Miguel Urbán när han besökte SP:s kongress för två veckor sedan. Foto: Lars Henriksson
INTERVJU
Den 28 april går Spanien till parlamentsval. Internationalen samtalade med Miguel Urbán från Podemos om den politiska utvecklingen i landet och Podemos’ alternativ. EU-parlamentarikern Urbán ingår i världsrörelsen Fjärde Internationalens politiska strömning Anticapitalistas med en kritisk hållning gentemot Podemos’ nuvarande kurs.
Spanien befinner sig i en djup politisk kris, högern försöker desperat komma åt regeringsmakten genom en allians mellan högerpartierna och den fascistoida VOX. Å andra sidan har vi socialdemokraterna i PSOE som står för en fortsättning av nyliberalismens doktriner. Vad är Podemos’ alternativ inför denna kris?
– Podemos har utvecklat ett svar inför den nuvarande krisen som går tillbaka till 1978, det vill den så kallade övergångspakten med Francos arvtagare. Men tyvärr har Podemos tonat ner flera politiska ståndpunkter som nödvändigheten av ekonomisk demokrati med kontroll av strategiska sektorer i ekonomin. Problemet är att majoriteten i Podemos böjt sig för en inriktning som innebär att man vill ingå i en regering som det mindre onda eftersom det vi står inför är mycket farligt. Jag ser det som en logik som kan förknippas med 1930-talets folkfrontsregeringar mot fascismen i Spanien och Frankrike och som led svåra nederlag.
Denna maniska aspiration att vilja sitta i en regering och regera med socialdemokraterna har lett till att man godtar ett eget nederlag. Vi får då ett Podemos som accepterar en nederlagslogik och suddar ut den ursprungliga inställningen att bryta med det kapitalistiska systemet. Podemos vidhåller en kampretorik men har slagit in på en farlig regeringslogik som innebär att man kan bara förändra om man sitter i regeringsställning.
Men vilken är då Anticapitalistas uppgift inom och utanför Podemos i det nuvarande politiska läget?
– En kamrat från Anticapitalistas sade vid ett tillfälle att Podemos har gått från att vilja storma himlen till att vilja rädda möblerna…Det är sant. I det förra allmänna valet ville Podemos storma himlen och nu vill man rädda möblerna för att VOX är på väg in.
Men vår uppgift är varken att rädda möblerna eller underordna oss socialdemokraterna eller ”socialnyliberalismen” eller överhuvudtaget att vara ett alibi. Här hamnar vi i en klassisk debatt som har förts inom vänstern under de senaste 50 åren. Hur ska man förhålla sig till socialdemokratin eller socialliberalismen?
Det tar faktiskt emot att säga socialdemokrater, Corbyn är socialdemokrat och jag skulle inte ha problem med att ingå i politiska kompromisser med Corbyn. Vi har två modeller, den som finns i Portugal med en socialdemokratisk minoritetsregering på en parlamentarisk vänstermajoritet, men där varken kommunistpartiet eller Bloco Ezquerda ingår i regeringen. Det är Anticapitalistas ståndpunkt. Vi kan stödja bildandet av en socialdemokratisk regering för att hindra högern från att inta regeringsmakten, VOX och PSOE är inte samma sak. På så sätt kan man bromsa högern, ha en socialdemokratisk minoritetsregering där man kan förhandla om konkreta landvinningar. Det är vad Podemos gjorde med regeringen under Pedro Sánchez.
Men det finns ett problem …alla väljarundersökningar visar ett ökat stöd för PSOE och mindre stöd för oss. Majoriteten i Podemos förordar att sitta i en regering tillsammans med socialdemokratiska PSOE för att kunna kanalisera landvinningarna från regeringsställning. Men att ingå i regeringen skulle innebära självmord för ett projekt som Podemos. Podemos skulle assimileras och splittras och partiet skulle bli medansvarigt när det gäller att förvalta misären. Det är vad som händer om man satsar allt på den parlamentariska logiken…
Hur lyckas vi med en social förankring och att bygga sociala rörelser underifrån som hamnar i konflikt med begränsningarna hos en socialdemokratisk regering? Jag tror att vi måste vara uppriktiga, PSOE är inga allierade till oss utan en del av problemet och som en del av problemet måste de bekämpas. För den sakens skull ska vi inte inta en sekteristisk hållning, PSOE:s och de konservativas sociala bas är inte densamma. Vårt förhållningssätt gentemot PSOE:s sociala bas måste i första hand ske i sociala rörelser. Utmaningen idag är hur man ska få dessa att nå en högre medvetandenivå, och hur man ska nå en majoritet av befolkningen som inte röstar. Majoriteten i utsatta områden är minst benägen att rösta. Så uppgiften vi står inför är hur vi bygger ett trovärdigt projekt för att medvetandegöra och mobilisera de mest drabbade i samhället.
Slutligen, vad är Anticapitalistas budskap till vänstern i Europa?
– Jag vågar inte sända ett budskap, varken till den svenska eller europeiska vänstern. Vi är ödmjuka, vi är medvetna om det som är motsägelsefullt och ser alla inneboende problem som funnits i vägen vi vandrat hittills. Att leva med dessa motsättningar komplicerar bilden, vilket visar att vi håller på med verklig politik. När du läser en bok upplever du inga motsättningar men när saker och ting implementeras i praktiken dyker motsättningar upp.
Förvaltandet av dessa motsättningar och uppbygget av ett pluralistiskt och demokratiskt projekt måste vänstern lära sig att hantera. Under de senaste åren har vänstern modifierat mycket av synen på sig själv, men vi lever inte i en stillsam tid utan i en extremt radikaliserad sådan. Så hur bygger vi ett radikalt projekt som angriper problemet på djupet, ett osjälviskt projekt men som talar klarspråk, inte i kyrkan utan för en samhällsklass? Det, liksom att återuppbygga ett internationellt projekt, är vår utmaning.
Ingen kan säga idag att man har en international, det finns ingen verklig international. Den enda international som tycks finnas är reaktionärernas, det är Trumps och Bolsonaros auktoritära international. Därför har vi en historisk skyldighet att bygga ett internationalistiskt projekt och det utifrån vetskapen att det inte finns en sådan international även om vi själva är anslutna till en världsrörelse.
Även om målet inte tycks finnas inom räckhåll för att lösa våra vardagliga behov brådskar det att skapa solidaritetens och rättvisans international, en international som också reser demokratins fana, för det vi ser idag är en brutal demokratisk återgång.
Vi måste därför uppfatta demokratin som en väsentlig del av ett socialistiskt projekt, jag säger det, för ofta ser vi demokratin nästan som en borgerlig liberal tillgång. Om vi ger bort begreppet demokrati till dem begår vi ett misstag, för demokratin ställer frågan om resurstillgångar, fördelningen av rikedomar och mänsklighetens överlevnad i centrum.
Intervju: Alex Fuentes och Agnes Lou
