”Vi vill ta makten istället för att bara påverka den”

Beth Huang

Democratic Socialists of America (DSA) fick se flera av sina kandidater som valsegrare i mellanårsvalen. DSA är också den organisation på vänsterkanten i USA som växer absolut snabbast – från 6000 medlemmar precis innan Trump vann valet i november 2016 till cirka 50 000 idag. Efter att Ocasio-Cortez vann sitt primärval i slutet av juni växte man med ungefär 1000 medlemmar per vecka under resten av sommaren. Per Davidsson intervjuade Beth Huang för Internationalen. Hon är en av två ordföranden för DSA i Boston.

 

Demokraterna gick kraftigt framåt i mellanårsvalen i USA och återtog majoriteten i kongressen för första gången på tio år. På valnatten höll demokraternas gruppledare i kongressen, Nancy Pelosi, ett tal där hon sträckte ut en hand till republikanerna och lovade gott samarbete och idéutbyte. Och även om det utöver detta finns flera skäl att inte bli överdrivet entusiastisk över framgångar för demokraterna så gav valet faktiskt en hel del att glädjas över. Flera stater, även vissa riktiga republikanska fästen, röstade för utökningar av den allmänna sjukvårdsförsäkringen, och på flera håll segrade andra progressiva förslag i lokala folkomröstningar. Förbudet mot reglerade hyror hävdes i Chicago, Austin röstade för rejäla investeringar i ”affordable housing” och i Florida kommer man inte längre att bli av med sin rätt att rösta ifall man någon gång suttit i fängelse. Democratic Socialists of America (DSA) fick också se flera av sina kandidater som valsegrare. Den numera välkända Alexandria Ocasio-Cortez kommer bli den första socialisten i kongressen på mycket länge, och DSA fick in representanter i delstatsrepresentanthusen i New York, Maryland, Montana, Washington och Pennsylvania. Så även om det är en lång väg kvar så finns det tydliga tecken på att de amerikanska väljarna börjar öppna upp för viktiga progressiva förändringar, något som på många sätt skulle ha ansetts otänkbart bara för några år sedan. DSA är också den organisation på vänsterkanten som växer absolut snabbast – från 6000 medlemmar precis innan Trump vann valet i november 2016 till cirka 50 000 idag. Efter att Ocasio-Cortez vann sitt primärval i slutet av juni växte man med ungefär 1000 medlemmar per vecka under resten av sommaren.
Per Davidson tog en pratstund med Beth Huang, en av två ordföranden för DSA i Boston. Hon har, i likhet med många andra, varit medlem i DSA i två år.

Hur kommer det sig att du personligen hamnat i DSA?
– Det första politiska jag gjorde var att arbeta för den första Obama-kampanjen när jag var 17. Sedan organiserade jag mig mot sweatshops [outsourcande av produktion till låglöneländer] och var med i en grupp som försökte sätta press på universitet som hade avtal med sådana att häva dessa, och se till att de som tillverkade deras trycksaker hade schyssta löner och villkor – vilket fick mig att upptäcka att organisering faktiskt fungerar! Jag blev med tiden alltmer besviken på Obama-administrationen och när republikanerna i min hemstat Wisconsin gick till frontalangrepp mot fackföreningar och välfärdsinstitutioner, upptäckte jag att demokraterna inte hade något program att sätta emot, vilket förde mig längre vänsterut.

Beth gläds extra över att Wisconsins extremt antifacklige guvernör Scott Walker vid mellanårsvalet förlorade sin plats till en demokrat efter åtta år vid makten.
Varför tror du att DSA är den vänsterorganisation som växer mest och som lyckats kanalisera motståndet mot Trump?
– Jag tror framförallt det beror på at vi har låga trösklar och att alla vänstersinnade människor är välkomna. Vi försöker bli ett centralpunkt för alla sorters antikapitalister. Medianåldern i DSA har förändrats kraftigt, från att ligga på runt 60 till kanske strax under 30. Många av oss tillhör en ung generation som präglats av 9/11 och Irak-kriget, fått våra liv försämrade av finanskrisen, blivit besvikna på Obama och bedrövade av valet av Trump. Vi tillhör även en generation där ingen ens minns kalla kriget. Så det är en kombination av många faktorer. Vi har också fått mycket hopp av Bernie Sanders. Det var i och med hans kampanj som många fick upp ögonen för antikapitalism, och DSA fick stort genomslag hos många för att de så pass aktivt stöttade hans kampanj. Att Trump blev vald fick nog också många att inse att ”Oh my god, the democrats don’t have this”, vi får börja hitta vår egen organisation.
Och när republikanerna så snabbt och så effektivt ger sig på att riva ner alla fackliga rättigheter och omfördelande system, när de kommer mot oss med nedfälld lans vill nog många se en nedfälld lans tillbaka. För många är DSA just den nedfällda lansen.
Vi är inte ett parti i klassisk mening men det faktum att vi har partiliknande drag ger oss bra möjligheter att rekrytera medlemmar, ställa upp med kandidater i val och bedriva politisk utbildning.

