Petersons härskna hummersoppa

Foto: Paul Schultz

Är människor som humrar? Är det dominans som gäller och leder det verkligen till ett lyckligt liv? Bodil Carlsson har läst den mycket omstridde kanadensiske psykologen och författaren Jordan B Petersons bok 12 Rules for Life och är inte det minsta imponerad.

 

En man reser runt och säljer personligheter som färger och det går hem som smör, som om det var visdomens nyupptäckta källa. Småkonsulter hakar på. Landstingens HR-folk lyssnar och lär. Pengarna rullar in. Vad betyder färgerna i praktiken? Att folk är olika och att olikheterna är gruppens tillgång i vissa lägen och dess problem i andra.
Big news.
En annan man i skägg och tredelad kostym plussad med cowboyboots reser runt och säljer sig själv. Den konservativa maskulinitetens stilfulla treenighet är utsidan. Vad är insidan?
Nyhögerns intellektuella IKEA-inredning. Trendigt, men inte originellt.

Jordan B Peterson är professor i psykologi vid universitetet i Toronto. Förmodligen håller hans arbete där högre klass än det han bjuder läsarna på i storsäljaren 12 Rules for Life. Där handlar den inledande, och viktigaste, lärdomen – själva portalen till de 360 sidor som följer– om humrar. Humrar har nämligen en dominanshierarki. Så här ser den ut. Den största hummerhannen reser sig högre än alla andra hannar och viftar hotfullast med största klon! Därmed säkrar han besittningsrätten till en fläck på havsbottnen, där mycket sjunker ner, dött och gott och klart att inmundiga. Åsså får han besök av hugade hummerdamer.
Hummerhannen beter sig som han gör för att hans nervsystem använder signalsubstansen serotonin, förklarar Peterson. Det gör människans nervsystem också.
Ergo: dominanshierarkier är universella och naturgivna, så män måste också stå högst och vifta värst med klorna, om de vill få tillgång till damer. Individer i konkurrens om tillgångarna är evolutionen. Hur skulle vi kunna säga emot?

Nu kan man invända, att däggdjurens livsmiljöer och följaktligen också deras hjärnor är lite mera komplicerade än hummerns. Däggdjurshjärnor opererar med flera olika signalsubstanser och

Jordan B. Peterson. Foto Gage Skidmore.

många samverkande och motbalanserande centra, så det är kanske oklokt att dra alltför stora växlar på just hummerhjärnan. Det vet nog professor Peterson också. Han förenklar förmodligen för att inte ställa till det för sina unga läsare. Men kanske kunde han ha nämnt, att hummern är ett ensamlevande djur. Att klohota bort alla medtävlare om käket ger lång överlevnad för individen. Den störste av alla hummerhanar kan leva lycklig länge i sin ensamhet; han klarar sig bra på egen klo. Är det så människor fungerar? Möjligen, om man läser marknadsteori på Handels och inte har funderat så mycket mer på tillvaron.
Resten av oss vet rätt så bra, att alla av vår art i varje ögonblick är beroende av samarbete. Med våra närmaste, med våra arbetskamrater, med våra grannar och numera dessutom med ett oöverskådligt stort antal människor som vi aldrig träffar. Människan är en evolutionssuccé just därför.
Dominanshotar vi vårt nätverk – ett ord som humrar garanterat inte känner till – så kan vi i bästa fall hoppas på kortsiktig framgång; för det mesta gör vi bort oss. Den sociala kostnaden för konstant aggressiv dominans är hög för oss. För hummern är den obefintlig.
Visst finns dominanshierkier hos oss, men hur väl fungerar de? I slutna sällskap utan insyn eller motvikt kan man stila ett tag med knytnäven (eller plånboken eller ägorna) för att få som man vill, men det brukar inte hålla i längden och det brukar inte sluta väl. Några av Svenska Akademiens stora pojkar verkar ha sysslat mera med dominansbeteende än med litteratur, men av efterspelet att döma var inte alla damer trakterade och faktiskt inte de andra männen heller. De blev tvärtom grundligt förbannade. Fram till kvällen den 13 juli ett välbekant år såg också den franska feodaladeln sina dominanshierarkier som naturgivna. Nästa dag föll Bastiljen: majoriteten av befolkningen höll inte med dominanshierarkisterna.

Slutsats? Vi är inte humrar. Vi uppfattar och reagerar med ilska på något som vi kallar orättvisa. Vi upplever styrka i solidaritet, vi mår bra när vi får någon annan att må bättre. Vi har fungerande dominanshierarkier av annan sort. De är tillfälliga och skapade av situationen; de är till för att lösa gemensamma problem. Alla som har stått på ett akutintag när ett larm kommer in har sett en dominanshierarki gå i aktion: omedelbart blixtrar ordergivningen igång. Den som kan mest är den som bestämmer mest. I kafferummet efteråt är hierarkin borta. Är byggarbetsplatser annorlunda?

Petersons bok är emellanåt lätt skrattframkallande. Förnumstigt snusförnuft och självklarheter som att man mår bra av att bädda sin säng och att barn måste få ta risker, när de åker skateboard, körs i mixern tillsammans med högtravande utläggningar. Osiris, Bibeln, Adler och Jung skivas ner i samma soppa. Som i annan gottköpskonservatism är individfokuseringen genomgående i de resulterande levnadsreglerna. Vad skall jag göra för min olycksdrabbade granne? Visa genom ditt exempel hur man klarar tillvaron. Vad skall jag göra åt världens elände? Ta hand om ditt eget hus! Om detta inte räcker, spraya på lite religiös fernissa. Det här är Petersons version av en gammal konservativ tanke om familjen som en avbild av det gudomliga. Vem som är mest och minst gudomlig av de inblandade i den här familjen i Petersons bok får ni räkna ut själva:
Vad skall jag göra med min hustru? Behandla henne som om hon är Guds Heliga Moder, på det att hon må föda den hjälte som räddar världen.
Vad skall jag göra med min dotter? Stå bakom henne, lyssna på henne, träna hennes förstånd, och låta henne veta att det är OK om hon vill bli mor (sida 359, min översättning).

Petersons påstådda målgrupp: unga killar som tycker att det känns jobbigt i livet, nu när inte ens en universitetsexamen garanterar ett högstatusjobb och när tjejerna är minst halva styrkan på kurserna; när de gamla säkra industrijobben försvinner till låglöneländer och GM flyttar till Mexiko; när kursen i marknadsteori känns torftig som livsinnehåll och Hanif Bali blir för vulgär – de har fått en tröst, en leverantör av levnadsvisdom och en efterlängtad fadersfigur i Jordan B Peterson, sägs det. Han intervjuas i Skavlan och hyllas i New York Times som ”den mest inflytelserika tänkaren i västvärlden just nu”. Knallkonservativa Axess här i Sverige vill inte vara sämre och drar till med ”en profet som försynen har skänkt vår tid”.
Vad har Peterson fått? En inkomstkälla. Han drar in så mycket cash på det han gör, att han gott kunde ha bjudit sina vilsna själar på fräschare skaffning än gammal högerpyttipanna serverad som färsk hummersoppa.

Bodil Carlsson

BOKEN

12 Rules for Life av Jordan B Peterson

Penguin Allen Lane