Att ett influensavirus skulle utlösa en så stor kris i det ekonomiska och politiska systemet var ingen beredd på, varken på höger- eller vänsterkanten. Någon annan mänsklig lösning än att söka en väg ut ur kapitalismen ser inte Håkan Blomqvist.
OPINION
Det var inte riktigt så här vi hade föreställt oss den, kapitalismens värsta kris sedan 30-talsdepressionen. Men det är alltid något som utlöser en kris. Börskraschen 1929, oljekrisen 1973, Lehman Brothers 2008… När kapitalismens inneboende motsättningar, mellan vinstdrift och behov, mellan utbud och köpkraft, för att inte tala om den mellan rovdrift och hållbarhet nått kritiska nivåer kan det hela punkteras. Att det sker genom ett virus har tagit de flesta av oss, även i vänstern, med överraskning. Så brukar det vara.
Människors förväntningshorisont präglas av erfarenheten. Pandemier under den moderna kapitalismens århundrade fick inte liknande följder som nu, trots enorma dödstal. Globala ”lock downs” förekom inte under spanska sjukan, asiaten och hongkonginfluensan eller andra förödande smittor som polio, TBC eller mässling.
I den nyliberala globaliseringens och produktionskedjornas tid blev reaktionen en annan. Orsak? En realistisk riskbedömning i vårt nu så sammanflätade världssamhälle? Eller en klasspolitik mot världsproletariatet av kroppsarbetare som likt forntidens leprasjuka ska hållas borta från de bättre ställdas världar? Antagligen är det en kombination av båda.
I vänstersammanhang, som i övriga samhället, korsar tolkningar, strategier och argument varandra. Här förespråkas akut isolering och nedstängning, i kritik mot makthavare av typen Trump, Bolsonaro och andra som länge nonchalerade hoten. Här förekommer å andra sidan opposition mot regeringar och myndigheter som anklagas för att just genom lock downs undertrycka samhällsprotester, som i Chile, Hongkong och Ryssland.
I förhållande till svenska myndigheters smittskyddsstrategier har debatten inte varit mindre polariserad. Ytterligheterna är ”Anders Tegnell fan club” å ena sidan och konspirationsteorier om en slags eugenisk svensk utrensningsplan av ”de svaga”, å den andra.
Att Folkhälsomyndigheten trots goda ambitioner också gjort felbedömningar tycks uppenbart. Det var redan i början av mars som myndigheten trodde att smittan hade ”nått en topp” och snart skulle ”klinga av de närmaste dygnen” (DN 6 mars). Risken för spridning knöts helt till utlandsresenärer. När det stod klart smittan hade bredare fäste gällde det framförallt att skydda de äldre, särskilt på äldreboenden. Men följderna av bristen på skyddsresurser, fast anställd personal och organisation underskattades liksom behoven av akutåtgärder som testning och personlig skyddsutrustning. Det räckte inte med besöksförbud. Och detta trots att myndighetens egna inventeringar pekat på att just bristen på skyddsutrustning utgjorde en allvarlig fara när regionerna övergått till ”just in time”-leveranser. ”Det är IKEA-syndromet, inget finns på plats utan det är alltid på väg någonstans. Det gäller även sjukvården, många sjukhus får leveranser flera gånger per dag med olika saker. Det är väldigt olyckligt. Jag hoppas att vi verkligen drar lärdom av det den här gången, för det har vi inte gjort tidigare”, ansåg Anders Tegnell (DN 14 mars).
I pressen mellan resursbrist och smitta har häpnadsväckande insatser gjorts av personal och andra för att med kreativitet och energi möta svårigheterna, i stort och smått. De visar människans förmåga till mobilisering inför till synes omöjliga uppgifter, även inför framtidens nödvändiga omställningar. Men just i skärningspunkten mellan brist och behov görs också plågsamma, ibland begripliga avvägningar men också obegripliga eller förkastliga prioriteringar av myndigheter, kommunala och regionala ledningsfunktioner och inom vård- och omsorgskedjan. Priset kan ha varit onödig smittospridning och offer som kanske kunde ha undvikits.
Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski tillhör kritikerna av den svenska strategin. Han har låtit publicera internationella exempel på andra vägar, som de nordiska grannländernas, Sydkoreas och Taiwans. Men även alarmerande rapporter inifrån äldreboenden, hemtjänst och storsjukhus. Och därigenom mött hård kritik för ”populism” och ”kunskapsförakt”. Hans uttalade utgångspunkt har varit att samhället måste söka rädda varje liv och se varje död som ett misslyckande, eller med judiska Talmuds formulering: ”Den som räddar ett liv räddar hela världen.” (DN 12 april).
Det är nog en utgångspunkt som de flesta vill dela, men som samtidigt kolliderar med många realiteter, bland annat den brist, de nedskärningar och det marknadskaotiska sönderfall som orsakats av just den nyliberala kapitalism som Dagens Nyheter företräder. ”Inget modernt samhälle kan tolerera massdöd”, skrev Wolodarski (22 mars). Men det är ju just vad den moderna kapitalismen gör hela tiden. Femtontusen barn under fem års ålder dör varenda dag på grund av bristsjukdomar, hunger och orenat vatten, över fem miljoner 2018. Över 800 miljoner människor lider av hunger och svält. Det leder till sjukdom och förtida död. Enligt FN avlider 41 miljoner människor årligen, 80 procent i den fattigare världen, av sjukdomar som kan botas… Massdöd är en integrerad del av en världsordning där företagsvinst, kapitaltillväxt och privatintressen utgör måttstock.
Det lär vi få uppleva än mer skrämmande exempel på när Coronapandemin följs av en global fattigdoms- och svältpandemi. Inför den står globalkapitalismen svarslös. Den som hoppas att samhället ska göra allt för att rädda varje liv, bör göra gemensam sak med alla som söker överskrida kapitalismens ramar. I en mänskligare samhällsordning grundad på behov och solidarisk jämlikhet kan fler människor få möjlighet att ta tillvara sin enda livschans.
Håkan Blomqvist
