Ledaren # 41 2019
▶ Nya former av identitetspolitik
▶ Accepterar högerns ordning
▶ Saknas tro på egna idéinnehållet
Det finns en tydlig opinionsyttring inom vänstern som tar sig ton just nu. Hur bred den är kan vi förstås inte veta, eftersom det är ett fenomen inom idédebatten och inte på gatan. Budskapet är i alla fall att den vänster som vill nå (tillbaka till) arbetarklassen måste klippa banden till åsikter och retorik som stämplas som medelklassiga. Sedan följer en serie recept på att hitta det förlorade arbetarklasstödet som handlar om alltifrån ett enklare tilltal till en politik baserad på de värderingar som Arbetarklassen tydligen har. Som regel hårdare värderingar. Sedan blir Arbetarklassen vänster (igen).
GAL-TAN kvalade för ett par år sedan in som ett av de där politiska begreppen som alla plötsligt talade om. Det blev så vanligt förekommande att SVT fick ha förklarande nyhetsinslag om begreppet, för att sprida det utanför debattsidorna och twittersfären. GAL – grön, alternativ, libertär (det vill säga ungefär frihetlig eller värdeliberal) och TAN – traditionell, auktoritär, nationalistisk. Detta var de nya politiska polerna som ersatte eller kompletterade höger-vänsterskalan, fick vi lära oss. Snabbt drogs iallafall slutsatsen att arbetarklassen – som ofta varit eller är till vänster fördelningspolitiskt – tenderar att hamna långt ut på TAN-axeln, medan den ”kreativa”, urbana medelklassen som inte behöver vara särskilt radikal vad gäller skattepolitik, gärna förespråkar öppna gränser och normbrytande identitetsbyggande. Det talades om globaliseringens vinnare och förlorare. En period av uppmärksamhet, sedan försvann GAL-TAN-diskussionen för att ersättas av något annat politiskt modeord.
Det vill säga diskussionen om GAL-TAN försvann, dess innehåll tycks snarast ha blivit integrerat över nästan hela det politiska fältet. Idag har attityder och värderingar nästan blivit det enda som det breda politiska samtalet handlar om, direkt eller indirekt. Det får en del märkliga effekter när man samtidigt skall försöka hitta sina väljargrupper.
En hel fraktion av den gamla 70-talsvänstern, liksom en stor del av den socialdemokratiska partiapparaten, tycks helt ha omfamnat idén om att arbetarklassen vill ha gränser och lag och ordning. Miljöpolitik och jämställdhet och att allt som faller utanför det avskrivs som urbant medelklassflum.
På Timbro förlag kommer det nu ut en bok där statsvetaren Peter Esaiasson åkt spårvagn i Göteborg och tagit reda på vad förortsbor tycker om polisen. Föga överraskande genererar detta debattinlägg om hur förorten faktiskt tycker att polisen är för mjuk mot buset. Det står förstås i bjärt kontrast mot de politiska grupper som pumpar ut bilden av hur förorten kastar sten på blåljuspersonal och upprättar parallellsamhällen där radikal islamistisk moralpolis och urspårad droghandel på något vis lever i symbios. Enas kan man iallafall om behovet av mer poliser och hårdare tag. Högern är ju pragmatisk på det viset.
Arbetarklassen tycker si, förorten tycker så och medelklassen har flygskam. År 2019, när identitetspolitik är det mest utskällda begrepp som finns, så verkar det nästan inte finnas något annat än just identitetspolitik i det offentliga samtalet. Allt reduceras till identitet. Har du klimatångest, tror på flyktingsolidaritet eller gillar svår litteratur så kan du per definition inte vara bärare av identiteten arbetarklass. Samhällsgrupper blir en projektionsyta för politiska föreställningar som olika politiska grupperingar sedan efter bästa förmåga försöker stryka medhårs. Det har blivit som en enda kollektiv övning i som man ropar får man svar.
Men vad är det egentligen för ramverk man accepterar som naturlag för att den här politiska ordningen skall framstå som rimlig? Reformisternas Markus Kallifatides poängterar i Expressen (6/10) att det offentliga skulle ha haft 240 miljarder kronor mer idag om man behållit skattenivån som den såg ut i slutet av det nyliberala 90-talet. Ändå finns idag personer och partier som kallar sig vänster, eller till och med kommunister, som helt svalt högerfantasin att samhällets utarmning skulle ha med flyktingpolitiken att göra.
Så vad är ett socialistiskt svar då? Först och främst kanske det borde vara en motfråga. Varför måste idéburna politiska rörelser fråga vad folk tycker innan de hittar sin egen åsikt? Sedan kommer en politisk hypotes: Kanske är det så att den brokiga arbetarklassen består av människor med förmåga att tänka själva, som kan vinnas för en idéburen politik, om den fokuserar på att ge systemkritiska svar på de samhällsproblem de själva drabbas av istället för att paniskt bekräfta fördomar.