Bolsonaro och den banala fascismen

Ledaren # 44 2018

▶ Hotar hela Latinamerika

▶ Ändå sekundärt fenomen

▶ Nyliberalismens kollaps

 

Så har nu Brasilien fått en fascist som president. Borgerligheten hade kanske föredragit en mer pålitlig kandidat, men i valet mellan ens den mjukaste vänster och högeravgrunden fanns det ingen tvekan. Skattesänkningar och slopade miljölagar gör marknaden glad. Gott så, om du frågar kapitalet. Tillväxten bryr sig inte om hatbrott och mord på politiska motståndare, och den där intima kopplingen mellan marknadsekonomi och liberal demokrati som högern alltid lyfter fram, den kan vi nog en gång för alla vederlägga. Jair Bolsonaros valseger är inte bara ett akut hot mot Brasiliens sköra demokrati, mot landets vänster som organiserar sig med livet som insats, mot ursprungsbefolkningar, organiserade arbetare och småbrukare och så vidare. Det är också ett direkt hot mot all progressiv utveckling i Latinamerika och ytterligare ett allvarligt hinder på vägen mot den klimatomställning som vi så akut behöver. Det är sannerligen reaktionära tider vi lever i. Ändå, när vi försöker förstå utvecklingen politiskt, så måste den reaktionära vågen betraktas som ett sekundärt fenomen, ett symptom på något annat.

När fascism och annan extrem politisk reaktion i stor skala studeras som fenomen framstår den alltid i sig själv som ett tämligen banalt fenomen. Det beror på att den i grunden är reaktiv, en konsekvens på en mer djupgående kris – vilket absolut inte gör den mindre farlig. Bolsonaro som nu tar rodret i Brasilien är i sig själv en rätt löjlig figur, med flera oförlösta karriärförsök bakom sig. Vägen till toppen har han i första hand högeretablissemanget att tacka för, i andra hand den djupgående ekonomiska nedgången och i tredje hand arbetarpartiet PT:s oförmåga att tacka för. PT:s skuld ligger i att ha gett människor löften som partiet inte varit förmöget eller berett på att hålla. Högern däremot – inräknat den militära eliten och domstolsväsendet – har helt åsidosatt den lilla demokratiska legitimitet som fanns och samtidigt inte förmått lansera en enda vettig politisk kandidat. Mönstret upprepas från varje land där den auktoritära högern kommit, eller är på väg att komma, till makten; det är nyliberalismens kollaps vi ser. Detta är helt avgörande för vänstern att förstå, för när progressiva krafter fastnar i ett försvar för en liberal ordning gentemot en auktoritär så är det ett försvar för orsaken mot dess konsekvens. Dömt att misslyckas.

Faktum är att den nyliberala kontrarevolutionen bara kunnat drivas igenom med ett folkligt stöd i situationer där den sammanfallit med ett ökat materiellt välstånd, även om det välståndet främst bekostats genom skuldsättning. Så fort maskineriet börjar hosta blir priset för systemomvandlingen helt omöjligt att motivera och partierna som investerat i den, vare sig det rör sig om socialdemokrater eller liberaler, diskrediteras. Walter Benjamin skrev att varje fascism bär vittne om en misslyckad revolution. Dagens reaktionära frammarsch bär vittne om det nyliberala löftets svek.

Brasilien är bara det senaste i raden av länder där den ekonomiska och sociala situationen skapar så mycket missnöje att människor är beredda att rösta på vilka dårar som helst som lovar förändring. Det är kanske dags att börja fundera på vilka uttryck en sån här utveckling kan ta sig i Sverige.
Tio år till av urholkad välfärd, ökade klyftor, demokratiskt underskott och ökad politisk och ekonomisk korruption – och på detta en statsapparat med tjänstemän som härdats i att utförsäkra sjuka och behandla flyktingar som kriminella. Den begränsade demokrati som byggts in i samhället är skörare än vad vi till vardags tror. Hårda kamper väntar, var vi än befinner oss.