Forskningen har blivit samhällsomstörtande

Ledaren # 1-2 2020

▶ Sverige är inte ”neutralt”

▶ Affären Bjerström avslöjar ordningen

▶ Motverka klimatförändringarna revolutionärt

Sverige har under modern tid alltid varit ett västorienterat land. Eller mer specifikt; från den stunden det började bli tydligt att axelmakterna skulle förlora andra världskriget har det egentligen aldrig rått någon tvekan om vilket maktblock Sverige skall räknas till. Så var det under åren då USA tagit hem sin ambassadör från Stockholm och så är det förstås idag när Sverige tycks ha släppt varje ambition om att föra en egen utrikespolitik.
Ibland framförs detta som ett argument för att den svenska alliansfriheten alltid varit en lögn och att det därför inte råder någon egentlig skillnad mellan dagens totala Nato-lojalitet och sjuttiotalets försök att mejsla ut en tredje väg mellan världens maktblock. Så enkelt är det förstås inte, men vi skall inte blunda för faktum, att om det kalla kriget hade blivit något mer än det blev så rådde det aldrig någon tvekan om på vilken sida man funnit Sverige.

Åsa Linderborg brukar göra en poäng av att den svenska journalistkåren alltid varit väldigt lojal mot Sveriges utrikespolitik. Ur det perspektivet borde ingen överraskas när det avslöjades hur SVT:s klimatkorrespondent Erika Bjerström kan kopplas till intressegrupper med försänkningar både inom fossilindustrin och USA:s underrättelsetjänst (se artikel). Vad vi borde överraskas över är snarast hur myten om den oberoende journalistiken kunnat överleva så länge.

Låt oss gå tillbaka till artikeln som gjorde att Erika Bjerström hamnade på vänsterns radar, där hon skrev kommentaren att Greta Thunberg låter ”som en populistisk vänsterpolitiker” (SVT Nyheter 11/12). Den kommentaren säger något fundamentalt om var vi befinner oss politiskt som samhälle idag. Bjerströms perspektiv är nämligen inte i första hand ett uttryck för politiska särintressen utan för det politiska ”status quo”, det som i dagens politiska ordning framstår som sunt förnuft. Bjerström representerar kort sagt synen att lösningarna på klimatkrisen finns i de församlingar som i snart 30 års tid systematiskt gjort allt för att klimatkatastrofens effekter skall bli de största möjliga, eftersom alla åtaganden står i direkt konflikt mot den kortsiktiga tillväxt som måste skyddas med alla till buds stående medel.

Något politiskt status quo har förstås aldrig funnits, den politiska mitten är en chimär och ”objektivitet” har allt som oftast handlat om att presentera den rådande ordningen som ett slags politiskt naturtillstånd. I själva verket är hela ordningen alltid på glid åt något håll, baserat på vilka grupper och intressen som vid tiden är starka. Just nu är ordningen bara snabbare på glid än vad vi varit vana vid det senaste halvseklet. Då framträder också det systemlojala perspektivets inneboende orimlighet. När status quo är Trump och Bolsonaro. När halva kontinenter står i lågor, när utrikespolitik stavas drönarmord och milljöpolitiken styrs av människor som antingen skiter i all vetenskap eller också tror att vi lever i de yttersta dagarna. När detta är den rådande ordningen framstår den som säger ”lyssna på vetenskapen” som en radikal tok.

Under maj 1968 var ett populärt slagord ”var realist, kräv det omöjliga”. I dagens politiska klimat kan vi vända på det slagordet;
Var idealist, kräv det nödvändiga.

Dela