Så uppstod legenden om Bigfoot

Nordamerikas mest mytomspunna monster är betydligt modernare än man skulle kunna tro. Per Leander förklarar hur legenden om Bigfoot uppstod när några skogsarbetare i Kalifornien ville skämta med varandra, och hur Bigfoot blev en maskot och motståndssymbol för arbetarklassen, men förborgerligades när han togs över av medelklassen genom populärkulturen.

Olika världsdelar, länder och kulturer har sina egna mytologiska varelser som enligt gammal folktro gömmer sig bland bergen, i hav och sjöar, i skogar eller på ensliga öar. I traditionell kinesisk kultur har draken en central plats, det antika Grekland hade sina sirener, cykloper och kentaurer, Östeuropa är förknippat med vampyrer, i England sägs demoniska jättehundar hemsöka landsbygden, och i Skandinavien har vi våra tomtar och troll, skogsrået och Näcken.
USA:s alldeles egna monster har fått namnet Bigfoot och beskrivs som en hårig människoliknande jätte med stora fötter som lever oupptäckt djupt inne i de amerikanska skogarna på nordostkusten. Det område av Nordamerika som var sist att koloniseras av de vita i slutet av 1800-talet, och vars stora skogar fortfarande är relativt outforskade.

Många vittnar om att ha stött på denna mystiske varelse eller åtminstone sett dess gigantiska fotspår i skogen. Till och med den blivande presidenten och äventyraren Theodore Roosevelt har i sin bok The Wilderness Hunter (1889) återgett jägarhistorier om ett människoliknande monster, som senare har påståtts vara den mytomspunna Bigfoot. Men hittills har inga konkreta bevis för varelsens existens kunnat uppvisas, annat än suddiga amatörfilmer och påstådda fotspår som oftast lätt kan avfärdas som förfalskningar.
Det har också skrivits oräkneliga böcker om Bigfoot. Allt från rena sagor som mest är till för att skrämma upp och roa läsaren, till pseudovetenskaplig forskning, så kallad kryptozoologi som är namnet för studiet av ännu oupptäckta djur. Men det finns även böcker om Bigfoot som kan klassas som vetenskapliga verk. En sådan bok är kulturforskaren Joshua Blu Buhs studie Bigfoot – The Life and Times of a Legend (2009).

Joshua Blu Buhs försöker nämligen inte bevisa att Bigfoot finns, utan har istället forskat om hur legenden uppstod, vilka som tror på och sprider den, samt hur den har påverkat amerikansk populärkultur. Legenden om Bigfoot är nämligen inte så gammal som man skulle kunna tro. Det går att peka på en speciellt händelse då varelsen så att säga träder fram i folks medvetande, och ett fåtal tätt sammansvetsade personer som kom att spela en stor roll för att lansera och hålla legenden om Bigfoot vid liv.
Det hela började på morgonen den 20 augusti 1958, då skogsarbetare utanför det lilla samhället Willow Creek i norra Kalifornien upptäckte flera stora fotspår i marken när de kom till arbetet i en glänta vid floden Bluff Creek. Det gjordes plastavgjutningar av fotspåren som visade sig vara 40 centimeter långa och det blev naturligt att döpa den mystiska varelsen till Bigfoot. Det ryktades snart om att det var förmannen på bygget, Ray Wallace, som hade gjort fotspåren för att skämta med sina arbetare. Händelsen fick viss uppmärksamhet i lokal media, även om journalisterna också tog det hela som ett skämt. ”Nu har Amerika fått sin alldeles egen snöman”, kunde tidningarna skriva.

Vid denna tid gick nämligen skräckfilmen Snömannen (The Abominable Snowman) på biograferna. Den skildrade ett brittiskt-amerikanskt forskarteam i Himalaya på jakt efter den mytomspunna pälsbevuxna Snömannen – eller yetin som den kallades på tibetanska. Filmen var sann i den mån att historien byggde på verkliga lokala legender om denna mytologiska varelse som lämnade stora fotspår i snön. Men ingen yeti hade någonsin hittats och Snömannen hade vid denna tid avskrivits som just en myt, en varelse för skräckfilmens värld.
Men medan många boende och arbetare i Willow Creek avfärdade det hela som ett skämt, var det andra som trädde fram och berättade för tidningarna att de visst trodde att det fanns människoliknande monster i skogen. Det kunde förklara varför verktyg kom bort, eller varför man ibland kände ett obehag när man arbetade ensam i skogen. Skogsarbetare hade i alla tider berättat läskiga historier för att skrämma upp varandra, och det var inte konstigt om vissa trodde att de var sanna. Förmannen Ray Wallace skulle senare även hävda att han lyckats fånga en Bigfoot-unge, men att den åt så mycket mat att han inte hade råd att ha kvar den, utan släppte ut den i skogen igen.

