”Den svenska demokratin föddes i feghet”

Förstamajdemonstration på Gärdet 1902 i Stockholm. Allmän rösträtt står det på fanan.

Det är nu hundra år sedan Sverige blev ett demokratiskt land med allmän rösträtt. Arbetarrörelsen hade länge kämpat för detta, men det var först genom trycket från den ryska revolutionen 1917, och framför allt den tyska novemberrevolutionen 1918, som den svenska borgarklassen gav med sig, livrädda för att det annars skulle bli revolution även i Sverige. Samtidigt var de svenska socialdemokraterna beredda att kompromissa på flera punkter med högern, medan vänstersocialisterna ville gå betydligt längre. Per Leander berättar hur det gick till.

 

”Den 9 november utbröt den tyska revolutionen. Inom några timmar stod Tyskland i revolutionär låga. I Österrike, Ungern och Bulgarien bröt revolutionen även ut. Fred! Fred! Frihet! Frihet! hördes som ett dovt brus. Hela Europa skakades i sina grundvalar.”. Så skriver Fredrik Ström i sina memoarer om hösten 1918. Han var en av grundarna för det svenska Socialdemokratiska vänsterpartiet, som hade bildats året innan, efter att ha brutit med Hjalmar Brantings högersossar.
”Tyskland och dess härförare begärde fred”, fortsätter Fredrik Ström: ”Vapenvilan slöts den 11 november. Kejsar Wilhelm med sina närmaste flydde till Holland. Hindenburg gav tyska armén order till reträtt. Varje dag i november föll en kejsar- eller kungakrona: Tysklands, Österrikes, Bayerns, Badens, Württembergs, Sachsens, Bulgariens, Ungerns och de otaliga tyska furstenkronorna. Aldrig har världen upplevt ett sådant skådespel. Själva sagorna överträffades.”

Den 9 november utropades den tyska socialistiska republiken av Karl Liebknecht, den tyske vänstersocialdemokraten som hade suttit fängslad sedan 1914, då han protesterade mot världskriget, men nu hade befriats av revolutionen. Liebknecht höll sitt tal inför en jublande folkmassa från en balkong i det erövrade kejsarslottet i Berlin där man hissat den röda flaggan.
Men samtidigt, bara en kilometer därifrån, stod högersocialdemokraten Philip Scheidemann i ett fönster i riksdagshuset och utropade också en republik, inför en annan jublande folkmassa. Men de båda före detta partikamraterna Scheidemann och Liebknecht hade helt olika uppfattningar om vad för republik de ville ha, och konflikten mellan den revolutionära och den reformistiska grenen av arbetarrörelsen nådde nu sin höjdpunkt. Snart skulle Liebknecht tillsammans med Rosa Luxemburg bilda det tyska kommunistpartiet, inspirerade av bolsjevikernas framgångar i Ryssland.
I Sverige hade under hösten 1918 bristen på livsmedel blivit en akut fråga till följd av ransoneringar och stigande priser, även om det inte förekom några hungerkravaller som under 1917. För arbetarrörelsen fanns det dock en stor skillnad jämfört med året innan. 1917 var socialdemokraterna fortfarande i opposition. Nu satt de med i regeringen tillsammans med liberalerna och måste stå till svars för de höga livsmedelspriserna. Något som Vänsterpartiet tog fasta på när man den 28 oktober samlade till massmöte i Auditorium, en av de största möteslokalerna i Stockholm med plats för nästan tvåtusen personer.
Vänstern drog igång en kampanj med krav på bättre kontroll över livsmedelsdistributionen och att arbetarnas behov av mat skulle gå före producenternas vinstintressen. Men samtidigt som den stora livsmedelsdemonstrationen gick av stapeln i Stockholm på väg mot riksdagen, nåddes Sverige av nyheterna om den tyska revolutionens utbrott, och livsmedelsfrågan hamnade plötsligt i skuggan för den nu åter aktualiserade författningsfrågan. Om de tyska arbetarna hade visat att de kunde störta sin kejsare och utropa en demokratisk republik, kunde väl svenska arbetare också göra sig av med sin kung och kräva allmän och lika rösträtt.

