Osloavtalet 25 år: Nekrolog över en död fredsprocess

Abu Dis på Västbanken, längs med den mur som delar samhället. Foto: Yann cc-by-sa

Den faktiska verkligheten i Palestina idag är ett direkt resultat av Oslo-avtalet och är precis vad Israel hela tiden har velat: Israelisk kontroll över livet, marken och resurserna i Palestina, samtidigt som en fredsprocess upprätthålls. Och när denna fredsprocess misslyckas, skylls allt på palestinierna. Det menar den judiska Palestina-aktivisten Miko Peled.

 

Man kan säga att avsikten med Osloavtalet framgick tydligt, nästan på dagen 25 år efter att avtalet signerades, när USA stängde PLO:s kontor i Washington. Enligt The New Yorker motiverade utrikesdepartementet manövern med att palestinierna misslyckats med att “starta direkta och meningsfulla förhandlingar med Israel”. PLO:s representant Husam Zomlot blev, som en brottsling, deporterad, hans personliga bankkonto spärrades och hans barn tvingades sluta skolan.
Den allmänna uppfattningen om Osloavtalet idag är att det avsåg att skapa fred mellan israeler och palestinier men att detta misslyckades, men faktum är att Israels avsikt var väldigt annorlunda. Verkligheten i Palestina idag är ett direkt resultat av Osloavtalet och realiteten nu är precis vad Israel alltid har strävat efter: att tränga djupare in och befästa den israeliska kontrollen över människorna, marken och resurserna i Palestina, samtidigt som skenet av en fredsprocess upprätthålls, vars misslyckande palestinierna beskylls för.

Första paragrafen i Osloavtalet säger följande:
”Syftet med förhandlingarna mellan israeler och palestinier är att inom ramen för den nuvarande fredsprocessen i Mellanöstern bland annat att inrätta ett palestinsk interimsstyre för självstyre, ett valt råd (“rådet”), för det palestinska folket på Västbanken och Gazaremsan, detta under en övergångsperiod som inte ska överstiga fem år, vilket ska leda till en permanent lösning som grundas på resolutionerna 242 (1967) och 338 (1973) från säkerhetsrådet.”
Ingen av dessa FN-resolutioner, 242 eller 338, berör palestiniernas rätt till självbestämmande. I själva verket nämns inte det palestinska folket alls i dessa resolutioner, förutom i en kort och vag kommentar i resolution 242 som säger att säkerhetsrådet bekräftar nödvändigheten “av en rättvis lösning på flyktingproblemet”. Men resolutionen nämner inga detaljer. Frågan blir då: vad var syftet med förhandlingarna?

Det är intressant att jämföra den sionistiska inställningen mot Palestina med de palestinska nationella rörelserna, som representeras av den Palestinska Befrielseorganisationen, PLO. Den sionistiska rörelsen kämpade hårt för att få internationellt erkännande och deras mest lyckade prestation var godkännandet av FN:s resolution 181 den 29 november 1947. Denna resolution yrkade på att Palestina skulle delas och det legitimerade inrättandet av en judisk stat i Palestina. Medan sionisterna alltid vidhöll att de hade accepterat resolutionen och att det var “araberna” som avvisade den, så redan inom en månad efter att denna resolution hade godkänts, attackerade och förstörde den sionistiska milisen byar och samhällen i hela landet, de besköt palestinska stadsdelar i hamnstaden Haifa, och tvingade palestinier i exil. Dessa attacker fortsatte i över ett år tills majoriteten av landet var i deras händer och majoriteten av det palestinska folket var borta.
Det tog tid för palestinierna att återhämta sig från förstörelsen, tvångsförflyttningen och det våldsamma övertagandet av deras land, och det var inte förrän i mitten av 1960-talet som PLO framträdde som en nationell motståndsrörelse som krävde befrielse av det land som med rätta tillhörde dem och rätten för flyktingarna att återvända. Efter kriget i Mellanöstern 1967 fick Israel en andra möjlighet att genomföra delningen av Palestina. Den här gången skulle palestinierna endast få Västbanken och Gazaremsan. Israel svarade med att fortsätta med stora tvångsförflyttningar, förstörelse av palestinska städer och samhällen och en enorm byggnation enbart för judar.

I mitten av 1970-talet ändrade palestinierna kraven från befrielse av hela Palestina till krav på en demokratisk stat med lika rättigheter för alla. Från det utvecklades tanken att acceptera vilken som helst del av Palestina som kunde befrias, tills Yasser Arafat 1988 deklarerade ett fullständigt erkännande av staten Israel, lade ner det väpnade motståndet och förklarade sig redo att delta i fredsförhandlingar. För palestinierna gav detta ingenting förrän 1993, då PLO som ett resultat av Osloavtalet fick Jeriko och Gaza för att kunna skapa en viss självständighet. Under tiden hade Israel annekterat Västbanken och kallade den Judéen och Samarien, med städer, samhällen, motorvägar och köpcentra – allt byggt enbart för judar. De palestinier som fanns kvar och fortfarande finns kvar i det som brukade vara Västbanken, bor i små enklaver omgivna av kontrollstationer och förbifartsleder.

Man skulle kunna säga att nedläggningen av PLO:s beskickning i Washington var det officiella slutet på Osloavtalet. Sedan slutet av 2017 har USA:s politik helt anpassat sig till israeliska intressen och den nuvarande amerikanska administrationen kan inte vara mer vänlig mot Israel. Att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, dra sig ur Iranavtalet och stoppa finansieringen av FN:s palestinska hjälporganisation UNRWA, tjänade på alla sätt israeliska intressen. När det gäller nedläggningen av PLO:s beskickning – nu när Israel har uppnått sina mål – finns det inte längre någon anledning att låtsas, och beskickningen var bara en del av skådespelet, som om det någonsin fanns en avsikt att bilda en palestinsk stat.
Den palestinska nationella rörelsen lade ner den väpnade kampen och sitt krav på ett fritt Palestina. De följde sina, så kallade, vänners råd och gav efter för USA i hopp om ett fredsavtal som åtminstone skulle tillfredsställa palestiniernas önskan om självbestämmande. Istället fick de – 25 år efter att Osloavtalet undertecknades i Washington – uppleva att USA erkände Jerusalem som Israels huvudstad, den nya nationella lagen – som tillkännager att palestinierna inte har någon rätt till självbestämmande i sitt eget land – och stängningen av beskickningen i Washington.

I efterhand kan man undra – med eftertankens klarsynthet – om den palestinska folkrörelsen skulle ha lyckats bättre om den fortsatt att kämpa. Som Vietcong (FNL) gjorde i Vietnam när de besegrade USA; som FLN gjorde när de besegrade Frankrike i Algeriet; och som Hizbollah gjorde när de besegrade Israel i Libanon. PLO kanske skulle ha besegrat sionisterna och befriat sitt folk och sitt land.

Miko Peled

Översättning: Kjersti Rekve
Artikeln är även publicerad på
www.lindelof.nu