Finns det något kvar av den Bolivarianska revolutionen?

KOMMENTAR

Trots sina närmast identiska retromustascher – som inte vore helt fel på hippaste Södermalm – så har Venezuelas president Nicolas Maduro och Trumps utrikespolitiska rådgivare John Bolton inte mycket gemensamt. Men de har för tillfället politisk nytta av varandra. För den latinamerikanska ledaren under press är Bolton med sin ohöljda imperialism-vurm och rödbrusiga anlete som klippt och skuren ”Yankee, go home”-skurk. Bolton, å sin sida, har aldrig tackat nej till att ordna så att andra människor dör i krig. Han fotograferades i veckan med ett anteckningsblock under armen varpå det antecknats ”5000 soldater till Columbia”, som han strategiskt vinklat så att pressfotograferna kunde slunga ut budskapet i etern.

Den 23:e januari förra veckan utropade Juan Guaidó sig själv till Venezuelas ställföreträdande president, till jubelrop från den av oppositionen anordnade demonstrationen i Caracas. I handen höll han upp den bolivariska författningen som Chávez annars brukade vifta med i sina tal, ett symboliskt drag som för att visa att han inte helt avvisar den nyordning som chavismen medförde. Guaidó tillhör partiet Voluntad Popular (Folkviljan) som officiellt benämner sig självt som socialdemokratiskt mittenparti, men är i allt väsentligt ett högerparti; han är utbildad i USA, var praktiskt sett helt okänd för de flesta venezuelaner bara för några veckor sedan, men katapulterades in i världspolitiken efter ett samtal från vita huset.
Vad för mandat han egentligen åtnjuter är tvivelaktigt; visserligen är han ledare för nationalförsamlingen som i senaste mellanårsvalet blev dominerad av högeroppositionen som vann en kvalificerad majoritet, men hans eget parti fick endast 14 säten i församlingen. Artikeln i författningen han hänvisar till som förevändning för att ta över makten stipulerar att nationalförsamlingens ledare kan träda in som president ifall den ordinarie presidenten har dött, vilket, om nu inte Maduro har en ondskefull tvilling, inte har skett. Varför skulle han vara den självklare ”oppositionsledaren” som alla tidningar envisas med att benämna honom?
Och inte blir det bättre av att Trumps kabinett sysselsatt ärkeskurken Elliot Abrams, på vars meritlista vi finner Iran-Contras-affären och den förra statskuppen mot Venezuela, som envoye till landet. Det hela luktar väldigt unket; alla vänner av demokrati och folkrätt måste å det kraftigaste fördöma inblandning i landets angelägenheter. Men det finns lärdomar att dra, kritiska kommentarer att utdela; Maduro har trots allt styrt landet in i auktoritär riktning, förutom en ekonomisk kris som slagit hårdast mot den arbetande befolkningen och de fattiga i slummen. All reell makt har förflyttats till militären, vilket bäddar för ett militariserat styre som brukar vara allt annat än uppskattat av folket.

De som har stöttat Chávez och PSUV har gjort det på goda grunder. Världsbanken och många oberoende observatörer, inklusive The Lancet och WHO, påpekade om och om igen hur Chavéz välfärds- och skolsatsningar minskade hälso- och utbildningsklyftor som funnits mellan rika och fattiga i landet. Men den största bedriften var ändå hur Chavez lyckades involvera de fattiga mestiser (latinamerikaner med kreol och afrikansk bakgrund) i politiken – de deltog på ett helt annat sätt än någon annanstans i Latinamerika. Istället för att vara städhjälp åt rika människor så syntes de helt plötsligt i högskolornas auditorium och med statliga förtroendejobb. Han hjälpte till att organisera slummen, och de såg honom som deras politiska ledare för det.
Chavez skapade en organisation för regionalt och självständigt samarbete i Latinamerika, ALBA, som var väldigt lovande. Istället för att vara helt beroende av USA:s diktat så karvade man ut ett eget konsensus. Allt det är långt borta nu. Ecuadors president Moreno twittrade i veckan om att stänga gränserna för att hålla ”farliga venezuelaner borta”. I Brasilien har högerextremisten Bolsonaro tagit över efter statskuppen mot PT; chauvinismen, snarare än chavismen, sitter i kontinentens förarsäte.

Det fanns tecken redan från början att saker och ting hängde löst i statsapparaten. Nästan alla välfärdsprogram administrerades direkt från presidentpalatset, eftersom Chávez inte litade på statsbyråkratin. Militären och nationalgardet behövde hållas strikt lojala, med hjälp av skamlös klientelism om så krävdes. För Chávez del var det inte svårt att hålla dem i schack; han hade ett fast handlag, var ohjälpligt karismatisk, och kom själv från armén. Maduro saknar en hel del av dessa kvaliteter, och man får ibland känslan av att militären driver med honom – om det skulle krävas att göra sig av honom för att behålla sina egna privilegier, hur lojala skulle de visa sig vara i slutändan? Kanske skulle de bara byta färg på baskern mot löften om att nästa galjonsfigur inte tar ifrån dem någon makt?
Oljepengarna höll maskineriet smort och fungerande; valutan kopplades till råvarupriset, och när det dalade så började förstås statskistan sina. Regeringen införde då flera olika växelkurser, en officiell för de som vill importera livsnödvändigheter vilka kunde handla amerikanska dollars för ett subventionerat pris, och två andra för vanligt folk. Men hyperinflationen och svarta marknaden har gjort valutan nästan värdelös, vilket i sin tur spär på svarta marknaden i valutor och varor; om din lön från ena dagen till den andra köper mindre och mindre varor, så börjar du till slut ta betalt i något annat. Samordningen brakar samman.

Som det ser ut nu så håller sig Maduro med nöd och näppe kvar vid makten. USA:s ingripande – tack och lov inte militärt än så länge – skulle kunna få motsatt effekt mot den avsedda; för de flesta venezolaner vill inte se utländsk militär på sin mark. Har ens land gett upphov till kontinentens självständighetskämpe Simon Bolívar så lever trots allt något sentimentalt antiimperialistiskt kvar i den kollektiva fantasin. Någon politisk opposition som kan ta över finns inte inom sikte, annat än den gamla härskande klassens bortskämda barnbarn som tröttnat på att människorna i ”los barrios pobres” blivit för uppkäftiga under Chávez. Det bådar inte gott, och om regeringen överlever krisen så lär den i bästa fall överleva likt Kubas, med belägringsmentalitet, sentimental symbolik från en mer ärofylld tid, och utan folklig entusiasm.
Det vore ett sorgligt slut på den Bolivarianska revolutionen

Hampus Byström