Söndagen den 10 november höll Vänsterpartiets ledning med Zeth Höglund i spetsen ett extrainkallat sammanträde som antog manifestet Fram för den socialistiska republiken! Där förkunnades att en ”revolutionär våg böljar över världen. Det ryska proletariatets heroiska resning för ett år sedan har äntligen funnit gensvar hos de österrikisk-ungerska och tyska folken, som så länge behärskats av militarismens och imperialismens onda andar. Tronerna ramla, folken avge sina myndighetsförklaringar. En ny dag randas för de hittills förtrampade och utsugna massorna, som nu ta sina öden i sina egna händer.”
Vidare fastslogs att ”Sverige hör till de mest efterblivna och reaktionärt styrda länderna i Europa. Vi minns borggårdskuppen 1914 och allt det elände, som dess följdföreteelser bragt över landet. Vi minns första kammaren, denna medeltida representation för ett förstockat och stint penningvälde, och dess hånskratt inför de folkliga kraven. Vi minns, att inte ens den nuvarande andra kammaren är vald enligt allmän rösträtt. Nu är tiden inne, att också Sveriges folk avskaffar sig dessa förnedrande skammens ok, och ställer sig som fria jämlikar i ledet bland de frigjorde nationerna i öster och söder.”

I manifestet ställdes nio konkreta krav: 1. Bildandet av en socialistisk regering, stödd på arbetare, bonde- och soldatråd i hela landet; 2. Republikansk statsförfattning; 3. Första kammarens avskaffande; 4. Allmän rösträtt för män och kvinnor från 20 år; 5. Militärövningarnas omedelbara inställande; 6. Höjda löner för alla arbetare; 7. Åtta timmars arbetsdag; 8. Arbetarkontroll över industrin; 9. Samt att bolagens, godsens och statens jord genast skulle övergå i samhällets kontroll till statares, torpares, drängars, bondesöners och skogsarbetares disposition. För att förverkliga dessa krav uppmanade man arbetarna att genomföra demonstrationer och strejker, samt att bilda ”arbetare-, soldat- och bonderåd med uppgift att sätta folkets organisatoriska kraft bakom edra fodringar”.
Dagen efter, den 11 november, höll manifestets huvudförfattare Zeth Höglund tal i ett fullsatt Auditorium. Där förkunnade Höglund att den borgerliga demokratin och parlamentarismen inte var tillräckliga medel för att uppnå arbetarklassens befrielse från kapitalismens orättvisor och förtryck. ”Att våld måste utnyttjas, ligger i sakens natur. Ingen revolution kan komma till stånd utan våld”, skanderade Höglund: ”Vi hylla ej våldet, men finna det oundgängligt under den nödvändiga övergångstiden.”

Höglunds hopp om att Vänsterpartiet nu skulle få en ledande roll i den kommande svenska revolutionen var kanske inte speciellt realistiskt, då socialdemokraterna trots allt var sex gånger större och det parti som en majoritet av arbetarna fortfarande identifierade sig med. Höglund mötte även på hårt motstånd inom det egna partiet från de mera moderata vänstersocialisterna som Carl Lindhagen, Fabian Månsson, Ivar Vennerström och Erik Hedén. De kommande dagarna hölls det möten och hätska överläggningar inom partiledningen, som slutade med en omröstning i vilken den moderata gruppen segrade med röstetalet 14-13. Det ledde till att de radikalaste punkterna i Höglunds manifest ströks, och att Vänsterpartiet skulle hålla fast vid den parlamentariska vägen och söka samförstånd med socialdemokraterna. Rent taktiskt var beslutet dock en stor miss, då den socialdemokratiska partiledningen tackade nej till erbjudandet om samverkan med vänstern och föredrog att fortsätta sin allians med liberalerna.
För Hjalmar Branting var rösträtten överordnad alla andra politiska frågor. I den mån han trodde på ett framtida socialistiskt samhälle, så var det genom demokratiska val och fredliga reformer som socialismen skulle byggas, inte genom revolution. Redan i april 1918 hade socialdemokraterna tillsammans med liberalerna i regeringen försökt driva igenom en lag om allmän rösträtt, men Högerpartiets Arvid Lindman drog återigen samma visa om att kvinnor inte hade förstånd nog att delta i politiska beslut. Något som fick vänstersocialisten Ivar Vennerström att påpeka: ”Vi styrde, vi män, till 1914, till den svarta veckan, och vi ha styrt även sedan. Och hur ha vi styrt? Hur ser nämligen Europa ut nu? Det är en enda ruinhög, och det är vi män, som ha styrt det därhän, kvinnorna har icke hjälpt till.”