Kan du berätta lite om hur DSA Boston ser ut?
– Sedan Trump blev vald har vi haft ungefär samma utveckling som i resten av landet. Vi har ungefär 1600 medlemmar. Av dessa så är det kanske 150 som kommer på våra månadsmöten, medan ungefär 300 deltar i någon aktivitet varje månad. En vanlig månad har vi 20-25 olika aktiviteter vilket kan vara möten med olika arbetsgrupper, dörrknackning eller om vi hjälper till att agera strejkvakter någonstans (just nu pågår bland annat en stor strejk vid Marriott, världens största hotellkedja, där flera tusen arbetare över hela USA strejkar för löner som går att leva på med slagordet ”one job should be enough”). Vi växte med ungefär 200 medlemmar precis efter att Ocasio-Cortez vann sitt primärval. Jag har pratat med flera som varit intresserade av DSA innan dess men som i och med hennes seger beslutade sig för att gå med när de såg att DSA hade musklerna att få en socialist invald till kongressen.

Utöver valframgångarna för DSA nationellt, vad hände för er i mellanårsvalen lokalt?
– I Massachusetts ägnade vi framförallt valrörelsen åt en folkomröstning som handlade om ifall det skulle finnas maxgränser för hur många patienter en sjuksköterska skulle få vara ansvarig för i taget. Det förslaget förlorade dock med siffrorna 30-70, vilket var en stor besvikelse. Det var något av en chock att se vilket inflytande cheferna inom vårdindustrin har, och hur mycket folk lyssnar på dem istället för på sjuksköterskorna som drivit frågan. Det ska också sägas att nej-sidan spenderade 28 miljoner dollar på sin kampanj.
Det finns ändå mycket positivt att ta med sig från den här kampanjen. Det har varit en bra chans att prata med människor om problemet med vinstdriven sjukvård. Och jag tror verkligen, och det ser man också på valresultaten i andra delar av landet, att det finns en stark vilja bland människor att i grunden förändra sjukvårdssystemet. Och jag tycker verkligen att det är DSA som driver det samtalet. Den här kampanjen har också varit en möjlighet att mobilisera många av våra nya medlemmar.

Hur tar ni tillvara på era valframgångar? Vad ska alla era invalda representanter göra? De är ju trots allt ofta ganska ensamma som socialister i sina respektive parlamentariska församlingar.
– Här lokalt har vi fått igenom flera bra saker. I Somerville [en stad precis norr om Boston] kommer till exempel 7 av 11 i kommunfullmäktige från den Bernie Sanders-vänliga organisationen Our Revolution, varav två av dessa är DSA-medlemmar. Där har vi kunnat driva igenom saker i boendefrågor, till exempel sker det numera förhandlingar med alla som vill investera i staden så att de måste bidra till den sociala utvecklingen i området, och vi har fått igenom en skatt på fastighetsspekulation och fått loss pengar till boenden som vanligt folk har råd med. DSA-medlemmen som sitter i Massachusetts representanthus försöker driva igenom något liknande på delstatsnivå. De här personerna har också kunnat använda sina plattformar för att ge stöd åt frågor vi tycker är viktiga, så som till exempel frågan om patientgränser nu inför valet.
Först och främst gäller det ju att bygga sociala rörelser som flyttar fram vanliga människors makt på bekostnad av kapitalets – att flytta fram arbetares positioner gentemot cheferna, patienternas intressen gentemot försäkringsbolagen och hyresgästernas intressen gentemot fastighetsägarna. Sedan måste de rörelserna stötta våra valda politiker. Vi har till exempel ett bra samarbete med lärarfacket och flera boendeorganisationer som bidrar med politiskt stöd och pratar strategi med våra valda representanter. Det handlar om att skapa en modell för att regera tillsammans, inte bara genom att hålla valda politiker ansvariga utan att faktiskt hjälpa dem att styra – att vara med och ta makt istället för att bara påverka makten.
Vad tänker du att Ocasio-Cortez kan få uträttat från sin position?
– Jag är inte helt säker. Hon har nog en formellt ganska svag position. Men hon spelar en viktig roll i att förändra den politiska kulturen och för att föra fram våra idéer. Och här handlar det ju om att New York-avdelningen har kontakt med henne och ser till att hon använder sin plattform på rätt sätt. Vi försöker fortfarande lista ut det här…*

