”Sänkt standard åt alla?”

DEBATT

I ett brev i Internationalen 18/2019 citerar Anders Karlsson med gillande ledaren i det föregående numret av tidningen: ”Vi måste som samhälle skapa en ekonomisk ordning med minimalt slöseri, där varje utvunnen resurs tas till vara på bästa möjliga vis. Det innebär med nödvändighet ett slut på det materiella överflöd vi blivit vana vid…”. Och Anders utvecklar resonemanget: ”Sammantaget får även stora delar av arbetarklassen (…) bereda sig på en reducerad privat materiell konsumtion”. Mot detta ställer Anders en ökad offentlig konsumtion, finansierad genom i första hand en ökad beskattning av de rika.
Jag har inget att invända mot att ta från de rika för att öka den offentliga konsumtionen. Men kräver det verkligen samtidigt att man i allmänhet måste förespråka att reducera ”vårt” materiella överflöd? Och att även arbetarklassen ska få en minskad materiell konsumtion? Som Internationalens läsare vet är det inte ens i Sverige så att ”vi” alla badar i materiellt överflöd.

I förlängningen av Anders och Internationalens resonemang borde man då börja tveka om det över huvud taget är rimligt att stödja de arbetandes lönekrav. Eller handlar det kanske om en smart taktik där socialister idag ska stödja lönekrav, medan strategin på lång sikt är sänkta arbetarlöner? Är det realistiskt att förvänta sig att Sveriges arbetande i framtiden kommer att ena sig mot kapitalet under parollen ”sänkt standard åt alla”? Jag har svårt att tro det. Jag tror helt enkelt inte att folkmajoriteten kommer att låta sig lockas av den typen av förnumstiga pekpinnar.
Är det inte bättre att konkret försöka göra åtskillnad på den typ av privat konsumtion som belastar miljö och klimat och den del som inte gör det? Om man använder sin ökade lön till att handla mer på second hand, resa på semester med tåg eller äta middag på restaurang så behöver det inte öka klimatpåverkan.

Om skattesystemet och politiken i stort hade som klar målsättning att styra mot hållbarhet spelar det väl egentligen ingen avgörande roll om det sedan resulterar i privat eller offentlig konsumtion. Tillväxt och materiell konsumtion behöver i sig inte handla om att skaffa massor av nya prylar. Om man utnyttjar resurserna på ett intelligent och långsiktigt sätt har jag svårt att se varför inte folkflertalet skulle kunna få det bättre även materiellt sett än vad de faktiskt har idag.

Jan Czajkowski

 

Anders Karlsson svarar:

”Minskad privat konsumtion betyder inte lägre standard”

Tack Jan för ditt konstruktiva genmäle mot min artikel ”Mindre privat konsumtion men en utvecklad välfärd” (Internationalen 18/2019) Jag vill nedan i fyra punkter ytterligare utveckla mitt resonemang.

1. Jag skriver att ”arbetarklassens stora flertal har ett alltför vidlyftigt ekologiskt fotavtryck”. Här är det en brist att jag inte konkret kan belägga hur stort den svenska arbetarklassens avtryck är utan bara kan hänvisa till att svensken i genomsnitt lever som om hen hade tillgång till 4,2 jordklot. En liten fingervisning kan dock vara att den genomsnittliga månatliga heltidslönen i Sverige ligger på drygt 30 000 kronor medan den genomsnittliga månadslönen hos LO-kollektivet stannar på runt 24 000 kronor. Det är en tydlig men dock ingen milsvid skillnad. Utifrån det, och de omfattande skattesänkningar som jobbskatteavdraget fört med sig i de flesta inkomstskikt, är jag tämligen säker på att den svenska arbetarklassens stora flertal har ett ekologiskt fotavtryck som långt överskrider ett enda jordklot.

2. Du Jan skriver att ”inte ens i Sverige är det så att vi alla badar i materiellt överflöd”. Och det är bevisligen sant, framför allt har arbetslösa, sjuka och förtidspensionärer halkat långt efter. Dessa grupper har till och med, enligt SCB:s statistik, under perioden 2003-2018 i absoluta tal fått mindre pengar att röra sig med. Här handlar det självklart om att förbättra dessa gruppers materiella situation genom att bland annat höja ersättningsnivån från 80 till 90 procent utan någon tidsbegränsning. Andra utsatta grupper är arbetarkvinnor inom låglöneyrken som inte tillges rätten till heltid.

3. Du Jan frågar dig om det inte utifrån mitt resonemang i sin förlängning ligger nära till hands att börja tveka om att stödja de arbetandes lönekrav. Det är en viktig aspekt som du tar upp och här handlar det om att inte falla i den fälla som en hel del gröna förespråkare gör. Utifrån vårt socialistiska synsätt måste dock de arbetande under kapitalismen kämpa för att tillägna sig så mycket som möjligt av produktionsvärdet i lön. Sedan är nästa steg hur mycket av lönen som den arbetande får behålla till privat konsumtion och hur mycket samhället via skatter erhåller till offentlig konsumtion. En annan sida av saken är att lönekampen är en grundbult i det fackliga arbetet. En fackförening som inte kämpar för högre löner gör nog inte heller så mycket nytta i frågan om att ta strid om övriga arbetsvillkor.

4. Slutligen vill jag understryka att en minskad privat konsumtion inte behöver vara synonymt med en lägre standard. Om vi, som jag i min artikel skisserar, stegvis höjer skatterna tillbaka till 1990 års nivå, vilket skulle betyda ofantliga 317 miljarder kronor mer i offentliga intäkter, öppnar sig möjligheten att genomföra en rad förbättringar i medborgarnas vardag. Jag tar där upp exemplen arbetstidsförkortning, gratis kollektivtrafik, sänkta hyror och att tandvården sorteras in under sjukvårdens högkostnadsskydd. Förbättringar av det slaget får till effekt att vi behöver mindre pengar i plånboken, men det betyder inte att vi får en lägre standard. Dessutom ger det oss en lätt föraning om det dagliga livet i ett kommande socialistiskt samhälle.

Anders Karlsson