Notiserna om ”Snömannen i Kalifornien” spred sig under de kommande veckorna i amerikanska tidningar, innan historien ebbade ut och glömdes bort. Men nyheten hade även nått över gränsen till Kanada, där den väckte intresse hos journalisten John Green och äventyraren René Dahinden, som var besatt av att jaga mytologiska djur. De hade tillsammans börjat studera nordamerikanska urinnevånares sägner, vilket de vita kolonisatörerna tidigare inte hade brytt sig om, men som började dokumenteras av etnologer på 1940-talet. En historia bland urinnevånare i nordvästra Kanada talade om vilda och storvuxna människor som på indianernas språk kallades ”sasquatch”. Green och Dahinden var snart övertygade om att den varelse som lämnade stora fotspår i Kalifornien var en livs levande sasquatch. Därmed lyckades de knyta Bigfoot till urgammal lokal folktro, vilket gjorde varelsen mer trovärdig i vissas ögon, än den tidigare jämförelsen med Snömannen från Himalaya.
John Green och René Dahinden blev själva fanatiskt troende på att Bigfoot fanns där ute och skulle ägna resten av sina liv, långt in på 2000-talet, till att jaga honom. Expeditioner som till en början sponsrades av oljemiljonären Tom Slick från Texas, som även hade finansierat expeditioner på jakt efter den tidigare nämnda Snömannen i Tibet, och Loch Nessmonstret i Skottland. En annan framträdande Bigfootjägare blev antropologen Groover Krantz från Berkeleyuniversitetet, som försökte ge vetenskaplig prestige åt teorierna. Men de bevis han samlade in i form av hår och avföring kunde lätt avfärdas av den övriga akademiska världen som tillhörande andra välkända djur som älgar och björn.

I början av 1960-talet hade historierna om Bigfoot förpassats från nyhetsplats till underhållningsläsning i billigare herrtidningar, ofta illustrerade med hiskliga teckningar (det fanns ju inga fotografier på någon riktig sasquatch); bilder som ibland hade erotisk laddning, där Bigfoot till exempel kunde ses röva bort en lättklädd kvinna.
Joshua Blu Buhs menar att legenden om Bigfoot fick genomslag hos vita arbetarklassmän vid denna tid, som en reaktion mot sextiotalsfeminismen och Medborgarrättsrörelsen – men också mot kapitalismens utsugning och osäkra tillvaro när traditionella jobb hotades av ny teknik. Bigfoot fick då symbolisera traditionella maskulina ideal som styrka, frihet och en vild sexualitet. En primitiv och fri människoliknande varelse som det moderna kapitalistiska samhället ännu inte hade brutit ner. Oavsett om man trodde på Bigfoot eller bara läste om honom som underhållning, var han något man kunde identifiera sig med som en rebell, alternativt fantisera om att jaga för att visa sin egen maskulinitet.

Det fanns som sagt inget bildbevis på Bigfoot, men 1967 presenterades en film som påstods föreställa en sasquatch. Upphovsmännen hette Roger Patterson och Bob Gimlin. De hade utforskat området vid Willow Creek där de första stora fotspåren upptäckts nästan tio år tidigare, och där hade de till skillnad från alla andra Bigfootjägare av en slump fått syn på varelsen och lyckats fånga den på film. Den korta skakiga filmsnutten visar en stor pälsbevuxen figur som går upprätt likt en människa med stora steg, vänder sig om en kort stund för att dramatiskt titta rakt in i kameran, innan den fortsätter och försvinner in i skogen.
För dem som ville tro var detta äntligen beviset på att Bigfoot existerade, medan skeptikerna lätt kunde avfärda det hela som en man i en modifierad gorillakostym. Vad som också talar emot att filmen skulle vara äkta är att Patterson var en känd bedragare som ville sälja filmen till högst bjudande och dessutom kontaktade Hollywood för att försöka få kontrakt för en biofilm om Bigfoot.

Pattersons och Gimlins film ledde i alla fall till att fenomenet Bigfoot fick stor uppmärksamhet igen. Men den nya generationen som började tro på Bigfoot i slutet av 1960- och början av 1970-talet var färgade av flower power och hippie-kulturen. De ville förvandla Bigfoot till en fredssymbol som uppmanade människan att leva i ett med naturen. En annan teori som växte sig stark bland denna grupp var att Bigfoot i själva verket var en utomjording som färdades i ett UFO, alternativt en varelse på besök från en annan dimension, vilket skulle förklara varför han var så svår att fånga. De här idéerna upprörde den äldre generationen Bigfootjägare, som John Green, René Dahinden och Groover Krantz, som ju hävdade att sasquatch var en tidigare oupptäckt djurart och inte ett övernaturligt väsen.
Nu kom också Bigfoot att bli allt mer integrerad i den amerikanska populärkulturen och accepterades av medelklassen i en tamare, och mer rumsren version. Från att ha varit en motståndssymbol för arbetarklassen, kom Bigfoot att förborgerligas på samma sätt som jazzen och rockmusiken när den togs över av den vita medelklassen. Ingenstans blir detta mer tydligt än i familjefilmen Harry and the Hendersons från 1987. (Oscarsbelönad för bästa smink.) Filmen handlar om en familj som kör på Bigfoot med sin bil, och därefter tar hem honom för att pyssla om honom. Bigfoot – eller Harry som han nu får heta – blir därmed en del av den småborgerliga familjen, ofarlig och tam.

Ray Wallace, förmannen på skogsavverkningsplatsen i Willow Creek där Bigfoots fotspår för första gången upptäcktes, dog år 2002, 84 år gammal. Efter hans död trädde hans söner fram och erkände att Wallace verkligen hade gjort fotspåren själv för att skämta med sina arbetare. För invånarna i Willow Creek blev legenden i slutändan också något positivt, då Bigfoot-turismen med museum, souveniraffärer och restauranger på många sätt kom att rädda det lilla samhällets ekonomi när skogsindustrijobben försvann.
Och legenden om Bigfoot kommer trots allt att leva vidare, för rent teoretiskt skulle det kunna finnas en hittills oupptäckt människoapa som håller sig gömd i de stora Nordamerikanska skogarna. Så sent som 2019 släppte FBI tidigare hemligstämplade dokument som visade att den federala polisen faktiskt jagade Bigfoot på 1970-talet. Det betyder inte att FBI menar att Bigfoot existerar, men att man i alla fall tog varelsen på så stort allvar att man började utreda frågan.

Per Leander