Jag är inte orolig för mig själv, men kanske borde ni andra vara det för människor i min situation. I Dagens Nyheters första del i intervjuserien Samhällsbärarna i söndags var det en intensivvårdsläkare som fann styrka i myndigheternas riktlinjer om vem som ska få leva när vårdens resurser tänjs över bristningsgränsen. Inte bara den som har störst chans att överleva men också den som kan tänkas leva längre och med högre livskvalitet [ordet läkaren använder] ska få högre prioritet:
“Om man har en patient som inte kan gå, som är fast i hemmet, som kanske har en hjärnskada – har en sådan patient potentialen att återhämta sig efter intensivvård?”
Jag kan bocka av den första och antagligen också den andra punkten. Det gäller mig och många tusentals andra funktionshindrade. Intensivvårdsläkaren talar om nödvändiga prioriteringar – synbarligen omedveten om alla samhällsekonomiska felprioriteringar som leder fram till situationen. Hur blir sjukvården när den största regionen väljer att prioritera 60 miljarder kronor till byggbolaget Skanska framför bland annat just intensivvårdsplatser? När man prioriterar höga konsultarvoden framför lönehöjningar för sjuksköterskor? Och hur blir det när man prioriterar sex jobbskatteavdrag för över 100 miljarder kronor i årliga statsutgifter framför ordentligt resursstöd till kommuner och regioner?
En sjukvård som ges resurser för att ta hand om varje människoliv som behöver den måste inte göra de svåra prioriteringar som idag framställs som oundvikliga. De prioriteringar som de facto görs i sjukvårdens normaldrift och som blir än hårdare i kristider. Välfärden hålls idag enligt New public management-doktriner något under den nivå allmänheten behöver. Under kapitalismens nyliberala fas slimmas den offentliga sektorn för att bereda marknader för vinstdrivande företag. En allt större del av resurser som ska gå till att vårda människoliv går istället till privata storvinster, många gånger obeskattade på någon karibisk ö. Här är det inte tal om några ärliga prioriteringar. Prioritera flertalets hälsa och välbefinnande framför fåtalets jakt på fler miljarder? Aldrig i livet, under nyliberalismens epok.
Det ansvar vi alla har som människor, från intensivvårdsläkaren till kassörskan, är att inte vara en väloljad kugge i maskineriet. Slipa inte bort din mänsklighet, var åtminstone den taggiga kuggen som får maskineriet att hacka. Framställ inte omänskliga prioriteringar som oundvikliga. Livet är inte en nietzscheansk strof, retoriskt förförande men ack så dödlig för de bortprioriterade. Om vårt liv ska ha en mening så är det i strävan efter att förverkliga de verkligt nödvändiga prioriteringarna. Våra äldres tid på den här jorden, hur lite av den varan vi än tror att de har (för vi vet faktiskt inte, ynglingen kan gå ut på övergångsstället imorgon och försvinna under en lastbil), är viktigare än den övre medelklassens eskapader i alpina St. Moritz. Vi funkisars liv, även om vi inte är uppe och springer runt, är mer värda än bankernas alla miljarder tillsammans. En diabetiker är mer värd än en slopad värnskatt.
Att förbli mänsklig, med Vittorio Arrigonis ord från Gaza, är kanske den största utmaningen för oss alla i Coronakrisen. Det är lätt att falla in i: “dödligheten är bara några procentenheter, förresten är det mest äldre och sjuka som drabbas” eller att tagga #Backakrogen på sitt Instagram-foto från citypuben. Men vad är det som ska räknas egentligen? Är det människor med mat på bordet, husrum, fritid och välbefinnande eller att turism-miljardären Petter Stordalens glädjetjut över senaste miljardvinsten ska få klinga snart igen? Behovet av socialistiska lösningar har sällan varit så tydligt. Rädda arbetarklassen, inte bankerna och storföretagens vinster, och prioritera sjukvården framför Filippa Reinfeldt. Under en socialistisk folkmakt, det vill säga demokrati, tryggar vi tillsammans flertalets rätt till ett värdigt liv och prioriterar bort fåtalets jakt på att göra profit på andras arbete och framhetsade konsumtion. I ett sådant samhälle prioriterar man inte bort hundratals människoliv för att någon annan ska ha massa pengar.
Arash Gelichkan
