Hur ska vänstern minnas Gustav Vasa?

Gustav Vasa. Detalj ur målning av Johan Gustaf Sandberg, 1825.

Den 31 maj är det 500 år sedan Gustav Vasa landsteg vid Stensö utanför Kalmar, efter att ha flytt från fångenskapen hos Kristian II, vilket blir inledningen på det ”frihetskrig” mot Danmark som skulle göra Sverige till en självständig stat. I hundratals år fick svenska skolbarn lära sig hjältesagorna om Gustav Vasa, och även om kulten av honom klingade av under 1900-talet, var det så sent som år 2002 som den första kritiskt vetenskapliga biografin publicerades i och med Gustav Vasa – Landsfader eller tyrann? av medel­tidsforskaren Lars-Olof Larsson, som själv gick bort 27 mars i år.
Även om vi idag lyckligtvis har en hälsosamt kritisk syn på vår gamla kungar, betyder det inte att man ska fördöma eller avfärda Gustav Vasa rakt av, trots att vi sedan länge borde ha avskaffat monarkin. Även från ett vänsterperspektiv är han intressant om man vill förstå historiens gång utifrån ekonomiska faktorer och förutsätt­ningar. Den brittiske marxisten Perry Anderson har i sitt standardverk Den absoluta statens utveckling lyft fram Vasatiden i Sverige som en progressiv epok då vi tog steget bort från feodalismen på ett mycket mer framgångsrikt sätt än många andra europeiska länder.

En annan inhemsk marxistisk historiker, Per Nyström, går i en essä från 1975 så långt som att jämföra Gustav Vasa med samtida revolutionärer som Fidel Castro och Ho Chi Minh. (Artikeln är återpublicerad i Röda Rummet 2/2005). Och som Åsa Linderborg visar i sin avhandling Socialdemokraterna skriver historia, var det viktigt för arbetarrörelsen under början av 1900-talet att erövra Gustav Vasa från den reaktionära borgerligheten och göra honom till både en revolutionär och respektabel symbol för vad man kan uträtta med en stark progressiv stat.
När Gustav Vasa lägger grunden för nationalstaten, moderniserar jordbruket och reformerar kyrkan genom att bryta med påven i Rom, så gör han det inte av några ”patriotiska” känslor för Sverige, så som nationalromantiska historiker har hävdat, utan av krasst ekonomiska skäl som han kanske inte ens själv förstod, men som kom att driva den historiska utvecklingen framåt och ta oss ur medeltiden. Det finns ingen anledning att hylla Gustav Vasa som en förebild för vår tid, och monarkin i sig har som sagt sedan länge spelat ut sin historiska roll, men det är intressant att studera Vasatiden från ett marxistiskt perspektiv om vi vill förstå dagens Sverige.

500-årsdagen av landstigningen vid Stensö kommer nog att gå de flesta förbi. Men det riktiga jubileet blir så klart först om ett par år, den 6 juni 2023. Det vill säga 500-årsminnet av att Gustav valdes till kung, vilket med största sannolikhet kommer att uppmärksammas på olika sätt, om inte annat genom museiutställningar och historiska föredrag. Vänstern har all anledning att förbereda sig och delta i de diskussionerna, och inte lämna över historie­skrivningen till borgerliga eller rent nationalistiska krafter. Innan dess stundar dessutom ett riksdagsval, och det största oppositionspartiet Sverigedemokraterna står för just en sådan ohistorisk nationalistisk historiesyn som vi måste vara beredda att bekämpa.

Per Leander

Dela