Vem är rädd för vänstern i SAP?

Ulf Bjereld, Somar al Naher (infällda) samt Veronica Palm.

▶ Vad är vitsen med en S-vänster om den inte utmanar?

▶ Räcker inte med “studiecirklar, seminarier och årskonferenser”

KOMMENTAR

Finns det en vänsteropposition inom Socialdemokraterna? Jovisst, men vad finns det för mening med den när den inte kan formulera ett alternativ som utmanar partietablissemanget? Vad finns det för utsikter när inte ens Vänsterpartiet är en röd motståndskraft längre? Det är frågor som inställer sig när även Ulf Bjereld i den socialdemokratiska partistyrelsen backar upp uppgörelsen med de borgerliga småpartierna. Frågan väcks också av Somar al Nahers ledartext i måndagens Dagens ETC där röda socialdemokrater tydligen lever i den bästa av världar med obegränsade möjligheter att påverka. Demokrati helt enkelt, skriver al Naher. Men hur är det när varje gräsrotsengagemang nöts ner av partistyrelse och partiordförande som med allvarstyngd min övertygar kongressmajoriteter om det farliga i att vara “ansvarslös” dvs nytänkande? Om röda medlemmar överhuvudtaget har något att säga till om, hur kommer det sig då att det inte finns en enda stark representant i partistyrelsen för den linjen?

Antingen har alla medlemmar stått bakom den riktning Socialdemokraterna haft i många år under hela tiden eller så har partiet stora problem med det demokratiska inflytandet. En annan tänkbar förklaring är att den röda oppositionen aldrig kämpat för radikala kandidater till partistyrelsen eller partiledarposten och inte verkningsfullt arbetat för motioner. Det är bara att minnas haveriet kring vinstförbudsfrågan på kongressen 2013, då partietablissemanget efter hård kamp övertygade kongressen att gå med på en kass kompromiss. Först efter valet tvingades Socialdemokraterna byta fot för att få regeringsmakten. Att de sen drog ut på frågan så länge tills det inte längre fanns en riksdagsmajoritet är ett totalt misslyckande, även för Vänsterpartiet som allt mindre är en röd pådrivare och alltmer en gul möjliggörare för högerpolitik.

Sen har vi de andra fallen där partietablissemanget även efter kongressbeslut väljer att köra på de omoraliska PR-konsulternas inbillade populism med flyktinghets istället för välfärdsretorik. Hur kan stödet för Magdalena Andersson och Stefan Löfven vara mer eller mindre intakt efter aggressiva utspel mot flyktingbarn, desperat kappvändning i sista stund och nu en nyliberal överenskommelse? Allt utan någon som helst förankring i arbetarklassens intressen. Och på tal om det. Somar al Naher karakteriserar samtiden som en tid där arbetarklassen inte identifierar sig som – på riktigt satt inom citationstecken – “arbetare”. Det beskrivs i väldigt odramatiska ordalag som att man “försöker fånga flera olika grupper än en: M vill vinna fler än godsägare och S vill vinna fler än industriarbetare som bor i hyreslägenhet”.

Som om arbetare idag bara återfinns inom industrin och kommer som en enhetlig grupp. Som om alla numera äger kapital och produktionsmedel och endast en liten del säljer sin arbetskraft på marknaden. Men det Somar al Naher, Thomas Bodström och alla andra som vill dödförklara arbetarklassen för att legitimera Socialdemokraternas högersväng inte vill se är att en överväldigande majoritet är arbetare. Från industriarbetaren, receptionisten och städaren till läraren, sopåkaren och sjuksköterskan. Det är bara om man extraherar tjänstemän och lägre skikt inom det som idag slarvigt kallas medelklass som man kan förkrympa arbetarklassen; bara om man bortser från att de tre rikaste svenskarna äger lika mycket som hälften av befolkningen. Att den rikaste procenten äger allt medan resten av oss står utan inflytande på vår arbetsplats och exploateras, att vi upplever välfärdskris, demokratiskt underskott och en politikerkrets som bara berikar sig själva – allt det bortser dessa ifrån.

Nu har Socialdemokraterna gjort en historisk högergir. Eller så har man alltid varit ett maktparti, precis som Somar al Nahers måndagsledare så odramatiskt försöker lägga fram det. Men i vart fall finns det ingen väg upp ur 30-procentsträsket utan bara en nedåtgående spiral som för resten av världens högersocialdemokrater efter en inledande smekmånad med jubel över att vi “äntligen” har en regering. Somar al Naher, Veronica Palm och resten av de så kallade vänstersossarna försöker nu få oss att sätta hoppet till “studiecirklar, seminarier och årskonferenser” som pågår ute i de socialdemokratiska föreningarna. Det här ska allt vända med en tydlig och rakryggad socialdemokratisk valrörelse 2022! Men vem ska tro på den nästa gång? Ska en regering som avskaffat värnskatten och marginalskatter, mångdubblat bidrag till överklassen, privatiserat arbetsförmedling och raserat a-kassan stå i partiledardebatter och med trovärdighet varna för skattesänkningar och privatiseringar? Ingen dörrknackningskampanj i världen eller ledartexter i Dagens ETC kommer ändra på hur det hyckleriet kommer tas emot – med andra ord inte alls. Miljöpartiet visar att man inte kan svika sina löften och sen tro att aldrig så aktiva gräsrötter ändå ska samla ihop tillräckligt med röster.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommer inte att bygga rödgröna majoriteter med de här partiledningarna och de här räddhågsna oppositionskrafterna. Något högljutt uppror mot sveket kan inte registreras än. Det är Somar al Nahers, Veronica Palms och Ulf Bjerelds överslätningar yttersta beviset för.

Arash Gelichkan