Bob Woodward. foto: Lisa Berg
En narcissistiskt störd skolpojke eller en galen kejsare från Romarrikets dagar. Anders Karlsson har läst den amerikanske journalisten Bob Woodwards senaste bok Fruktan. En berättelse om Donald Trumps oberäkneliga och impulsiva tid vid makten.
Bob Woodward är en av USA:s mest välrenommerade journalister. Sedan decennier tillbaka har han verkat som politisk förstereporter hos Washington Post och stått för en rad ingående reportage från olika presidentperioder, något som han även djuplodat i ett flertal böcker. Sitt stora offentliga genombrott fick han med boken Och alla presidentens män, 1974, där han tillsammans med kollegan Carl Bernstein ger oss en närbild av den så kallade Watergateaffären, den skandal som orsakade president Richard Nixons fall. I sin senaste bok Fruktan låter han oss följa Donald Trumps göranden och låtanden i Vita huset.
Min första kontakt med Bob Woodwards författarskap var när jag för dryga två decennier sedan läste hans CIA:s hemliga krig 1981-87. Det hemliga kriget som här åsyftas var förlagt till Nicaragua, där USA genom stödet till den terroristiska gerillagruppen Contras på alla sätt försökte att destabilisera den sandinistiska vänsterregim som 1979, efter att ha störtat diktatorn Somozas mångåriga styre, tagit makten i landet.
Förutom att Nicaragua är i blickpunkten får vi här en allmänt initierad skildring av USA:s utrikespolitik under Reaganåren, i ett 1980-tal där den sittande administrationen försökte att återvinna politisk terräng som landet förlorat under decennierna efter andra världskriget. Huvudperson är CIA-chefen, William J Casey, som fullständigt brann i sin iver att ta tillbaka ”förlorade länder”.
Sällan har jag läst ett verk som givet en sådan närgången och osminkad skildring av det imperialistiska vardagshantverket. Utifrån en mängd djupintervjuer med männen runt Reagan – och då inte minst Casey – var det som att sitta på första parkett och åse den tämligen smutsiga hantering som i realiteten är amerikansk utrikespolitik. Utifrån denna läsupplevelse var det med stora förhoppningar som jag slog upp Fruktans pärmar.
Liksom i CIA:s hemliga krig bygger Woodward i Fruktan upp scenariot genom djuplodande bakgrundsintervjuer med staben kring Trump, samt vissa centrala kvinnor och män i kongressen. Däremot avböjde Trump själv att ställa upp på någon intervju. Bokens stora styrka är också att den blottlägger skrämmande interiörer runt Trumps person och maktutövning. Här ges vi bilden av en president som mest liknar en narcissistiskt störd skolpojke med en omfattande hybris, och vars politiska kunskaper är minst sagt bristfälliga.
Medarbetarna får lägga en massa energi på att Trump – med sin impulsivitet – inte ska fatta ogenomtänkta beslut. Inte så sällan ger han order om att det ska tas fram beslutsdokument – som exempelvis kan handla om införandet av amerikanska tullar eller uppsägande av handelsavtal gentemot omvärlden, där inte minst presidentens irritation över USA:s avtal med Sydkorea löper som ett återkommande tema genom framställningen – och där medarbetarna sedermera vid tillfälle avlägsnar dokumentet från presidentens bord innan han hunnit underteckna det – och då har Trump vanligtvis skyndat vidare till nästa projekt och redan glömt bort det hela. Woodwards scener av detta slag är obetalbara och ger oss en närbild av den rådande presidentmaktens oberäknelighet och skakighet. Det hela får mig att associera till galna kejsare under Romarrikets dagar – en Caligula, Nero eller Heliogabalus i Trumps skepnad.
Trots allt är det med en påtaglig besvikelse som jag slutligen slår igen bokens pärmar. Det som brister är avsaknaden av en mer övergripande analys av dagsläget för den amerikanska imperialismen och vart USA under detta millenium är på väg. Primärt handlar det om de djupa obalanserna i amerikansk ekonomi: med en statsskuld som nu överskridit 22 biljoner dollar, ett budgetunderskott på nästan 900 miljarder dollar och ett underskott i handelsbalansen på runt 500 miljarder dollar. Hur kan dessa grava obalanser på lång sikt påverka den amerikanska hegemonins globala maktutövning?
En annan sak som borde ha lagts under analysluppen är Kinas uppåtstigande roll som imperiemakt. Vad säger oss framför allt projektet Den nya sidenvägens jättelika investeringar om vad kommande decennier kan föra med sig? Och i vilken grad börjar Kinas militära rustningar att närma sig USA:s nivå? Är det till och med så att vi inom en framtid som inte är alltför långt borta kan sikta in oss på ett hegemoniskifte på den imperialistiska tronen?
Trots de analytiska bristerna är Fruktan sammantaget en intressant vittnesbörd om vad som döljer sig bakom Vita husets gardiner.
Anders Karlsson
BOKEN
Fruktan – Donald Trump i Vita huset
Bob Woodward
Modernista, 2019
