Det vi bär med heder

Mina konservativa gamla föräldrar, födda för mer än hundra år sedan är döda sedan länge utom i mina tankar. Men de lärde mig en del saker som sitter i. Till exempel att ödmjukhet bara är klädsam på de mäktiga. Alla vi andra bär vår styvnackade stolthet med heder.
Var gång den gamle mannen utanför Hemköp försöker kyssa mina händer får jag alltså motstå impulsen att rycka undan dem. Han fortsätter, eftersom vi inte har några gemensamma ord. Det är hans sätt att tacka. Det är hans stolthet: att visa att han är en människa, som vet hur man uppför sig. Jag fortsätter ge honom en slant för att han håller min hund, medan jag handlar. Det är mitt sätt att tacka. Kalla dagar köper jag en kebabrulle åt honom. Gissningsvis behöver han varm mat bättre än jag.
Utanför kebabkiosken ser jag ett anslag skrivet på flera språk. Kommunen har haft ett hastigt påkommet informationsmöte om planerad nedläggning av högstadiet i Södra Ryd. Killen som gör kebaben ser inte glad ut. ”Har du inte hört? Alla är lessna! Det känns som att de struntar i oss som bor här …” Han berättar att folk försöker starta en namninsamling för att rädda skolan.
Mannen i tobaksaffären är inte heller glad. Jag vill minnas att han var lärare i sitt hemland. Han talar flera språk; det var han som lärde mig hur man uttalar namnet på den gamle matematikern och diktaren Omar Khayyam. Nu säger han åt mig att gå och fråga Iskander om namninsamlingen. Jag lämnar kebaben till mannen utanför Hemköp – han heter Vasilij, förresten, han har också ett namn – och får olycklig mina fingertoppar kyssta en gång till. Sedan går jag till biblioteket och letar rätt på Iskander.
Iskander är trygghetsvärd. Han är en av dem som som står i kommunens gula väst och håller koll på vad som händer uppe i centrum. Det var stökigt där förr. Iskander talar inte lika bra svenska som mannen i tobaksaffären, men han säger att ja, de vill stänga högstadiet och ja, det finns en namninsamling, kanske på Facebook, han vet inte riktigt. Jag minns inte vem av dem som berättade för mig att när ordföranden i Barn- och ungdomsnämnden hedrade vår enkla skola med sin närvaro på informationsmötet, så tyckte han att om folk nu inte riktigt begrep hans ord, så fick de väl använda Google Translate. Men det var nog inte Iskander, som sa det. Iskander har egna bekymmer. Han blir av med jobbet nu vid årsskiftet, när kommunen avskaffar trygghetsvärdarna.

Jag går in på skolan. Där är de inte heller glada, varken ungarna eller personalen. Kommunen nystartade högstadiet för bara två år sedan efter mycket stök och liv. Stor satsning! En grå jättemur i betong noggrant målad med färggranna jättebokstäver: SÖDRA RYD ÄR MITT HEM. En plats att vara stolt över! Nytt och fräscht på torget, fyra trygghetsvärdar med personkännedom anställda, satsning på skolan. Och nu plötsligt är det över?
Södra Ryd är en förort en halvmil norr om Skövdes centrum. Vi är 6 500 invånare. Det är fler människor än i Laxå och Båstad, det är stans största stadsdel. En stor andel barn och unga. Att hävda att det saknas elevunderlag för ett högstadium på en plats som är lika stor som många svenska småstäder är ett märkligt påstående. Möjligen har man fått det dithän genom att passivt låta skolan och området kämpa mot dåligt rykte under lång tid. Tills föräldrar med förhoppningar skickar ungarna till den nystartade skattefinansierade friskolan, eller till skolor inne i centrum, där det känns finare att gå. Vem blir då kvar på skolan med det dåliga ryktet?
De som bäst behöver en riktigt bra skola. De som bäst behöver något att vara stolta över.

Jag håller inte med kändispsykologen och althöger-ikonen Jordan Peterson i mycket, utom när han säger att man skall försöka leva så att ens föräldrar skulle tycka att de i alla fall gjorde något rätt. Och så ska man akta sig för att göra något åt sin omgivning, innan man har ställt sitt eget hus i ordning. Alltså marscherar vi hem igen och när hunden har ätit sin lunch, diskar jag hennes matskål och ställer den prydligt att torka på diskbänken. Först därefter sätter jag mig ner och skriver egna namninsamlingslistor.
Hunden och jag får ihop många namn på lördagen under julmarknaden uppe på torget. Den somaliska kvinnan som säljer piroger tittar på orden VI VILL HA SKOLAN KVAR! och säger: ”Jag är medborgare! Jag skriver!” På måndag hämtar jag listorna som jag lämnade i kebab­kiosken och pizzerian. Där är ännu flera namn. Och så bär jag alla dessa namn, alla dessa olika namn, till stadshuset, daskar ner dem på politikernas bord med en begäran om bekräftelse av mottagande.
Det dyrbaraste kapital ett samhälle har är unga huvuden. Den viktigaste investering som går att göra är att se till att de får möjlighet att förstå världen. Om ordföranden i Barn- och utbildningsnämnden i Skövde inte förstår de orden, får han väl använda Google Translate.

Text och foto: Bodil Carlsson