Ledaren # 42 2018
▶ MP har aldrig varit vänster
▶ Inse högermajoriteten
▶ Organisera motstånd
Om du vill uppleva radikalisering i realtid skall du inte söka dig till den ”Sverigevänliga” sfären på sociala medier utan till alla de borgerliga som arbetat oförtrutet de senaste åren med att opinionsbilda för ett borgarblock som innefattar SD. De är många, dessa konservativa som investerat stort i förskjutningen av Sveriges samlade höger, och när C och L nu inte vill spela med i utvecklingen utmålas de som både Judas och socialister av opinionsbildare som fångats av högerradikaliseringens centrifugalkrafter.
Samtidigt sker en uppluckring av blockpolitiken från andra hållet, en som gått de konservativa tyckarna helt förbi. Det har länge varit en återkommande truism i media och den breda debatten att Miljöpartiet – en gång lanserat som ett parti helt utanför höger-vänsterskalan – numera är ett parti helt rotat på vänstersidan. Men sådana utlåtanden går bara att göra för den som är fullständigt blind för högerförskjutningen som skett av hela det mainstreampolitiska fältet. ”Nyliberaler på cyklar” kallade Jutta Ditfurth – grundaren och sedermera skarp kritiker av det tyska syskonpartiet Die Grünen – partibildningen som så snabbt gick från utmanare till upprätthållare av den politiska ordningen. I samma spår har det svenska Miljöpartiet vandrat och att MP i Stockholm nu väljer att gå in i en blågrön koalition är inget att bli överraskad över – även om många av partiets stödröstande vänsterväljare lär ha blivit det.
I Stockholms läns landsting kan Moderaterna, som straffades hårt av väljarna, ändå regera vidare och nu med ett majoritetsstyre tack vare en utsträckt hand från Miljöpartiet. ”Det blir stabilare beslut och kan leda till ett snabbare reformtempo” som Iréne Svenonius formulerade det i DN (14/10). Vad Miljöpartiet hoppas kunna vinna på koalitionen är mer oklart. Det mumlas något om att stänga ute SD och om att visa väljarna resultat i klimatpolitiken. Oavsett vad landstingspolitikerna försöker intala väljarna och sig själva så sätter partiets beslut ett finger på läget i politiken.
Det finns en sanning att ta fasta på i GP:s chefsideolog Alice Teodorescu prat (bla. GP 13/10) om en ”antisocialistisk” majoritet i politiken, men liksom hela det högerkonservativa fältet missar hon att den majoriteten sträcker sig in i både Miljöpartiet och Socialdemokraterna. När rödgröna gång efter annan ropar om blockpolitikens död och sträcker ut händer till borgerliga är det bara med utsikten om att flytta den egna politiken högerut. När MP nu sällar sig till Alliansen i Sveriges största stad är det bara en ytterlighet i en bred trend.
Kanske är det vi ser en formering av en borgerlig partipolitisk uppdelning mellan ett konservativt och ett värdeliberalt block. I så fall är det fullt logiskt för ett krisande miljöparti att försöka slå sig in på Centerpartiets framgångskoncept att tala grönt och frihetligt och samtidigt kryssa i alla bockarna på näringslivets önskelista. Hursomhelst kan vi inte blunda för sakförhållandet. Sverige har en kompakt politisk majoritet för borgerlig politik, med allt vad det innebär vad gäller allt från arbetsrätten och det gemensamma ägandet till klimatfrågan. Det är dags för den breda vänstern att inse detta dystra men otvetydiga faktum, att sluta prata spelteori, drömma om breda koalitioner eller blanda bort de politiska korten med fantasier om ansvarstagande och anständighet. Det är dags att organisera motståndet.
