Internationalen träffade Miguel Urbán, EU-parlamentariker för Podemos i Spanien, för ett samtal om EU-valet, olydnad, internationalism och utomparlamentarisk kamp.
INTERVJU
Den spanska Europaparlamentarikern Miguel Urbán är en av medgrundarna av Podemos och kandiderar även i årets EU-val för Podemos. Han är samtidigt ledande medlem i Anticapitalistas, som är anslutet till Fjärde Internationalen och känd som en ständigt radikal aktivist. Sitt säte har han varken i Madrid eller Bryssel utan reser runt i världen; till Argentina eller Brasilien i Latinamerika, till Asien, Afrika eller Mellanöstern i permanent kontakt med flyktingar från olika delar av världen. En trotskistisk aktivist som använder EU-parlamentet som tribun för att försvara de mänskliga och sociala rättigheterna.
Hur ser Podemos och Anticapitalistas på EU-projektet?
– Anticapitalistas ser EU på ett helt annat sätt än Podemos som har haft olika ställningstaganden. Det säger jag, som alltså är Podemos delegationssekreterare. Anticapitalistas utgår ifrån att EU inte går att reformera inifrån. Maastrichtfördraget från 1993 var något vi skulle kunna kalla ett nyliberalt sabotage. Det sanktionerade att det enda projekt som kan rymmas i EU är ett nyliberalt. En EU-parlamentsledamot från högerkanten uttryckte det tydligt då man tvingade Grekland att gå med på EU:s diktat: ”Greklands exempel visar att en vänsterregering i EU inte är möjlig”. Det var nog en hälsning till Spanien och Podemos. Jag ger honom rätt, det är inte möjligt med en vänsterregering inom EU. Men för oss är inte lösningen att lämna EU.
Men vad ska man göra om man inte kan förändra eller lämna EU?
– För Anticapitalistas handlar det om att utveckla en olydnadslogik gentemot EU. Det gäller inte bara i de enskilda länderna utan om en europeisk dynamik för att skapa ett alternativt projekt.
Om vi styrde Spanien skulle vi kunna använda oss av olydnad mot en del fördrag för att driva en vänsterpolitik. En sådan olydnad måste förankras i sociala rörelser och utvidgas till de arbetande i andra europeiska länder. Felet vi såg med Syriza var inte att de förde en reformistisk politik för Europa, utan att de trasslade in sig i förhandlingar utan att utvidga processen utanför Grekland. Vi anser att en internationalistisk motoffensiv är central och olydnaden ett sätt att bygga en sådan rörelse i praktiken.
Det har vi gjort i de kommunfullmäktige där vi styr, det är vårt sätt att med stöd av sociala rörelser skapa en olydnadslogik med andra kommunfullmäktigeförsamlingar i Europa som har samma problem som vi. Vi har till exempel gjort gemensam sak med Neapel när det gäller att vägra betala utlandsskulden. Problemet är att det ännu inte finns så många lokala parlamentariska församlingar som styrs av vänstern och som förespråkar olydnad. Vår erfarenhet har varit begränsad men Anticapitalistas har bedrivit lokal olydnad, något som mycket väl skulle kunna utvidgas om vi satt i regeringen. Här är Podemos mindre ambitiöst, man vet att EU inte kan reformeras inifrån, men säger det inte rent ut.
Hur kommer det sig?
– Spanien är antagligen det mest EU-vänliga landet i Europa. Att då säga att EU inte duger eller att det inte går att reformera och att det är en institution i eliternas tjänst skapar motsättningar. Trots en ambivalent hållning har Podemos haft en tydlig linje i vissa frågor på kollisionskurs med EU:s direktiv. Vi har till exempel migrationspolitiken där Podemos haft en mycket tydlig linje mot EU:s ”fort Europa”. I parlamentariska församlingar där Podemos haft inflytande har vi byggt ett skyddsnätverk i olika städer. Det gäller alltså inte bara olydnad mot EU:s åtstramningspolitik utan även mot EU:s rasistiska och invandrarfientliga stängda gränser. Jag har själv arbetat mycket med denna fråga i EU-parlamentet och det är något som hamnar på direkt kollisionskurs med EU. Det handlar även om miljöfrågan där vi har gått mycket längre än vad Podemos ville från början.
Men det mest avgörande är att Podemos, med Anticapitalistas som drivkraft, har skapat ett vänsterpolitiskt paraply på europeisk nivå. Här har vi People Now (Det är folkets tur nu!) som verkar för frigörelse från EU-fördragets tvångströja. Det är första gången Podemos bygger en allians till vänster om den klassiska eurokommunismen och som han utgöra en attraktionspol inför det nära förestående EU-valet.
Brexit är utan tvekan ett uttryck för EU:s nuvarande kris. Vad är perspektivet på kort och lång sikt?
