Dystra tider – nu krävs mobilisering

Vänsterpartiet släpper alltså fram Stefan Löfven som statsminister. Nu väntar med största sannolikhet en mörk tid. En tid som kommer att präglas av det som Centerpartiets vice ordförande skryter om: att C och L i och med överenskommelsen har fått igenom en borgerlig politik som ligger långt till höger om den som fördes under Alliansens tid vid makten med Fredrik Reinfeldt vid rodret.
Det kan bli ödesdigert.
Sociologiprofessorn Göran Therborn skrev i söndags i Aftonbladet om Sveriges utveckling sedan 1980-talet. En utveckling som ”visar på ett skenande klassamhälle, med djupast ojämlikhet och mest (relativ) fattigdom i norra Europa”. Ett samhälle med den största förmögenhetskoncentrationen i hela Västeuropa. Här har vi ett samhälle där skola och sjukvård går åt helvete. Där korruptionen härjar allt vildare ”på alla områden där skattebetalarnas pengar möter privata företag och konsulter”. Höginkomsttagarnas intressen har gått först under lång tid.
Enter: Sverigedemokraterna. Ett högerpopulistiskt miss­nöjes­parti som finner sin grogrund bland besvikna sossar och borgare som upplever att deras parti inte längre står för en politik som gagnar dem.

För att motverka att ett parti som SD vinner mark behövs det ideologisk tydlighet från de andra partierna. Det är helt enkelt guldläge för sossarna att verkligen spela ut kortet som arbetarparti. Att våga ta ett rejält kliv åt vänster istället för åt höger. Men detta har inte skett. Socialdemokraterna har istället blivit alltmer suddigt i de ideologiska konturerna och förlorat all rätt att kalla sig arbetarparti.
När Sverige som mest behöver en politik som innebär minskade klyftor går partiet nu med på tredubblade rutavdrag, skattesänkningar för de rika och obegränsat vinstuttag. Partiet går också med på att stänga ute Vänsterpartiet från politiskt inflytande. Även om det utestängandet i praktiken inte blev mer långlivat än en helg.
Socialdemokraterna verkar inte ha lärt sig någonting av utvecklingen i Europa de senaste åren. Verkar inte ha begripit hur farligt det är för dem att binda upp sig till en nyliberal politik. Hur det kan leda till att partiet krymper ännu mer och i snabbare takt. Bereder vägen för högerpopulisterna.

Överenskommelsen har 73 punkter. De flesta av dem har syftet att öka klyftorna i samhället. Löfven har bland annat gått med på ökade inkomstklyftor genom skattesänkningar för höginkomsttagare och företagsägare, ökad otrygghet för löntagare och lönesänkningar för arbetare på arbetsmarknaden, förstärkning av arbetsgivarnas makt och försvagning av fackliga rättigheter, mer makt och högre vinster åt fastighetskapitalet, försvagning av hyresgästernas ställning och legitimering av profitering på arbetsförmedling, vård, omsorg och utbildning.
Resultatet: vi kommer att få ett Sverige där betydligt fler än idag kommer att förstå vad klassklyftor och ojämlik ekonomisk fördelning innebär rent konkret. Det är framtiden som står på spel. Framtiden för oss som inte är en del av det så kallade etablissemanget. Inte är en del av kapitalet och överheten.

Den enda lilla bufferten mellan oss och den avgrundspolitik som thatcheristen Annie Lööf förespråkar, är det faktum att Vänsterpartiet har lovat att kräva misstroendeomröstning mot Löfven så fort regeringen försöker sig på att driva igenom marknadshyror eller inskränkningar i arbetsrätten. Om den lilla bufferten kan göra någon skillnad återstår att se.
Därför är det viktigaste av allt att de senaste tio-tjugo årens tal om mobilisering av arbetarrörelsen, mobilisering i facken, i hyresgäströrelsen, på gator och torg, blir mer än bara ord. Progressiva krafter måste träda fram. Att bara gå på defensiven hjälper inte. Det är gjort. Nu gäller gräsrotsorganisering från tårna.
Emma Lundström