Vad innebär det att utrota fattigdom?

Yi-folket har i tusentals år levt på hisnande höjder i bergskedjan mot Nepal och Tibet. Foto Wikipedia

Yi-folket har i tusentals år levt på hisnande höjder i bergskedjan mot Nepal och Tibet. Foto Wikipedia

Världsbankens mått på ”extrem fattigdom” har länge använts som ett mått på hur väl den globala kapitalismen har lyckats motverka fattigdomen. Men måttet i sig ställer till problem vid beräkningen visar den senaste rapporten från FN:s sändebud med ansvar för extrem fattigdom. I verkligheten kan måttet användas till att dölja hur situationen i praktiken ser ut för många miljoner människor. Det skriver Hampus Byström.

Tidningen Financial Times har återkommande publicerat intressanta och nyanserade reportage om Kinas fattigdomsbekämpning. I helgbilagan den 26:e juni tecknas effekterna för en bergsby nära Liangshan i sydvästra Kina i målande färger. Reportaget följer Jike som tillhör den etniska minoriteten Yi, en folkgrupp som i tusentals år levt på hisnande höjder i bergskedjan mot Nepal och Tibet.
På bara tjugo år har Yi-folkets situation revolutionerats; den kinesiska regeringen har smällt upp en mindre stad, Zhaojue, med billiga men moderna bostadskomplex dit man ämnar omlokalisera bergsbefolkningen. Jike själv talar med framstegstro om allt gott som åstadkommits den senaste tiden, även om en del äldre familjemedlemmar oroar sig.

Den kinesiska regeringen har storsatsat på att utrota fattigdomen i världens folkrikaste land, och regimens legitimitet hänger på att de lyckas. Kinas framsteg i fattigdomsbekämpningen är ingen illusion – om något visar de på vad politisk vilja kan åstadkomma – men bekämpningen har också en Kafkaartad byråkratisk slagsida.
Regeringen installerar en fattig landsbygdsfamilj i ett modernt lägenhetskomplex, och sen avskrivs de med ett penndrag från statistiken över de som “lever i extrem fattigdom”. Hur familjens förmåga att anpassa sig till den nya situationen ser ut är man mindre intresserad av.
Situationen belyser på ett talande sätt hur fattigdomsbekämpning kan betyda väldigt olika saker beroende på vilka mått och definitioner som används.

Nyliberala tankesmedjor framhåller gärna att världen bara blir bättre och bättre just på grund av att alltfler människor lyfts ur extrem fattigdom. Länge har man också haft ett hyfsat empiriskt underlag på sin sida. Rent teoretiskt är det inte otänkbart att världsmarknadens ökade arbetsdelning ger spridningseffekter till andra delar än västvärlden – i Asien har till exempel först Sydkorea, sedan Kina och Vietnam, blivit experimentlabb för en alltmer sammansatt varuproduktion och en sentida industrialisering med alla dessa för- och nackdelar.
Samtidigt har det visat sig att fattigdomsbekämpning i den nyliberala meningen inte nödvändigtvis är detsamma som välstånd och utveckling för de människor som lever i denna del av världen. Statistiken som används grundar sig på Världsbankens mått på existensminimum, 1.90 dollar per person och dag. Forskaren Jason Hickel vid Goldsmith University i London har länge påpekat att Världsbankens mått är missvisande för hur världsläget faktiskt ser ut. Till exempel är andelen av mänskligheten som inte har mat för dagen ett mer verklighetsförankrat mått än Världsbankens “extrem fattigdom”.

Frågan är också hur väl VB-måttet fångar övergången från jordbrukssamhälle till ett samhälle där lönearbete dominerar. Människor som lever av jorden kan onekligen leva kargt; det är osäkert och slitigt, men det en familj äger och konsumerar kan ofta inte uppskattas i ren valuta, i marknadsvärde. Eftersom familjen är självförsörjande underskattas deras levnadsstandard av mått som förutsätter lönearbete. Måttenheten 1.90 dollar per dag övervärderar å andra sidan lönearbetets välsignelse.
Nu har även FN påpekat hur opålitligt Världsbankens fattigdomsmått är. I en rapport inlämnad till FN:s människorättsråd, “The Parlous State of Poverty Eradication”, gör Philip Alston, FN:s sändebud med ansvar för extrem fattigdom, en svidande vidräkning med hur fattigdomsbekämpningen blivit mer av ett propagandavapen än en meningsfull politisk verksamhet. Alston skriver bland annat att ett ensidigt fokus på Världsbankens mått 1.90 dollar per person och dag har bidragit till att mångas miserabla levnadsvillkor har viftats bort, och att en nödvändig omfördelning från rika till fattiga har kunnat åsidosättas för tillväxtens skull.

Rapporten sammanfattar: “Fattigdom är ett politiskt val och dess utrotande kräver: (1) en omtolkning av förhållandet mellan tillväxt och fattigdomsbekämpning; (2) ett förnyat fokus på omfördelning och minskad ojämlikhet; (3) en rättvis beskattning; (4) ett utökad socialt skyddsnät; (5) ett större statligt ansvar; (6) demokratiskt deltagande; och sist (7) ett bättre internationellt mått för levnadsstandard”.
Sammanfattningen kan tjäna som politisk inspiration för alla som vill se eller arbeta för en mer jämlik, demokratisk och hållbar världsordning.

Hampus Byström

Dela