– Brexit skakar EU. Det är första gången EU splittras, det är inte bara så att EU inte växer utan nu tappar medlemsländer. Det förklarar varför förhandlingarna kring Brexit är så svåra. EU sänder ett budskap: det är inte lätt att lämna unionen och det kostar. EU har destabiliserat det stabilaste politiska system som funnits i mänsklighetens historia, det brittiska.
Kärnan i denna politiska kris är ojämlikheten. EU är ett maskineri som skapar ojämlikhet och det är just detta som kan göra slut på EU-projektet. Det är ju en inneboende fälla hos själva kapitalismen, det är den kapitalistiska ackumulationen som kan förgöra kapitalismen.
Euron, som var tänkt som ett ekonomiskt konvergensmedel mellan länder, har i stället lyckats öka de ekonomiska skillnaderna. När ett land inte får devalvera sin valuta tvingas man istället i konkurrensens namn devalvera två andra saker: arbetsvillkoren och skatterna för att locka till sig multinationella företags miljonärer.
Den sociala dumpningen och skattesänkningarna står i förgrunden för EU:s systemkris. Här kan Brexit ses som eliternas reaktion på EU-projektet. Inför varje kris är det knappast justeringar vi ser utan en accelerering av krisen. Extremhögern spelar här en central roll, den har lyckats kanalisera en folklig missnöjesröst mot EU, en protest mot etablissemanget och till och med en protest mot nyliberalismen. Men nu ser vi hur extremhögern som var emot EU håller på att svänga om och omvandlas till euro-reformister. Idag ser vi hur Le Pen talar om att förändra EU inifrån … Märkligt, eller hur?
Extremhögern i Sverige gör likadant…
– Exakt, vi ser en mutation i Europa. Varför ska du lämna en klubb om du kan styra den och gagna egna intressen? Det är bättre att ha en enda gräns än tjugosju.
Italiens Salvini spelar här en viktig roll, han var den första att lyfta fram en internationalistisk politik för extremhögern, han vill samordna olika grupper där det finns många divergerande ståndpunkter. I EU-parlamentet utgör de idag fyra olika parlamentariska grupper och Salvini, utifrån den makt han har genom att kontrollera Italiens ekonomi, förespråkar att dessa förenas i en enda grupp.
Det kan leda till att extremhögern i det kommande EU-valet kan bli den näst största gruppen i parlamentet och med fyra poster i Europeiska rådet. Det är ett uttryck för EU:s svaghet och ledarskapskris. Koalitionen mellan liberaler och konservativa håller på att slås sönder. Inför EU-valet ser det ut som att konservativa, liberaler och socialdemokraterna tillsammans inte kommer att nå 50 procent av rösterna, det skulle bli första gången sedan 1979. Det kommer med största sannolikhet att skärpa krisen i EU genom destabiliseringen av den politiska kraft som varit en stöttepelare för EU-projektet, socialdemokratin. Vid Maastrichtfördraget regerade socialdemokraterna i 80 procent av medlemsländerna.
Varför ska då vänstern delta i EU- parlamentet?
– För det första kan man ifrågasätta om det ska kallas parlament. Det är ett parlament som inte stiftar lagar eller innehar befogenheter som ett nationellt parlament. Det visar bara den demokratiska bristen hos EU, den enda institution som röstas fram av medborgarna är den som har minst makt.
De institutioner som inte väljs av någon annan än eliten, är de mäktigaste, det vill säga Centralbanken och EU-kommissionen. Det är ett minst sagt märkligt parlament, men jag anser att vänstern måste använda det som en politisk plattform för att föra en politik långt utanför parlamentet, för utomparlamentarisk kamp. Det är för att kunna bygga allianser, för en internationalism, som ju extremhögern har utnyttjat så effektivt.
Vänstern verkar ha glömt bort vad som behövs för att samordna kampen över gränserna. Det är absurt. EU-parlamentet betalar för att ta dit 120 medborgare per år för att dessa ska få besöka parlamentet, majoriteten av partierna tar dit sina skolelever och skolorna döps om till namn som bärs av politikerna som bjudit dit dem. Vi bestämde från början att vi skulle använda dessa 120 inbjudningar för att ta dit aktivister från sociala rörelser. På ett år har vi bjudit in representanter från 35 olika gräsrotsorganisationer, de har dels fått sina röster hörda men har också verkat för att samordna dem.
Strejkande arbetare och kämpande aktivister liksom representanter för invandrarorganisationer som fackligt organiserar gatuförsäljare från olika länder utgör sådana exempel. Vi har hjälpt till att samordna dessa erfarenheter i länder som Frankrike, Belgien och Italien. Vi har också använt parlamentet för solidaritetsaktioner i mängder av länder. Det handlar om kamp som förs i Marocko, Algeriet, Honduras och Brasilien. Nyligen samlade Podemos 200 marockaner som är bosatta i hela Europa kring en rörelse för självorganisering. Det är vad Europaparlamentet duger till, för att föra en utomparlamentarisk politik.
Intervju av Alex Fuentes
och Agnes Lou