Delar av vänstern placerar förväntningar och förhoppningar på Greta Thunberg som hon åtminstone hittills vare sig kunnat eller velat, men framförallt inte varit skyldig att infria. Det är inte Gretas fel om vi låter radikala krav och budskap hamna i skymundan för fraser som ”vi måste göra något” och andra truismer. Låt Dagens Nyheter ha sina helgbilagor och morgonsofforna sina stunder, men den klimatradikala vänsterns uppgift är en annan. Det menar Arash Gelichkan
KOMMENTAR
Det var jättebra att Greta Thunberg sittstrejkade och bra att fler gjorde samma sak. Det är alltid bra att någon demonstrerar och fler följer efter. Positivt att folk får höra ordet klimatfrågan och att något måste göras.
Mindre positivt är att en pr-snubbe och massmedia valt att klistra på en ledarroll, en organisatörsroll och tänkarroll som Thunberg uppenbarligen varken kan eller måste axla. Det handlar inte om ålder, 16-åringar är med i socialistiska ungdomsförbund och grupper som kämpar för en radikal Grön ny deal. De kan vara apolitiska, höger eller vänster som alla andra. Vi ska inte förminska ungdomar på det sättet.
Det blir smärtsamt tydligt när Greta Thunberg ställs inför ett samtal med en av samtidens största kapitalismkritiker och klimataktivister, Naomi Klein.
Samtalet handlar till övervägande del om hur det är att åka segelbåt, hur tunnelbanan i New York är, hur det är att vara ung, känd och ha Aspbergers. Inget fel på det, det låter som ett väldigt inspirerande samtal i Malou efter tio. Men klimatfrågan då? Ja, den lyckas till slut ta sig in i samtalet.
Greta Thunbergs budskap är lätt att sammanfatta: huset brinner och något måste göras. ”Något”. Det är bra att miljoner ungdomar känner så. Men är inte meningen med politiska samtal och diskussioner att människor ska gå därifrån klokare och mer beslutsamma i att sträva efter ett bättre samhälle? Greta Thunberg har lyckats lyfta människors medvetande till en basnivå. Nu har det gått över ett år och där står både Thunberg och många andra kvar. Återigen, det är ingen recension av Greta Thunberg. Inget säger att just hon måste bära ansvaret. Visst, hon har en räckvidd större än alla andra aktivister och stora möjligheter att höja medvetandet och radikalisera en hel generation. Men hon måste inte det, hon kanske inte vill eller har inte den politiska synen.
När Naomi Klein ställer en fråga om den framväxande högerpopulismen, att terroristen i Christchurch benämnde sig som ”ekofascist” och vad allt detta betyder för rättvisekamperna så blir det jobbigt att se. ”Hur väver vi rörelserna samman, hur löser vi multipla kriser?”, frågar Klein. Svaret kommer med långa svåra tankestunder och försiktigt famlande efter något att säga:
”Vi lever i svåra tider på många olika sätt, det känns som att situationen i samhället blir värre samtidigt som miljön förvärras och allt går åt fel håll. Vi kan inte fixa klimatet utan att också lösa de här andra frågorna. Jag menar miljörasism är en grej och finns överallt. Jag vet inte hur vi ska lösa det, men vi måste göra det tillsammans eftersom vi alla sitter i samma båt”
Publiken är tyst, väldigt tyst låter det som i videon. I början av samtalet har de jublat förväntansfullt när Thunberg levererat luddiga självklarheter som ”någonting måste göras” (det måste det nästan alltid, det har nog alla i salen och utanför tänkt). Men nu är det som att luften gått ur: var det här allt?
Fick vi höra någonting annat än det alla redan vet? Sa Greta Thunberg något nytt efter ett års medial och intellektuell uppvaktning? Något om kamraterna hemma i Sverige som blockerade fossilgasterminalen i Skarvikshamnen i en historisk aktion eller bränderna i Amazonas? Någon skarpsinnig egen analys eller en radikal idé?
Om jag var där skulle jag ha blivit besviken. Inte på Greta Thunberg, utan på samtiden. Närmare bestämt att också klimatradikal vänster utser en ofrivillig profet. Vissa har målat upp bilden av Greta Thunberg som en antikapitalistisk hjälte, en stor inspiratör, ja rentav organisatör och tänkare. Andra hoppas att hon snart ska bli det. Jag skulle bli glad om de har rätt, men varken samtalet med Naomi Klein i New York eller med Alexandria Ocasio-Cortez över videolänk tidigare i somras antyder något sådant. Resan är fortfarande lång, planen är att resa runt i USA och sedan till Latinamerika och klimattoppmötet i Santiago de Chile, ”när jag ändå är här och inte har något bättre för mig” som hon kommenterar möjligheten att resa till länder hårt drabbade av klimathotet och med starka förespråkare för klimaträttvisa och ursprungsfolkens rätt, en av dem en man i presidentpalatset i La Paz. Kanske blir resan ett uppvaknande och det är alltid bra när folk blir mer medvetna. Eller så blir det inte så. Men kanske är det fel att placera sina förväntningar och jakten efter hopp på en enskild persons axlar. Om personen utstrålar hopp, politiska lärdomar och aktivistisk glöd så gör den det. Det sker sällan för att andra baxar in en i en mall av förväntningar. Det påminner om när Barack Obama pådyvlades fredspriset som nybliven presidentvalsvinnare på väg att äntra Vita huset. Det är svårt att inte känna med personen. Alla har väl sett Life of brian? Också det här säger en hel del om mänsklighetens tillstånd. Varför jagar vi starka förebilder också där det inte finns några? Det är en intressant psykologisk frågeställning andra nog vet svaret på bättre än jag.
Men anledningen till att jag bryr mig om detta är inte för att jag som uppenbarligen alla andra har bestämda åsikter om Greta Thunberg eller förväntningar på henne. Jag har inte ens några förväntningar på att etablerade massmedier eller borgerliga opinionsbildare och politiker i knät på fossilkapitalet ska göra något annorlunda.
Låt Dagens Nyheter ha sina helgbilagor om Thunbergs färd över Atlanten och bjud in henne till nya Sen kväll med Luuk. Det är forum där Greta Thunberg kommer till sin rätt och kan få människor som inte tidigare tänkt så mycket på klimatet att börja fundera. Kanske är det för många människor Klimataktivism A, 5 poäng. Men den klimatradikala vänstern har en annan uppgift. Har vi tur kanske Naomi Klein får nya läsare. Men det är inte med pr-snubbar som organiserar Atlantseglatser och puttar ut ofrivilliga profeter på scen som vi når ut med våra idéer och vår kamp. Det visar Ende Gelände, Folk mot fossilgas, demonstrationerna för Amazonas och de stora toppmötesprotesterna och blockaderna.
Det är genom att sprida Naomi Klein, Andreas Malm, Noam Chomsky och Marx. Det är genom rörelsen kring Sanderskampanjen, kampen mot nedskärningar och klimatkris med Labouraktivisterna, Corbyn och andra. Det är genom att bygga den socialistiska rörelsen, driva antikapitalistisk klimatkamp och föra ut radikala visioner.
Att delar av vänstern hänger med i Thunberg-hajpen och därmed bidrar till att ta värdefullt utrymme och tid från de radikala krav som måste höras är meningslöst. De rådande maktstrukturerna klarar det tyvärr alldeles galant själv. Vi måste kasta in en skruvmejsel i maskineriet genom att ropa det som finns bortom Thunberg-ramarna som systemet tillåter. Klimatet kan inte vänta.
Arash Gelichkan
