Antisemitismen frodas när nationalismen ökar

 

En höstdag för cirka 6 veckor gick jag längs Kungsgatan i Stockholm, plötsligt blev jag stoppad av en man, ett huvud längre än jag som argt och nästan skrikande frågade ”är du juden Dror Feiler?” Ja svarade jag. Mannen fräste då till mig ”sådana som du ska återvandra”. ”Vart då?” frågade jag, ”till Israel” svarade han, ”men de vill inte ha mig där heller” sade jag. Och som svar fick jag då ord som fick mig att haja till: ”Då kommer du att återvandra genom skorstenen”.

Europa tittade på när Hitler under 30-talet successivt skapade sin hänsynslösa diktatur. Och idag tittar Europa bort när länder som Österrike, Ungern, Tjeckien, Polen inför rasistiska lagar och dess ledare hetsar mot judarna, mot muslimerna, mot ”de andra”.
Nu är det 80 år sedan som Novemberpogromen eller den så kallade ”Kristallnatten” ägde rum och idag hetsar världens mäktigaste människa Donald Trump mot juden Soros. Och idag äger nya massakrer rum, attentat och hatbrott mot judar i USA, i Sverige och i alltför många andra länder samtidigt som Karolinska sjukhuset inte klarar av att utreda en antisemitisk överläkare och före detta verksamhetschef.
Kristallnatten 1938 gav världen en föraning om vad nazisterna skulle göra. Hitler och nazisterna visade tydligt vad de ville göra med judarna, redan året innan kriget bröt ut.
Ment trots ständigt växande diskriminering, trakasserier och social isolering blundade många tyska judar in i det sista för vad som pågick i nationalsocialismens Tyskland. De trodde sig kunna framhärda tills den bruna stormen bedarrat.
Natten mellan 9 och 10 november 1938 var kulmen på förföljelserna. 400 judar dödades eller tvingades begå självmord. Affärer förstördes och synagogor brändes. 340 000 judar fördes till koncentrationsläger. Kristallnattens terror talade sitt tydliga språk: Nazityskland hade inte längre plats för judar.
Min far Elieser Feiler hörde till dem som lyckades lämna landet de första dagarna i november 1938 precis innan kristallnatten, på båten på väg till Palestina (han fick inte certifikat att resa till Sverige eller till ett annat land) fick han reda på att pogromen som vi kallar kristallnatten hade skett och att hans föräldrar utvisades till Polen. De flesta av hans familjemedlemmar och judiska vänner hade ingen möjlighet att sätta sig i säkerhet och blev mördade av nazisterna; praktiskt taget alla länder stängde sina portar för judiska flyktingar.
Således låg nästan inga hinder i vägen för Hitler att fullfölja sin avsikt, som han öppet redovisade redan i sitt riksdagstal den 30 januari 1939: att utrota judarna i Europa.

Minnet av Kristallnatten högtidlighålls runt omkring i världen; människor ägnar sig åt ett sorgearbete. Men detta övergrepp bör inte bara ihågkommas som ouvertyren till Förintelsen. Utan också för det som ger nazisternas judeutrotningar en sådan fasansfull dimension: omvärldens totala tystnad.
Det förekom inga solidaritetsmanifestationer, inga protester eller upprop från intellektuella och den allmänna opinionen, både i och utanför Tyskland, förblev tyst. Och judarna förblev ensamma, prisgivna åt sitt öde.
Minnet av klirret från allt krossat glas som efter denna natt bokstavligen täckte Tysklands gator och inte förmådde att väcka Europa bör vara en väckarklocka för oss, vi bör inte tiga än en gång nu när antisemitism, rasism och alla andra former av rasism normaliseras.
För 73 år sen öppnade Röda arméns soldater portarna till de nazistiska dödslägren.
Auschwitz, Birkenau, Treblinka och dom andra förintelselägren avslöjade för hela världen de fasansfulla brott som nazismen begått, brott vars tändande gnista var krossandet av alla butiksfönster tillhörande den judiska minoriteten, natten den 9 november och som sen kom att kallas Kristallnatten.
I 7 år hade hatets logik triumferat och skördat det som såddes den 9 November 1938, i Kristallnatten. Gasugnarna, de utmärglade kropparna nervräkta i massgravar – de förtvivlade ögonen bakom taggtrådsstängslen på dom som trots allt överlevt var resultaten av det som såg sin början den 9 November 1938, under Kristallnaten.
Dessa bilder som för alltid bränt sig fast på näthinnan och som borde fungerat som ett effektivt vaccin mot nazismen och rasismem.

Länge var det så. På femtio-, sextio- och sjuttiotalet var nazist eller rasist grova skällsord och få trodde nånsin att nazismens och rasismens grumliga idéer skulle locka till sig några anhängare igen.
Tyvärr hade vi fel.
80 år sedan Kristallnatten frodas antisemitismen när nationalismen ökar, när nazister tågar på våra gator, när högerkrafterna lierar sig med nyfascister. Åter igen målas det hakkors. Åter igen marscherar man och skriker rasistiska och nazistiska slagord mot judar men denna gång också mot Muslimer och Svarta, mot ”de andra”.

Min mor, som 1938 flydde ett antisemitiskt Polen som femtonåring, sa en gång i ett tal att ”Efter förintelsen finns två sortens judar, den ena gruppen säger att ”vi kommer göra allt vi kan för att sådant inte ska drabba oss igen” och den andra som säger ”vi kommer göra allt vi kan för att sådant inte ska drabba oss och ingen annan igen”
Min mor och jag och många andra judar tillhör den andra gruppen, vi vet att solidaritet och gemensam kamp mot alla former av rasism är det enda
sättet att sätta stop för den bruna sörjan som håller på att skölja över oss.

Dror Feiler

Krönikan bygger på ett tal som Dror Feiler höll den 9 november i Stockholm