Kravlistornas tidevarv

Ledaren # 48 2018

▶ Starka borgerliga krafter för SD-samarbete

▶ Annie Lööfs kravlista är ren nyliberalism

▶ Kan Socialdemokraterna anpassa sig?

Detta är inte en ledare om Amerika, ändå börjar vi där. I Financial Times (27/11) berättar latinamerikaredaktören John Paul Rathbone om varför världen bör vara mer oroad när Mexikos nye president Andrés Manuel López Obrador avbryter ett flygplatsbygge än för Bolsonaro, som i FT:s värld är begränsad av Brasiliens många politiska ramverk. Att det politiska svängrummet duger till undantagstillstånd, statskupp och regnskogsskövling undviker Rathbone att gå in på, men så är det ju heller inte sådana frågor som högerpressen ligger vaken över. Så länge storkapitalets investeringar är tryggade går nämligen vad som helst att acceptera. Sådan är tidens reaktionära melodi.

Det är i det sammanhanget vi bör förstå turerna kring den svenska regeringsfrågan. Just nu har maktens megafoner bestämt sig för att det är konservativa i armkrok med armbindelshögern som bäst genomför den politik som håller marknaden glad. Så det är förstås förargligt att den svenska salongshögern inte sömlöst rättar sig i ledet. Vem bryr sig om aborträtt och angiverilagar när det finns en allmännytta att sälja ut?
Vad Björklund nu gör, nu när hans partifalanger slåss om Liberalernas relation till SD, är att hålla stånd mot en våg som sköljer över hela världen. Han har förstås väljarnas stöd för sin linje, men om väljarnas åsikter hade styrt den förda politiken hade Sverige varit ett helt annat land idag. De borgerliga partierna har inga folkrörelser bakom sig längre, endast kapitalets påtryckningar. Och mot kapitalet står sig ett folkligt mandat slätt i det långa loppet.
Så det gäller för det nylanserade mittenblocket att spela sina kort rätt om de vill förbli en faktor även i framtida val. Björklund har tidigare ställt sig i den socialliberala ringhörnan, men nu parar han och Annie Lööf sin ovilja mot SD med hårdare paket. Kravlistan som lämnades över till Löfven i tisdags med sina kraftiga skattesänkningar och ”liberaliseringar” av bostads- och arbetsmarknaden går längre än vad som gick ens under Reinfeldt-åren. Med Björklunds patosfyllda tal färskt i minnet, där han motiverade varför Kristersson röstades ned, är det slående hur olika budskap som kan bakas in i begreppet liberalism. Det är inte mycket värme som döljer sig bakom ordet ”liberal” på den politiska önskelistan. Men det fyller nog sina syften väl; att både testa hur långt högerut S kan pressas och samtidigt behålla sin profil som bokstavstroende nyliberaler.

När Expressen skriver om kravlistan (27/11) beskrivs det som ”röda skynken för LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson”, men är det verkligen så radikala krav? Är inte det största problemet att Annie Lööfs kravlista bara är en kraftig skärpning av den politik som förs idag? Till och med fackföreningarnas ledningar har gång efter annan visat sig villiga att sumpa turordningsregler, sossar har gång efter annan visat sig vara duktiga utförsäljare av bostadsbestånd och har sällan något emot all den marknadsanpassning som bakas in i begreppet ”valfrihet”. Som sakpolitik torde det inte vara några enorma eftergifter att åtminstone möta Lööf halvvägs. Arbetarrörelsen är om inte annat luttrad i att anpassa sig till i stort sett vilka högergirar som helst som kokas ihop på partikansliet.

För socialdemokratins politiska relevans vore det däremot katastrofalt. Det går inte att säga att partiet står inför ett politiskt vägval – den nyliberala vägen har S varit inslaget på i årtionden, men det är också den vägen som på femtio år kostat Socialdemokraterna fyrtio procent av väljarstödet. Att löpa linan ut är kanske vad som krävs för att behålla regeringsmakten, men det vore också att släppa sin sista gnutta av politisk relevans. Om politik bara skall handla om vem som håller i yxan kanske det är dags att sätta sig i opposition.