Samling vänsterut

Ledaren # 6 2019

▶ Ny plattform för vänsterreformism

▶ Större fråga än s-politiken

▶ Vänstersamling kräver nya former

 

Inom Socialdemokraterna har den vänster som ännu finns kvar börjat samla sig i den nystartade partiföreningen Reformisterna. När initiativet lanserades i söndags var det med ett radikalt ekonomiskt program för bland annat ökade pensioner, reformerat skattesystem och sumpad budgetdisciplin. Belackare har snabbt dömt ut projektet som återvändsgränd, eller ännu värre ett slags alibi som bara bidrar till att upprätta illusionen om en möjlig socialdemokratisk vänsterrenässans. Och den risken finns ju. Reformistprofilen Göran Greider har i många år pendlat mellan att vara en insiktsfull vänsterintellektuell och att ursäkta moderpartiets återkommande högergirar.

När det blev fastslaget att Stefan Löfven skall styra Sverige med nyliberal reformpolitik var Greider snabb med att deklarera att det nu minsann inte alls var tid för den vänsterpopulism han själv lanserat så hårt, utan att det nu gällde att blockera Sverigedemokraterna parlamentariskt till vilket pris som helst. Det vill säga samma argumentation som partihögern tillgriper varje gång de tar ytterligare ett kliv bort från allt det som en gång fick dem själva att organisera sig inom SAP. Den som talar stort om vänsterns uppgifter men sedan rättar sig i ledet varje gång läget är skarpt riskerar att göra mer skada än nytta. Ännu ett av alla offer som Thatchers spöke hemsöker med mörka visioner om en nyliberal värld där inga alternativ existerar.

Sett ur det perspektivet är det lätt att avskriva Reformisterna. ”Vårt program och våra förslag är utformade utifrån denna växande oro och frustration över ojämlikhetens utbredning i samhället. Och att vårt parti, Socialdemokraternas, politik inte räcker till för att möta samhällets stora utmaningar.” Det finns en springande punkt i den formuleringen. För är det verkligen så att Socialdemokraternas politik ”inte räcker till”? Är det inte snarare så att Socialdemokraternas politik aktivt bidrar till ojämlikhetens utbredning och den sociala frustration som följer i fotspåren? När Margot Wallström direkt uttalar stöd till kupphögern i Venezuela, är det faktiskt inte fråga om att räcka till utan om att välja sida. Och S-ledningen har valt sida. Så tydligt att det är tveksamt om partiet någonsin kommer kunna spela en progressiv politisk roll igen.

Men vad som kommer ur initiativet Reformisterna är faktiskt alldeles för tidigt att säga. Det är en fråga om hur många vänstersossar som finns kvar och som är beredda att aktivera sig i föreningen. Det är en fråga om vilken politisk utveckling som sker i samhället i stort, vad som händer inom och kring Sverigedemokraterna de närmaste åren, om vad som händer kring Corbyn och Sanders.
Kort sagt är initiativet del av en större samhällelig och politisk dynamik än det återkommande mantrat ”att vrida S åt vänster”. Om det går att samla krafter kring ett offensivt vänsterprogram som det Reformisterna lanserat – vilket faktiskt är mer radikalt än den politik som Vänsterpartiet av idag står för – så kan det få positiva effekter av alla möjliga och oförutsägbara slag, alldeles oavsett hur betongstöpt den socialdemokratiska katastrofkursen visar sig vara.

Det tycks faktiskt vara ett tecken i tiden att radikala och folkrörelsekämpar inser att situationen kräver både kraftsamling och nya grepp. Men då handlar det också om att söka nya former. Reformister som organiserar sig inom SAP och på andra vänsterkanten, det Kommunistiska Partiet som tar initiativ för en ”bred” vänsterrörelse – det ser åtminstone på pappret ut som om vänstern fortfarande förhåller sig till en politisk karta med halvsekelgamla gränser.

En helt central del av insikten om att bygga någonting nytt måste handla om att vara beredd på att överbrygga historiska klyftor som inte längre har någon praktisk politisk betydelse. Den Socialistiska Vinterskola som går av stapeln i Stockholm i helgen är just ett initiativ som försöker se vänsterns uppgifter bortom partiböcker och historiska lojaliteter.