Vad är er taktik och strategi framöver? Jag har hittills varit väldigt imponerad av hur ni diskuterar de här frågorna. När ni pratar om vad ni ska prioritera så utgår ni inte bara från vad som är ideologiskt ”rätt” att göra, utan även från hur världsläget är och vilka frågor ni ser möjligheter att nå framgång i…
– Jag tror att man måste komma ihåg att marxistisk analys är något som vi gör, utöver något som vi tror på. Många vänstergrupper kan fastna i det ideologiska och ”lajva” att det är 1917. Det är lite ironiskt med tanke på att marxismen är en materialistisk ideologi och inte en idealistisk. De materiella villkoren är inte på förhand givna. Marxistisk politik handlar om att se de ekonomiska, sociala och politiska villkoren som de är, och att definiera processer som gör att vanliga människor börjar agera för att förändra dem. Vi måste ut och tillämpa vår materialistiska analys i den riktiga världen. Jag älskar DSAs hashtag #TrySocialism. – det här är något vi provar…
Om man analyserar de materiella villkoren som råder i Boston så ser man att det finns både doktorander och servicepersonal/vaktmästare som är anställda av till exempel Harvard och tjänar 35 000 dollar om året. Visst, doktoranderna på Harvard kommer ha en mer uppåtgående trend än servicearbetarna, men trots allt tjänar båda dessa grupper här och nu lika mycket, har samma arbetsgivare och kämpar på samma sätt för att ha råd med boende på en otroligt oförmånlig hyresmarknad. De här grupperna är för sig själva inte stora nog att förändra något, men om de sluter sig samman så kan de göra det. För att nå förändring måste man hitta gemensamma intressen mellan tillräckligt stora grupper. Sedan finanskrisen tror jag också att villkoren mellan stora grupper är mer lika än på flera generationer.

Ni är ju en väldigt bred organisation. Jag tycker att det är något jättepositivt även om det också finns vissa problem med det. Jag kan ibland känna mig som en hycklare när jag lovordar ”det breda tältet” men sen sitter det någon på ett möte och citerar Mao som om det vore objektiva fakta och jag kommer på mig själv med att tänka ”ja, just du skulle kanske kunna gå och ställa dig utanför tältet…”
– Som sagt, det breda tältet är vår största styrka men också en stor utmaning. Men mestadels är det positivt. Det är en styrka att ha olika typer av medlemmar som använder sig av olika taktiker. Vi har till exempel en grupp frihetliga socialister som börjat ägna sig åt olika former av hjälparbete. På det sättet knyter de kontakter med grupper som vi andra aldrig skulle ha träffat, och har möjlighet att prata om våra frågor, såsom allmän sjukvård, med dem. Och det viktiga är ju faktiskt vad man gör – att man utsätter sig för nya idéer och är ute och interagerar med omvärlden och gör analyser utifrån det.

Kan det se illa ut att ni har mer extrema medlemmar i organisationen?
– Litegrann kanske, men jag tror att DSA blivit så pass mainstream nu, och har så pass många etablerade företrädare att det inte är något direkt problem. En annan faktor som spelar in i det här är att vi under våra månadsmöten har en regel som säger att varje fråga max får ha två talare för, och två talare emot, i syfte att mötena inte ska bli för långa. Det gör ibland att det verkar som att mer extrema ståndpunkter stöds av 50 procent av medlemmarna, medan de sedan bara får en väldigt liten minoritet som stöttar dem när de väl går till omröstning.

Per Davidson

* Sedan den här intervjun gjordes har Alexandria Ocasio-Cortez bland annat deltagit i en olaglig sittstrejk
på Nancy Pelosis kontor till stöd för ett program för klimaträttvisa. Så man får säga att hon åtminstone inlett sin karriär i Washington på ett lovande sätt.