Trots att socialdemokraterna och liberalerna formellt ledde landet, kunde de inte få igenom några beslut så länge högern dominerade första kammaren. Men efter den tyska novemberrevolutionen skulle maktbalansen förskjutas, då de konservativa greps av rädslan för att en revolution skulle kunna bryta ut även i Sverige. Situationen var mycket mer laddad än 1917. Civilminister Axel Schotte förklarade att det inte längre gick att lita på militären, och kung Gustaf V började packa sina väskor på slottet och gjorde sig redo att fly. 1918 var året då Bernadottedynastin firade hundra år på tronen, men nu såg jubileumsåret istället ut att kunna gå till historien som den svenska monarkins sista.
”Situationen i Sverige är ingalunda den bästa. Livsmedelssvårigheterna öka oron och budskapen från utlandet kunna lätt på sinnena ha den verkan, att man inom massorna får den uppfattningen att även hos oss något måste göras. Skulle proletärrevolutionen vinna seger, är det slut på gamla Sverige och dess kultur”, skrev högerledaren Ernst Trygger i sin dagbok, där han också antydde att en rysk utveckling vore det värsta skräckscenariot: ”Samtidigt rasar bolsjevismen i Ryssland på ett förfärande sätt. Alla borgerliga äro fogelfria och mord och plundring utgör massornas förnämsta sysselsättning. Även hos oss finnas den röda terrorns agenter, som utströ pengar för att bereda jordmånen även här för denna samhällspest.”

Sveriges ledande kapitalister började nu också inse faran av att en socialistisk revolution skulle kunna bryta ut och ta ifrån dem deras företag och privilegier. Därför vände sig de stora bank-, industrimännen och redarna i slutet av november till högerledarna Trygger och Lindman och uppmanade dem att tillmötesgå regeringen i rösträttsfrågan. Samtidigt förklarade kung Gustaf att han var beredd att acceptera rösträttsreformen, bara monarkin inte hotades.
Under december 1918 stod det klart att högern var redo att göra stora eftergifter för att tillmötesgå socialdemokraterna och liberalerna om en ny författningsförordning, samtidigt som trycket ökade på alla parter till följd av stora arbetardemonstrationer runt om i landet. Så fick Hjalmar Branting och liberalernas Nils Edén äntligen igenom kravet på allmän rösträtt för män och kvinnor från 23 års ålder, samt avskaffandet av den 40-gradiga röstskalan baserad på inkomst i kommunalvalen. Första kammaren och monarkin skulle dock få vara kvar, och inget sades om att införa åtta timmars arbetsdag eller de andra sociala reformer som arbetarna hoppades på.

Det var inte bara vänstern som var missnöjd med denna kompromiss. Många framträdande unga socialdemokrater hade velat gå betydligt längre än sin Hövding, framförallt vad gällde kravet på republik, som förespråkades av bland andra Per Albin Hansson, Gustav Möller och Ernst Wigforss. Den blivande finansministern Wigforss skrev i ett privat brev till den blivande utrikesministern Östen Undén, att han förstod att en stor del av partimedlemmarna kände sig förrådda av partiledningen som inte tog vara på den revolutionära stämningen för att driva igenom fler av de för socialdemokraterna självklara kraven: ”Jag kan inte annat än bekänna, att det är synnerligen begripligt, att massorna av arbetare uppfattar hela partiledningens taktik som medvetet bedrägeri.”
”Den svenska demokratin föddes i feghet”, ansåg Zeth Höglund: ”Här hade man nu högern ställd mot väggen med revolvern för pannan och ingen utsikt att komma undan, men istället för att göra processen kort med brottslingen kastar (socialdemokraterna och liberalerna) vapnet ifrån sig och räcker den slagne handen till samförstånd – samförstånd på demokratins och arbetarklassens bekostnad!” Och Fredrik Ström menade under remissdebatten att högern borde ”tacka, prisa och lova Herren sin gud” för att de sluppit undan så lätt.

Det första demokratiska valet lades till hösten 1921. Tills dess fortsatte den liberala-socialdemokratiska regeringen att styra med Nils Edén som statsminister.

Per Leander