiärministern Donald Tusk höjdes exempelvis pensionsåldern till 67 år. PiS sänkte 2017 pensionsåldern till 65 år för män och 60 år för kvinnor, tillbaka till samma gränser som gällde under kommunistpartiets Polen.

Ännu mer populärt är det generösa flerbarnsbidrag som införts och som ger 1.200 kr i månaden per barn från och med det andra barnet. Det är mycket pengar i ett land där genomsnittslönen ligger kring 10.000 kr i månaden. För många polacker är sådana handfasta reformer betydligt viktigare än de demokratiska frågorna som för en del framstår som abstrakta och ointressanta. När dessutom utmanaren Trzaskowski under slutstriden om presidentposten försökte tona ner alla kontroversiella ställningstaganden, i ett försök att vinna röster inte bara från sina traditionella liberala väljare, utan också från den svaga polska vänstern och från högerextrema grupper utanför PiS, då kan man nog säga att utgången inte var oväntad.

Hoppet står, nu som alltid, till att bygga självständiga massrörelser som kan bromsa PiS’ attacker. Det har bevisligen fungerat tidigare, kanske framför allt kvinnornas massmobiliseringar mot ytterligare begränsningar av möjligheten till abort. Vad som behövs för en verklig förändring är att nu även hitta vägar att få med de grupper uppfattar sig som förlorare under tre decennier av kapitalism – de som kan sägas utgöra kärnan till PiS’ valframgångar.

Jan Czajkowski